Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 27. 2 juli 1930 - Examensrätt eller icke? - A. Gierow: Katekesstrid - katekesfred
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
der skolans något mer än ettåriga
verksamhet nedlagt ett intresserat och
krävande arbete för densamma, ha -
enligt överenskommelse – hittills härför
ej åtnjutit iiågon som helst ersättning;
även i framtiden blir ersättningen
under alla förhållanden ringa. De ideella
motiv, som ligga till grund för deras
arbete, kunna givetvis ej i längden
ensamma upprätthålla skolan. Därför synes
det mig önskligt att få metodens värde
snarast prövat genom examensresultat
och under former, som ej alltför
mycket ställa vederbörande examinander i
sämre läge än läroverkens abiturienter.
Nr 2T
SVENSK ’LÄ-R A RETIDNt-NG
629’
Katekesstrid - katekesfred.
I »Kristendomen och vår tid» har folkskol-^
inspektören dr A. Gierow publicerat en
artikel under ovanstående rubrik. Den synes
oss äga ett så allmänt intresse för
folkskolans män och kvinnor, att vi tillåta oss in
extenso återgiva densamma - självfallet utan
redaktionellt ståndpunktstagånde till
enskildheterna i uppsatsen.
Icke hade väl vår
ecklesiastikminister kunnat drömma om att den till
synes ganska obetydliga ändring i 1919 års
undervisningsplan för rikets folkskolor,
vilken vidtogs genom den kungl,
kungörelsen den 6 december 1929, skulle
komma så mycket oväsen åstad.
Den intresserade skolpressen lät
knappt ana ett sådant mottagande, då
den yttrade sig över den reservation
inom skolöverstyrelsen, som i allt
väsentligt blev vägledande för k. m: t.
Men när så författningen kom, började
gnyet, manifesterande sig i
interpella-tionen under det församlade riksmötets
första dagar, för att kulminera i
remissdebatten, som just i detta avseende
företer ett högst lärorikt blad i svensk
riksdagshistoria. För en forskande
eftervärld skall det hela å ena sidan
kanske té sig som en storm i ett vattenglas,
medan det å den andra utgör ett starkt
vittnesbörd om den uppmärksamhet,
som en religionspedagogisk fråga, just
därför att den snuddar vid religiösa
värden, är i stånd att väcka hos vår
representation i riksdagen. Företeelsen är
ingalunda isolerad, snarare
undantagslös.
Vill man söka förstå det skedda,
måste man taga till utgångspunkt den
nyssnämnda undervisningsplanen, som
i en mängd avseenden varit av
gewm-gripande betydelse for vår
folkundervisnings gestaltning. Den är nu % mer än
tio år gammal, och omdömena ha därför
hunnit stadga mg.
Säkerligen erinra vi oss alla, att den
till en början möttes med en hel del’
skepsis, ja, ovilja. Man gjorde sig
rentav lustig över bestämmelser, som i
själva verket voro grundade på
barnpsyko-logisk insikt och pedagogisk klokhet,
och mot vilka det numera knappast
faller någon förnuftig människa iri att
göra gensagor.
Men åtskilligt bistrare voro
kritikerna mot den grundliga omläggning av
undervisningen i kristendomskunskap,
som undervisningsplanen betecknade,
med sin mycket betydande reduktion av
det för ämnet reserverade timtalet, det
dogmatiska lärostoffets ersättande med
historiskt och etiskt samt det som
konsekvens härav skedda utmönstrandet av
1878 års katekesutveckling och
behandlingen av Luthers lilla katekes som ett
historiskt dokument, ett önskemål, för
vilket undertecknad redan 1910 i
denna tidskrift liksom vid det
kyrkligt-teo-logiska mötet i Örebro samma år gjort
sig till tolk.
Dessa reformer lågo för övrigt alla i
linje med vad jag själv länge
betraktat som önskvärt och ofta offentligt
uttalat. Visst är, att man i det pratiska
skolarbetet år f or år funnit sig allt
bättre till rätta med de till en början för
mången besvärliga och ej gärna .sedda
nyheterna. Situationen är säkert, i stort
sett, den, att den nuvarande
lärargene-rationen rakt icke skulle önska någon
återgång till det måhända en gång med
sorg och saknad lämnade gamla. Det
allmänna omdömet är, att de, som givit
oss 1919 års undervisningsplan, på ett
särdeles lyckligt sätt löst sin vanskliga
uppgift, ej minst i fråga om ämnet
kris-t ehdomskunskap.
Detta hinärar icke, att man även i
kretsar med helt annan inställning än
den, som förvärvat Bolstad en viss
he-rostratisk ryktbarhet, i åtminstone ett
avseende haft svårt att riktigt förlika
sig med .undervisningsplanens
principer : dess förbud mot all utanläsning av
de t "aktstycke, som hittills varit det
normerande för folkskolans
kristendomsundervisning, Luthers lilla katekes.
Och dock torde allvarligt kuna ifråga-^
sättas, önl verkligen den, som bär
ansvaret for undérvisningsplanens
upphöjande till lag, brukat större våld, än
nöden krävde.
Efter hand hade hela vårt
undervisningsväsens metoder blivit föremål för
en genomgripande omläggning. Alltför
länge hade man identifierat det att
kunna en sak med att kunna den utantill.
Läraren hade varit »hörare» av till
me-morering givna uppgifter, och det hade
gått in i det allmänna medvetandet, att
detta var hans förnämsta uppgift. Nu
voro emellertid de tiderna
oåterkalleli-gen gångna. Blott ett enda ämne hade
lämnats relativt oberört av
förändriijg-en, och det var
kristendomsundervisningen, som med lilla katekesens och
dess utvecklings frågor och svar, med de
bibliska historiernas talrika citat och
med sin psalmläsning alltfort lockade
till metodens konserverande. Det
bekanta katekescirkuläret av den 12 maj
1865 hade redan gjort ett försök att
bringa rättelse i det mångenstädes
insedda missförhållandet. Det kunde dock
knappast med fog påstås, att försöket
lett till avsett resultat. Den själlösa
utanläsningen av katekesen och dess ut-
veckling var ingalunda övervunnen,:
utan satt mångenstädes orubbad i
högsätet. Omfattningen och graden av
"perfekt utanläsning av dessa aktstycken;
voro alltjämt bra ofta mätare vid
taxeringen av kristendomsundervisningens*
högre eller lägre valör.
För mången, som med stigande öra
för denna undervisnings framtid såg på
denna ämnets alltmer isolerade ställning
och metodik, stod det alltmera klart, att,
sä länge katekesundervisningen, som
gemenligen identifierades med metoden,;
ännu hade plats på skolans program,
någon rättelse i missförhållandet knappast,
var att förvänta.
Mot denna bakgrund är det, man har
att betrakta inneborden i 1919 års
bannlysning av all katekesutanlasning. Det
synes mig tvivelaktigt, om vid den
tidpunkten mildare och humanare medel
skulle ha kunnat göra tillfyllest.
Fördöljas .skall emellertid icke, att,
där man annars^ i stort sett, ställt sig
solidarisk med lagstiftarens uppfattning,
och åtgärder på denna punkt, ändå en
stilla eller uttalad undran förmärkts,
huruvida ett sådant totalförbud inom en
viss gren av ett enda ämne i längden
borde eller skulle kunna upprätthållas.
Inom andra delar av kristendomsämnet
liksom inom folkskolans andra
läroämnen kunde opåtalt efter lärarens fria,
skön, i varje fall inom ganska vida grän-v
ser, uppgifter lämnas till utanläsning -r
blött icke när det gällde Luthers lilla;
katekes. \ ’ ; / "
Härtill kom, att de tio år, som
förflutit efter4 undérvisningsplanens pr(K
mulgerande, ingalunda gått spatiöst för-"
bl. Man hade i allmänhet vuxit sig’ in i
dess pedagogiska grundsyn, en
omständighet, söm i åtminstone beiydende ut-*
sträckning neutraliserat faran for ett
återfall i de gamla försyndelserna,
om-tvånget skulle komma att rättas:
Katekesjubileet 1929 har i denna frå-,
ga också säkerligen spelat en ej ringaj
roll. Jubileer och panegyrik ,höra
gärna samman, och liar man nu under min-;
nesåret på nytt och med den
inställning, vartill festfirandet inbjöd, gjorde
en inventering och värdering av vad,
man ägde i Luthers obestridligen i flera
avseenden förnämsta och
märkligaste skrift, gjorde man sig med
nästan förbluffande regelbundenhet
saker till en logisk saltomortal. Ur
bokens enastående valör som
religiös och historisk urkund, som sällan
och i varje fall icke av
undervisningsplanen förnekats, i det att denna
fastmer föreskrivit lilla katekesens läsning
just såsom sådan urkund, drog man
felslutet om dess eminenta förträfflighet
och omistlighet som lärobok, lämpad för
utanläsning av vår tids skolbarn.
Jubileumsstämningen kom sålunda att starkt
främja kravet på katekesens frigörelse
ur dess »babyloniska fångenskap»,
varmed förstods förbudet mot ordagrant
inlärande.
Går man nu till verket och spörjer,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
