Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 24. 11 juni 1930 - G. Trensch: Den tyska ungdomen och vandrarrörelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
564
SVENSK LÄRARETIDNING
Nr 24
i Altena i Westfalen ett upprop om
grundande av ungdomshärbärgen i alla
delar av Tyskland, så att alla barn på
sina vandringar skulle kunna finna
lämpliga tillflyktsorter. Om man också
ej genast kunde spåra någon framgång,
så har dock tanken särskilt efter kriget
slagit igenom i så hög grad, att i dag
ett vitt utgrenat nät av
ungdomshärbärgen sträcker sig över hela
Tyskland och även ut över landets gränser.
Ungdomshärbärgena i Tyskland stå
under överinseende av »Förbundet för
tyska ungdomshärbärgen», som har sitt
säte i Hilchenback i Westfalen och ännu
i dag ledes av ungdomshärbärgenas
upphovsman, läraren Schirrmann. I
direktionen och förvaltningsutskottet
sitta representanter för Tysklands alla
stora lärar -och ungdomsföreningar.
Hela Tyskland är indelat i omkring 30
distrikt, vilka i sin tur äro uppdelade i
talrika ortsgrupper. Genom livlig
propaganda ha årligen nya
ungdomshärbärgen kunnat upprättas.
Ungdomshärbärgen finnas särskilt i
sådana trakter och på de platser, som
äro eftersökta på grund av sin
naturskönhet eller sin nationella betydelse.
Ofta nöjer man sig härvid med de enklaste
och tarvligaste lokaler. En slottsherre
erbjuder ett sidotorn i sitt slott, en bonde
sin obegagnade lada; ett blockhus, en
kvarn, som ej längre användes, allt
mottages tacksamt eller inköpes för en .
ringa summa. Man avser ej att skapa
ståtliga praktbyggnader, utan enkla och
anspråkslösa skola härbärgena anpassa
sig efter omgivningen och ej sticka av
mot hela traktens särprägel. Under
ferierna upplåtas också skolsalar åt
vandrarna att övernatta i. Endast hotell
skola undvikas i största möjliga ut-(
’Sträckning. Tysk-österrikiska
alpinist-föreningen har öppnat sina alphyddor
även för skolbarn. Några av de talrika
ungdomshärbärgena utmärka sig
framför de andra genom sin storlek och
förnämlighet, nämligen de s. k.
»ungdomsborgarna» (-Jugendburgen). Gamla
slott med berömd historia ha inköpts,
ofta för rätt betydande summor, eller
förhyrts på lång tid. De erbjuda
talrika gästrum men också stora salar, där
distriktets medlemmar kunna samlas,
lika väl som medlemmarna från andra
områden. En av de vackraste
»ungdomsborgarna» är Burg Holmstein i
i sachsiska Schweiz, till vars
iordningställande Sachsens regering lämnat
rikligt bidrag.
De flesta ungdomshärbärgena ha
skapats med ganska små medel.
Byggnaderna inköptes för ett lågt pris. Det
var sedan närmaste vandrarförenings
uppgift att inreda dem för deras nya
ändamål, och i arbetet härpå deltogo
medlemmarna med rörande iver.
Vand-rarsportens vänner och gynnare lämnade
gåvor till inredningen. De
nödvändiga rummen ställdes i ordning: ett kök,
minst två sovsalar, en för gossar och en
för flickor, ett dagrum, möblerat med
ett enkelt träbord och lika enkla stolar
och bänkar, om möjligt bostad för
föreståndaren, samt en trädgård eller
lekplan i närhäten. Men ej alla härbärgen
äro så välförsedda. I början och även
ännu måste man ofta nöja sig med
provisoriska härbärgen av enklaste slag,
men målet förblir alltid att göra dem
sådana att de unga gästerna där skola
kunna finna vila och vederkvickelse
efter en ansträngande vandring. Medlen
härtill komma från de mest olika håll.
Statliga och kommunala myndigheter,
fackföreningar, politiska och
allmännyttiga sammanslutningar,
lärarföreningar, filantropiskt och socialt
intresserade industrimagnater och
privatpersoner understödja detta brett
anlagda verk till ungdomens uppfostran.
Lotterier anordnas, och inkomsten
användes till upprättande av
ungdomshärbärgen. Högsta ledningen föreslog, att
städerna skulle bidraga med 5 pf. per
innevånare, och många kommuner ha
tillmötesgått denna önskan.
I härbärgena råder under
högsäsongen ett rörligt liv. Man mottager
vand-rargrupper och enstaka vandrare upp
till 20 års ålder. Medlemmar av
föreningen betala 20 pf., icke medlemmar
50 pf. per natt. De senare mottagas
blott i mån av utrymme. Föregående
anmälan är nödvändig. Gruppledaren
håller uppsikt över deltagarna och
är ansvarig för eventuell
skadegörelse. Hela systemet är baserat på
självhjälpsprincipen. Före avfärden på
morgonen måste vandrarna återställa
allt i samma ordentliga skick, som
rådde vid deras ankomst föregående dag.
Enligt föreningens stadgar böra
grupperna anlända före mörkrets inbrott, i
annat fall måste ett högre pris betalas.
Man uppehåller sig huvudsakligen i
dagrummet. Detta har oftast en tilltalande
inredning: väggarna prydas av
smakfulla tavlor, ibland även av
’djupsinniga tänkespråk, på bordet stå
blommor. På aftonen samla sig gästerna
till en gemytlig pratstund och man
sjunger visor till ackompanjemang av
luta eller dansar folkdanser. Vackra
sommarkvällar samlas vandrarna i
träd-gåirden eller på lekplanen till munter
sång och lek. Klockan 10 går man till
sängs för att nästa dag kunna
fortsätta vandringen med friska krafter.
Nära besläktade med
ungdomshärbärgena äro skollovskolonierna. Också
de ha till sin uppgift ungdomens fysiska
fostran. Enstaka skolor hade redan före
kriget upprättat hem för klena och svaga
lärjungar. Många städer äga sådana
hem, där ungdomen har möjligheter att
hämta krafter och vila sig, långt från
stadens bullrande liv, i lantlig
avskildhet, bland bergen eller vid havet. Ofta
sändas barnen dit klassvis, och
undervisningen fortsattes, om också i en efter
de rådande förhållandena avpassad
form. Staden Berlin har ett mönstergillt
sådant hem i Zossen, ej alltför långt
från Berlin.
Att fotvandringar äro ett lämpligt
medel att främja folkhälsan, behöver
knappast mera påpekas. Men även ur
uppfostringssynpunkt äro de en
betydelsefull faktor med avseende på de
uppgifter, som varje kulturfolk måste fylla
för att kunna existera. Barnen
undandragas storstadens gatuliv med alla dess
fördärvliga inflytanden, och en mera
ideell livsåskådning förberedes hos dem.
Under insiktsfull ledning ila de ut,
genomströva hemtraktens ängar och
skogar, bestiga bergen, lära känna nya
delar av sitt fosterland och nya
människor. Kärleken till naturen med dess
skönhet och under, kärleken till
fäder-netorvan och till hela fäderneslandet
uppmuntras, synfältet vidgas,
omdömesförmågan skarpes. I sällskap med andra
barn, alla besjälade av samma anda,
företaga de sina vandringar. Deras
hjärtan öppnas lättare under detta fria och
obundna liv, de lära förstå varandra och
måste hjälpas åt inbördes, då hinder
eller svårigheter möta. Kamratandan,
hjälpsamheten, samhörighetskänslan och
det sociala medvetandet väckes och
starkes. Många av barnen måste avstå från
bekvämligheter, som de finna i sina
hem. De lära sig inse, att man i livet
ofta måste reda sig med små medel och
att man kan trivas även under enkla
förhållanden. Ungdomshärbärgena äro,
som nämnt, grundade på självhjälps- och
.självstyrelseprmeipen. Men självstyrelse
är ej möjlig utan stark ansvarskänsla.
Denna är ett av statens starkaste stöd,
då ju varje enskild medborgare är
medansvarig för statens väl.
Många andra omständigheter skulle
kunna framdragas, som visa
»ungdomsvandringarnas» stora betydelse för
uppfostran. Här skall blott ännu en sak
anföras. Ursprunget till denna
uiig-domsrörelse var »Der Jugendbund
Wan-dervögel», som stiftades år 1901 för att
organisera fotvandringar av skolbarn.
Detta förbund hade i viss grad
framsprungit ur revolutionära idéer, ty det
skulle vara en ungdomens
demonstration mot tradition och sed, särskilt i
fråga om vandrarlivet. Härigenom
förklaras de unga deltagarnas i början så
översvallande livsglädje på sina
vandringar. År 1906 uppstod ett nytt
förbund, »Der Wandervogel, deutscher
Bund fur Jugendwanderungen», som
utmärkte sig genom nya förnäma
umgängesformer i fråga om språk och ton,
seder och uppträdande. Särskilt blevo
musik och sång till ackompanjemang av
luta samt folkdanser föremål för stor
omvårdnad. Gamla omtyckta folkvisor
fingo nytt liv, nya sådana diktades. En
ny, omfångsrik litteratur uppstod, inom
vilken särskilt Fritz Jöde, professor vid
akademien för kyrko- och skolmusik,
tillvann sig en ledande ställning.
Lärarkåren måste redan på grund av
sitt kall vara starkt intresserad av
denna gren av ungdomsrörelse. Den får ej
lämna ungdomsvandringarnas
uppfostrande betydelse obeaktad, utan
måste ställa dem i uppfostrans tjänst.
Det är betecknande, att en folkskol-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
