Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 24. 11 juni 1930 - Fritt forum - Kristendomsundervisningen - Kristendomen i skolan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 24
SVENSK LÄRARETIDNING
567
Fritt forum.
För att främja en fri och saklig diskussion i skolfrågor införas här för denna avdelning lämpade inlägg av medarbetare utanför redaktionen.
Artiklarna skola vara undertecknade av vederbörande författare, och ansvaret för de uttalade meningarna bäres uteslutande av dessa. Inlägg,
som brista i koncentration och språklig reda eller som äro ägnade att skada skolan och kåren, införas icke.
[-Kristendomsundervis-ningen.-]
{+Kristendomsundervis-
ningen.+}
Med anledning av den nuvarande situationen.
Intet av folkskolans ämnen är väl
föremål för större intresse av allmänheten än
just kristendomsämnet. Omkring intet annat
av skolans ämnen har det stått och alltjämt
står en sådan strid. Orsakerna äro många.
Att få dem klarlagda kan givetvis inte
ingå som mål för en kort tidningsartikel, därtill
krävas volymer snart sagt. Men en av de
många orsakerna till
kristendomsundervisningens särställning är,. att det vid denna
undervisning icke endast är fråga om enbart
kunskapsmeddelelse utan lika mycket och
kanske ännu mera gäller det att giva
åtminstone konturerna till en livsåskådning
grundad på den kristna religionen. Vore det
endast fråga om kunskap skulle säkert inte så
mycket larm åstadkommas. Det är den
moraliska inställning, som barnet får genom
denna undervisning, som gör, att man i så
hög grad intresserar sig för ämnet som
skolämne. Och då är det naturligt, att också,
uppfattningen är olika om värdet av
kristendomsundervisning på barnastadiet i skolan.
Undervisningsplanen från 1919 har man
från olika läger och med olika utgångspunkt
angripit. Vännerna av den äldre ’formen för
kristendomsundervisning hava ansett, att
skolan ger alldeles för litet i detta ämne av
verklig kunskap. Andra åter, de mera
radikala elementen, mena, att
undervisningsplanen har tagit alldeles för stor hänsyn till
de förras synpunkter och önskningar. Man
borde ha övergivit den äldre formen och
infört undervisning i allmän religionshistoria
även på barndomsstadiet. I denna
undervisning skulle då den kristna religionen
liksom alla de övriga komma att ingå men
också blott som en av dem, sidoordnad med de
övriga. En tredje grupp anser, att all
religionsundervisning och i synnerhet
kristendomsundervisning bör bort från skolans
schema. De mena, att det må vara föräldrarnas
ensak att giva barnen undervisning i
religionslära. Att komma till rätta med
problemet att inom en undervisningsplans
gränser avfatta bestämmelser, så att olika
grupper med så skiftande åskådning inte allt för
mycket stöttes för huvudet var givetvis ingen
lätt sak. Man måste ju tänka sig in i det
förhållandet, att den eller de personer, som
medverka till skapandet av en lag, inte äro
enväldiga diktatorer, som endast kunna
trycka på en knapp, så är allt fixt och färdigt
med ens, utan att de hava att taga hänsyn
till tidsläge och stämningar. Den som
klandrar undervisningsplanen i nu berörda
hänseende har säkert glömt eller inte upplevt
händelserna och tidsläget 1919. Man kunde helt
enkelt inte bjuda barndomsskolan på
katekesläsning enligt gammalt mönster. Tiden krävde
något nytt. I stället för att klandra borde
kristendomsundervisningens vänner ha varit
tacksamma för att undervisningsplanen gick
fram med så varsam hand över detta
ömtåliga ämne, som den verkligen gjort. Även
borde man betänka, att utvecklingen nu gått
därhän, att folkskolan vuxit ur barnaskorna
så till vida, att den övergått från
kristendomsskola till att vara en medborgarskola.
Detta var omöjligt att ens hindra, om man
så önskat, det hörde till utvecklingens gång.
Såsom medborgarskola kunde man inte låta
kristendomsundervisningen uppta så mycket
av tiden, som skett under äldre former för
skolan. Om man verkligen litet mer tänkt sig
in i sakens läge, hade man inte haft så många
katekespetitioner av olika slag, utan funnit
sig i vad undervisningsplanen gav såsom det
~bästa möjliga under förhandenvarande
förhållande. Att denna katékespropaganda skulle
åstadkomma en motaktion från det andra
lägret, var ju att vänta. Skulle nu skolans
kristendomsundervisning äventyras, så hava de
element, som hänsynslöst tagit ställning mot
undervisningsplanens kloka och måttfulla
bestämmelser, i detta fall sig själva att
skylla. Säkert är, att någon större
tacksamhet ifrån deras sida, som anse
kristendoms-undervisningen i barndomsskolan som det
mest värdefulla moraliska hjälpmedel för de
ungas fostran, hava dessa reformatorer inte
att vänta.
Ingeborg Sjögren.
Kristendomen i skolan.
Petitionen angående
religionsundervisningen har avlämnats till riksdagen, och vi
skolans folk avvakta med intresse resultatet av
detta. Även om icke frågan kan räkna på
någon lösning under närmaste tiden,
kommer den säkert upp igen, och man vet ej,
vad som kan hända. Den s. k. officiella
kristendomen har det trångt och svårt i vår tid.
Somliga kräva dess avskaffande utan att hava
något bättre att komma med. Andra vilja
reformera men veta ej riktigt vad man skall
börja med, ty åsikterna hos de ledande
teologerna skifta, och det som för kort tid var
up to date är i dag gammalmodigt. Så
anses ju professor Linderholm - som ändå
vill komma med något nytt - föråldrad i
sin uppfattning om t. ex. Jesus och Paulus.
För en lekman är det därför omöjligt att
rent förståndsmässigt komma till rätta med
kristendomen. Är man filosofiskt anlagd och
hungrar och törstar efter sanning blir man
led vid alltsammans och tycker, att man gör
större nytta, om man rekreerar sig med
något så jordiskt, mer nyttigt som sågning av
ved eller grävning av trädgårdsland. Men
ändå -. Frågan om livets mening och mål
kan ej undanträngas. Man behöver blott bli
litet sjuk, står ångesten vid porten och
klappar på.
Kommer döden griper var och en efter
något att hålla sig till, något att hoppas på.
Vore roligt att veta, vad herrar petitionärer
rekommendera. Kanske ingen av dem på nära
håll skådat liemannen. För den kristne reser
sig dock en klippa i det svallande svarta
havet, och det är Kristus. Genom sitt rena
liv, sin oskyldiga död och genom sin
uppståndelse har han blivit något enastående i
människosläktets historia. Han har lärt oss,
att Gud bor i människan och att vi skola
lyssna på hans röst i oss - samvetet. Detta
är kristendom, och Kristus är den ende, som
haft kraft att göra det. Livet var för honom
i högsta grad tragiskt, men ändå höll han
fast vid sin tro på en god Fader i himmelen.
Därför är han vår mästare. Vi behöva hans
ljusa tro - inte minst i vår kaotiska tid.
Har en lärare denna uppfattning av
Kristus, blir kristendomen ej något så konstigt,
som man velat göra den till. Samvetet är ej
någon gåta för barnen. Att profeterna och
Jesus lyssnade på den rösten och gingo Guds
väg i stället för sin egen, imponeras de av.
Det är hjältedåd att som dessa gudsmän
våga allt för rättfärdigheten. Kristus inför
Pilatus blir en konung i sanningens rike, men
Pilatus blir feg och svag med sina frågor:
Vad skall folket säga, vad skall kejsaren
säga? Kristendomens lära om Guds rike bör
kraftigt understrykas. Det bör framhållas, att
det måste bliva en kamp mot det onda inom
oss men som konsekvens därav även utom
oss. Vi komma då i harnesk mot ondskan
och orättfärdigheten i världen. Så blir
människan en Guds kämpe för det rike, som
hägrar för varje ädelt tänkande och kännande.
Skola ej barnen lära sig detta i skolan,
vilket är det viktigaste av allt, vad skall då
skolan vara till och vad skola vi då vänta
av framtiden? Inte heller är det väl så
orimligt begärt, att barnen skola ha någon
kunskap i ett ämne, som har betytt så mycket i
folkens historia som kristendomen. Men
dogmer skola de ej läsa. Dem förstå de ej och
komma aldrig att förstå. Kristendomen är en
känslans och trons sak, men den får därför
ej meddelas i förnuftsvidrig form. Eätt
tolkad lär den det, som många andra
religioner och andra ädla och visa lärt, men den
har ett stort föresteg - Kristus. Han står
där ännu som ett tecken, som varder
emot-sagt, han blir hånad och bespottad men är
ändå en eldstod i natten på vandringen
genom dödsskuggans dal. Även för den ej
kristne borde det vara klart, om han ej saknar
historiskt sinne, att en lära med så gammal
tradition i vårt land som kristendomen,
stryker man ej ut på en gång och ersätter med
torr s. k. moralundervisning. Denna blir nog
ännu mer abstrakt än - dogmerna.
Egron Lundell.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
