Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 20. 14 maj 1930 - Läst och återgivet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
468
SVENSK LÄRARETIDNING
Nr 20
Veckans stora debattämne är alltjämt
kristendomsundervisningen i skolorna.
Tidningar av olika färger syssla med
frågan, och en härskara av enskilda
intresserade ha blandat sig i debatten.
Våra citat måste - i jämförelse med
materialets riklighet - té sig som
mycket sparsamma och summariska.
Karlstadstidningen (1) skriver bl. a.:
Den Rydénska läroplanens styrka låg just
däri, att den tillgodosåg båda sidornas
rimliga fordringar så långt detta överhuvud var
möjligt. Den anknöt vid den gamla kristna
traditionen, den föreskrev att barnen ur den
kristna huvudurkunden direkt utan
dogmatiska förvanskningar skulle få tillägna sig
de berättelsevis givna framställningarna av
religionsstiftarens liv och lära. Det var på
samma gång ett historiskt stoff och en
konkret religionsförkunnelse. Ingen kunde ha
några giltiga anledningar till missnöje med
att barnen utan tvång att tro så finge göra
bekantskap med religionen i en levande
personlighets gestalt, och ingen hade heller skäl
att klaga över att de inte finge veta vad
kristendom i dess mest äkta och’
ursprungliga form är. På så sätt kunde det dyrbara
värde som skolans enhet är bevaras.
Nu hotas detta med upprivning.
Måhända skall det kunna .räddas, om riksdagen
kräver återgång till den Rydénska planen.
Men alldeles säkert är det inte. Motsatserna
ha blivit uppeggade till strid, och det kan
befaras, att det blir svårt att åter besvärja
dem till rö.
Välmenta klåpare kunna komma mycket
ont åstad.
Västsvenska Dagbladet (h) anser sig
ha fått ett kärt tillfälle att måtta en
stöt åt moderna präster, enkannerligen
ärkestiftets:
Om man säger, att det är sorgligt med
sådana präster, iSäger man väl icke för mycket.
Det är med hänsyn till förekomsten av dylika
sannerligen icke att undra på, att den
västsvenska riktningen börjar att tillvinna sig
allt större och större respekt hos kristendomens
vänner och även hos vissa dess fiender, som
hellre se reda och ärlighet hos de motståndare de
tagit upp kampen med än halvheter och
undanflykter hos personer som stå kvar i kyrkan
men förneka dess lära. Den västsvenska
riktningen har lyckligtvis företrädare både i
ärkestiftet, i huvudstaden och övriga delar av
landet. Men de framträda icke som hr Uddin
och själsfränder på gator och torg för att
utkolportera visheter åt mänskligheten. Därav
kommer det sig, att de frireligiösa faktiskt
mångenstädes framträda i det allmänna
medvetandet som bättre och djupare kristna än
statskyrkans tjänare och »bekännare».
Ny Tid (s) resumerar
utskottsutlå-tandet om den Rydénska motionen och
tillägger:
Även om riksdagen skulle bifalla den
Rydénska motionen om återgång till
förhållandena före december 1929 lär det icke bli fred
kring katekesen och folkskolans
kristendomsundervisning.
I första kammaren föreligger ju nämligen
ännu en motion i denna, f råga, vilken
utskottet ännu icke hunnit med att taga ställning
till. I denna motion, som väckts av lektor
Oscar Olsson, påyrkas rent förbud för
utanläsning av stycken och s. k. minnesord ur
bibeltexter och andra bekännelseskrifter ävensom
förbud för hållande av morgonböner och andra
tvångsandaktsstunder i folkskolan.
Det är väl icke antagligt, att denna
motion leder till något positivt resultat vid
innevarande riksdag men den kommer att falla
framåt. Redan är en stark opinionsbildning
under växt. Till det utskott som har frågan
under behandling har inkommit en av fyra
hundra kända personer undertecknad petition,
som understryker de i motionen framställda
kraven. Många lärare och andra intellektuellt
betonade personer ha anslutit sig till syftet.
Ute bland den stora allmänheten, om man
frånser de kyrkliga kretsarne, finns det en
stark resonnans för denna rörelse. Hur fort
den skall tränga igenom blir kanske i viss
mån beroende på den hållning, som prästerna
och katekestuggarne inom lekmannavärlden
härefter intaga. De ha sått vind och äro på
god väg att få skörda den storm, som plägar
infinna sig efter sådan sådd.
Till detta anmärker Aftonbladet (h) :
Av detta uttalande jämte därtill knutna,
hotfulla antydningar om risken av att »så
vind och skörda storm» framgår tydligt nog,
att de krafter, som här satts i rörelse,
ingalunda no j a, sig med att få katekesen bannlyst.
Deras önskningar sträcka sig bra mycket
längre. För dem är varje form av positiv
kristlig påverkan i skolorna förhatlig och
»otidsenlig». Av allt att döma ha
kristendomsundervisningens vänner icke heller något
att vinna på uppoffring av befogade
önskemål. Situationen kräver i stället samförstånd
och sammanhållning omkring de väsentliga
värden, som det här gäller att rädda från
förödelse.
Talet om »samförstånd och
sammanhållning» från deras sida, som
frambesvurit denna strid, lämna vi åt sitt
värde. Hyckleri klär inte ens A.-B.
Däremot våga vi än en gång uttala som
vår bestämda uppfattning, att en väg
för avspänning i stridsläget ligger
banad genom återgång till de
bestämmelser, som gällde före utfärdandet av den
Lindskogska ukasen.
I mörko lande dyker understundom
upp en eller annan figur, som andligen
hör hemma långt bort i en svunnen tid.
I Norrbottenskuriren lästes för några
dagar sedan referatet av ett
inledningsanförande, som läraren N. V. Nilsson
höll vid det lagstadgade sammanträdet
mellan folkskolestyrelsen och
lärarpersonalen i Luleå. Han skildrade
tillståndet nu och förr som följer:
Förr lämnade barnen skolan bättre
rustade i andligt avseende än nu, så
till vida, att de inte så lätt kunde
bliva ett byte för andliga kvacksalvare därför
att de först i folkskolan och sedan i
nattvardsskolan fått en fast nådens ordning inplantad
i själarna samt evangelisk luthersk tro och
bekännelse. Lärarna trodde också i allmänhet
på de sanningar de sökte bibringa barnen,
vilket hade sin stora betydelse. Detta kunde
man inte säga om nutidslärarna, vilka under
sin seminarietid insupit så mycket av
bibelkritik och modern rationalism att de
följdriktigt sedan meddela sina alumner i
folkskolan en sådan undervisning att barnen snart
inte riktigt vet vad de skola tro. Och över
skolorna vilade icke längre den lutherska
andan utan Värner Rydéns anda.
Talaren föreslog följande uttalande:
Skall Sveriges folk i fortsättningen
förbliva ett kristet folk så måste frågan om
kristendomsundervisningen i folkskolan vinna en
ökad aktualitet. Ämnet kristendomskunskap
bör på nytt bliva ett huvudämne både på
skolschemat och i lärarnas medvetande - och
följaktligen bör den för detta ämne anslagna
tiden utökas till minst 4 timmar i veckan,
förutom daglig morgonbön i 10 minuter, som
naturligtvis allt framgent bör bibehållas.
Luthers lilla katekes i sin helhet bör i
folkskolan inläras.
I diskussionen bemöttes inledaren av
en rad talare, och resolutionen avslogs.
Vi ha omnämnt saken för att visa, vad
folkskolan har att vänta från kretsar,
som varit pådrivande i
katekesagitationen.
Från Bodums skoldistrikt,
Västernorrlands län, föreligger en rapport av
folkskolinspektör J. A. Näslund
angående Skolförhållandena i distriktet. Vi
återgiva:
I Berg var tjänstebostaden jämte skolan
inhyrd i en kronotorpares stuga. Från en
gemensam förstuga kom man in i köket,
lärorummet, vars golvyta är omkring 28 kvm.
Intill lärorummet och med detta förbundet med
en dörr låg lärarinnans tjänstebostad: ett
rum med en golvyta på omkring 12 kvm. Å
norra väggen fanns ett fönster för
upplysning av det mörka rummet. Skåp, erforderliga
garderober och kontor, kapprum,
hushållskällare, egen ingång m. m., som gällande
boställsordning föreskriver skola höra till en lärares
.tjänstebostad, saknades här i likhet med vad
fallet var vid så gott som alla de övriga
skolorna. Ett litet skafferi under
trappuppgången var dock upplåtet åt lärarinnan. Tillhopa
9 barn bevistade skolan.
Även i Kronby var skolan förlagd till en
kronotorpares stuga. Tjänstebostadens och
skolrummets belägenhet i förhållande till
varandra voro desamma som i Berg. Men
skolrummet hade här en golvyta av endast
omkring 26 kvm. och tjänstebostaden omkring
KWs kvm. Egen ingång saknades.
Skolrummet och tjänstébostaden voro enligt
upplysning förhyrda för 10 år för skoländamål.
Skolan i Broeks j ö var förhyrd även den i
en kronotorpares stuga. Genom att taga bort
en del av väggen mellan köket och kammaren
hade man lyckats erhålla ett skolrum. Det
meddelas, att det var illa ombonat, varför
barnen fingo frysa mycket.
En kronotorpares gård hade även i
Grundsjö fått tjäna till skolbyggnad. Lärarinnans
bostad var här förlagd till övre våningen med
en golvyta av 22 kvm. Även här saknades
föreskrivna gardiner, kontor o. dyl. samt egen
ingång till bostaden, tvättstuga och gott
dricksvatten.
Skolan i Miltallberget var förlagd till en
mindre stuga, där utom värdfolket även
lärarinnan hade sin bostad. Enligt lärarinnans
upplysning bildades under kalla dagar rim på
insidan av rummets ytterväggar. Inga
anordningar för rummets Ventilering funnos.
Enligt boställsordningen föreskrivna
anordningar saknades så gott som undantagslöst.
Vatten fick hämtas i en närbelägen fjällsjöälv.
Lärarinnan meddelade, att skolrummet å
skolans andra station Skir sjönäset var
mycket kallt. Under kalla dagar visade sig rim
på väggarna, vilka under varmare dagar
blevo fuktiga. Från taket droppade vatten ned
på bänkarna och besvärade barnen. Även här
saknades klädhängare och materiellskåp.
Tjänstebostaden var dock ej så kall som
rummet i Miltallberget. Lärarinnan upplyste, att
varken i Skir sjönäs eller i Miltallberget fa^ns
det bättre lokaler än de nu förhyrda för
skolan
Kapporten talar för sig själv. Är det
någon, som tvekar om riktigheten i vår
uppfattning, att statens bidrag till
folkskolebyggande är behövligt även söder
om de tre nordligaste länen?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
