Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 26. 25 juni 1930 - Dödsfall - Johannes Holmqvist - Rut V. Nilsson - Litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 26
SVENSK LÄRARETIDNING
==1
619
Dödsfall.
Johannes Holmqvist.
Den 8 juni avled f. folkskolläraren och
sparbankskamreraren Johannes Holmqvist,
Västervik.
Född i Frinnaryds församling, Jonköpings
län 1845, avlade H. organistexamen i Linköping
1862. Som folkskollärare utexaminerades han
fyra år därefter. Han hade först anställning
som e. o. lärare i Finspång och valdes 1868
till lärare i Västervik. 1869 valdes han till
förste lärare.
Han ägde en utomordentlig disciplinär
förmåga, och det behövdes på denna tid, då hans
skolklass första året bestod av inte mindre
än 80 lärjungar, därav ett tiotal utgjordes av
s. k. skolkare, d. v. s. ynglingar i
14-18-års-åldern. Under en lång följd av år hade han
två klasser att undervisa, vardera klassen
tre dagar i veckan och vardera bestående av
ett femtiotal elever. Det var ett tungt och
ansträngande arbete. Då H. tillträdde sin plats
bestod lärarkåren av två folkskollärare, en
folkskollärarinna och tre småskollärarinnor.
Omsider förbättrades emellertid skolväsendet,
lärarkrafter tillsattes, nya lokaler uppfördes,
och varannandagsläsningen avskaffades. Från
sin tjänst i folkskolan avgick H. 1902 med
:en pension av - 300 kr. om året.
Vid sidan av den krävande
lärarbefattning-en togs H:s krafter i anspråk även på annat
område. Sålunda förestod han Kalmar läns
landstings småskollärarinneseminarium i
Västervik sommaren 1874. Denna lärarbefattning
utförde han så förtjänstfullt, att förste
folkskolinspektören i Stockholm C. J. Meyerberg
efter att under ett besök i staden ha varit i
tillfälle åhöra hans undervisning på det
livligaste uttryckte sin belåtenhet därmed och
erbjöd H. antaga en plats vid huvudstadens
folkskolor, vilket emellertid denne tacksamt
avböjde. H. erhöll «samma år löneförhöjning
utan ansökan och det Letterstedtska stipendiet
till därav förtjäna folkskollärare. För
lärarnas sammanslutning var H. mycket verksam,
och under nära ett tiotal år var han på sin tid
ordförande i Södra Tjusts
folkskollärarförening. Under en lång följd av år var han
ledamot av skolrådet och slöjdstyrelsen samt
under fem år stadens tekniska skolas styrelse,
vars skolas kassaförvaltare han även var. Han
undervisade även i tekniska yrkesskolan.
Verksamt deltog H. under många år även
i det kommunala arbetet i staden. Han var
ledamot av stadsfullmäktige och stadens
drätselkammare i över ett tiotal år samt ledamot
av stadens fattigvårdsstyrelse i omkring 25
år. Till fattigvårdsstyrelsens ordförande
valdes han 1886 men måste avsäga sig på grund
av det strävsamma skolarbetet. I cirka 40 år
var han dessutom föreståndare för Västerviks
stadsboksamling. Någon tid efter hans avgång
som lärare bildades Västerviks sparbank,
bland vars stiftare H. var. Här erhöll han
kamrerarebefattningen, vilken han innehade
omkring fem år samt var under samma tid
ledamot av bankens styrelse.
Närmast sörjande äro trotjänarinna samt
syskonbarn.
Rut V. Nilsson.
Småskollärarinnan Rut V. Nilsson,
Göteborg, avled den 14 juli efter en längre tids
sjukdom. Med henne bortgick en
utomordentligt dugande och samvetsgrann
lärarperson-lighet. Det är få människor förunnat att
kunna så helt leva sig in i sin gärning, som Rut
V. Nilsson gjort. Tomrummet efter henne är
därför mycket stort, och hennes kamrater i
Göteborg, och främst de i Lödöseskolan,
sörja djupt den förlust, som hennes bortgång
innebär.
Rut V. Nilsson föddes i Malmö år 1898.
Efter avlagd småskollärarinneexamen i Kalmar
1918 innehade hon först anställning i Julita
församling d Södermanland och var sedan 1921
knuten vid Göteborgs folkskolor.
M. Nath. Palm.
Litteratur.
Till de namnlösa fäder. Av Albert
Johansson. Saxon & Lindströms Bokförlags A.-B.
Pris 2: 75.
Det är mycket, som kan besjungas i
dikt och sång. Men om några förtjäna
att besjungas, så är det väl »de
namnlösa fäder», de bortgångna släkten, som
sedan urgrå tider brutit bygd i vårt
land och fört utvecklingen fram till den
punkt, där vi nu stå. »Var stode vi om
de ej funnits till!» Vår egen
berömmelse är i själva verket ganska liten, deras
så mycket större. Det är riktigt, att vi
hylla dagens hjältar, när deras gärning
är berömmelse värd, men det är också
angeläget, att vi ej glömma de
namnlösa och förgätna arbetets söner och
döttrar, vilka i onda och goda tider strävat
och arbetat för kommande släkten. Det
folk, som med berått mod klipper av
sambandet mellan sig och de gångna
släktena och gör sig Urarva ifråga om
historia, sed och tradition, berövar sig
självt en styrkekälla. Vi behöva för
varje tid och för varje vår gärning »eviga
följeslagare». Vi finna dem främst uti
religionen men också uti historien. Vår
tids människor leva kanske i alltför hög
grad i nuet, och orkar man med något
mera, så blir det väl i regel att se
framåt. Men det är också nyttigt och
hälsosamt att ibland se tillbaka. Ett sådant
tillbakablickande ger alltid anledning
till eftertanke, självbesinning och
ödmjukhet. Ur denna synpunkt förtjänar
ovanstående vackra samling
hyllningsdikter till »de namnlösa fäder»
beaktande. Författaren är kamrat i mödan
och arbetet. Att han är av bondestam,
märker man snart, när man tar del av
dikterna.
Samlingen börjar med en vackert
tänkt och väl formad hyllning till »de
namnlösa fäder». Han påminner om
hurusom dessa genom sin idoghet och sitt
Strävsamma arbete rest sig en vård, som
är varaktigare än marmorn och
graniten.
»Den vården är de ljusa, vida fälten,
där vi så korn vid vårglad lärkesång,
den vården är de tegar fadren bröto
vid modersbön och småbarns
hunger-gråt.
Och på den vården skrivs de gamles
gärning
med stolta guldbokstäver varje höst.
Det är när skörden gulnar skönt till
mognad.
Den skriften går till djupet av vårt
bröst.»
Efter denna hyllning följa ett antal
dikter, i vilka förf. på ett målande sätt
och med god formgivning skildrar
förfädernas idoghet och möda. Det gällde
ju att först och främst skaffa sig och
de sina dagligt bröd men också - och
detta är det stora och föredömliga i
deras gärning - att lämna arvet till
kommande släkten förkovrat och
formerat. Hur jordbunden deras strävan
än kunde synas och kanske också som
regel var, bodde det dock på djupet en
dragning och en längtan efter det, som
icke hör denna världen till. Vackert och
verkningsfullt är denna våra fäders
evighetslängtan tecknad uti dikten om
»Vite-Krists» seger över Valhalls gudar.
Samma sak kommer också fram uti
»Kantaten vid Almby kyrkas invigning
efter restaureringen år 1928», där det
bl. a. heter:
»På kullen, där solljus dröjde och
marken stod först i blom,
där byggde de gamla fäder i stillhet sin
helgedom.
Av vardagens möda välvde de templet
åt skördens Gud,
dem tvungo ej skrivna lagar, de följde
ett inre bud.
Så blev deras arbet’ gudstjänst, av
vardag blev sabbatsfrid,
och därför skall templet stånda
välsignat i ändlös tid
och tala om bergfast gudstro till
seklernas släkten än.
Giv kraft att vi vårda arvet som
redlige tegens män,
att fädernas helga stenar må bliva för
oss den bro,
som leder från tegens vardag till
himmelens sabbatsro.
Så varde det arv välsignat åt sökande
mänsklighet.
Det arv, som ger sabbatsvila, det arv
som är Evighet.»
Edvin Aspling.
Naturlära, parallellserie till Naturen.
»För att tillmötesgå olika lärares
önskemål utgivas Berg-Lindens läroböcker
för den egentliga folkskolan i två
serier : Naturlära och Naturen.» Så
annonserade Svenska Bokförlaget nyligen.
Förutom den hittills vanliga »Naturen»,
i vilken framställningen ju ansluter sig
till hembygdsundervisningen och
geografien, få vi alltså en parallell serie,
där i huvudsak det gamla materialet
ges i ny form, en omstuvning alltså så,
att »Innehållet beträffande växter och
djur är mer systematiskt ordnat».
Som min erfarenhet - i likhet med
många andras - av Naturen inte är
odelat angenäm vad stoffet för de lägre
klasserna beträffar, blev jag genast
intresserad och beslöt skaffa den nya
boken. Den fanns inte i bokhandeln för
tillfället, och genom dess bemedling
fick jag den direkt från förlaget, och
jag måste tillstå, att jag blev litet
häpen, då jag fann den vara tryckt 1927.
Jag trodde något fel vara begånget och
bad bokhandeln skaffa en ny, men jag
fick då det svaret, att någon nyare
upplaga fanns inte. Återigen betraktade jag
annonsen. Jo, där stod verkligen: »De
nya, omarbetare upplagorna» etc. -
Detta om detta. Så till boken.
I våra dagars starka konkurrens på
alla områden och inte minst
beträffande läroböcker gäller ju regeln: »endast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
