Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 27. 2 juli 1930 - A. Gierow: Katekesstrid - katekesfred - Trettonde svenska seminarielärarmötet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 27
SVENSK-LÄRARETIDNING
.631
ärna om vad som är lämpligast och
omistligast gå i sär.
Efter mitt sätt att se innebär
sålunda katekesförordningen icke någon
kränkning av det värdefulla och
tacknämliga, som givits åt vår folkskolas
kristendomsundervisning genom 1919
års undervisningsplan. Däremot har
den avlägsnat ett för mången stötande
och dock i sin tid antagligen
pedagogiskt nödvändigt förbud, vars
upprätthållande nu, sedan denna
undervisningsplans nya tankar börjat gå den
arbetande lärargenerationen i blodet,
ej längre är av behovet påkallat. Den
utvidgning av lilla katekesens plats,
som nu givits, innebär en möjlighet,
men icke ett tvång och är så begränsad,
att varje tal om ett återinförande av
katekesplugg måste té sig som ett
överord.
Man kan icke värja sig för det
intrycket, att man i denna fråga låtit
dels politik, dels känslo- och
maktsynpunkter spela in på ett sätt, som
förryckt dess proportioner. Skulle denna
katekesstrid giva vind i seglen åt
strävanden att ur vår svenska folkskolas
arbetsplan avlägsna
kristendomsundervisningen, har därmed tillfogats både
kyrka och skola en kanske obotlig
skada.
Kristendomspetitionen i anslutning
till Oscar Olssons motion vid årets
riksdag är ett vittnesbörd om sådana
strävanden, även om dessa för denna gång
icke förmått rubba kristendomsämnets
ställning och det religiösa inslaget i
vårt skolliv. Riksdagsdebatten och
första kammarens beslut den 23 maj visa
dessa värdens fortfarande starka grepp
om den svenska folksjälen.
Första kammarens ställningstagande
till den Rydénska motionen om en
skrivelse till k. m:t om återställande av
1919 års formulering av anvisningarna
till undervisningen i
kristendomskunskap har för ögonblicket kanske
åstadkommit en viss avspänning.
Kungörelsen är å ena sidan icke av riksdagen
gillad och stadfäst. Det var Jonssons i
Lycksele reservation med rätt skarpa
ord om katekeskungörelsen såsom
»synnerligen svagt motiverad och därför i
det hela opåkallad», som segrade. Å
andra sidan ville man icke ge
ecklesiastikministern någon bakläxa, utan
följde biskop Bergqvist» paroll att »vänta
och se».
Motionären, som genom
undervisningsplanen gjort
kristendomsundervisningen i folkskolan större tjänster än
kanske någon annan nu levande svensk
man, är själv ganska måttfull i denna
fråga. I Svensk Läraretidning nr 6/
1930 skriver han om en av
undertecknad i Stockholmstidningen efter ovan
tecknade linjer verkställd analys av
innebörden i förordningen och ett
framställt förslag till dess tillämpning:
»Någon katekesstrid skulle icke ha fortsatts
av den, som skriver detta, om garantier
funnits för att en sådan tolkning fått
bli vägledande för tillämpningen av
författningen.»
Ett sansat och ansvarsmedvetet bruk
av katekesförordningen, lojalt tolkad
efter dess bokstav och anda, är säkert
för närvarande den bästa och enda
vägen till att neutralisera de
ytterlighetssträvanden, som i detta sammanhang
vilja komma
kristendomsundervisningen till livs, och till att bevara
borgfreden -om denna nu får anses vara
vunnen.
A. Gierow.
Trettonde svenska
semi-narielärarmötet.
Det trettonde svenska
seminarielärar-mötet hölls i Falun under tiden den 19
och 20 juni. Sektionen för
småskoleseminarierna hade sammanträtt dagen
förut.
Efter det sången »Jag vet ett land
långt upp i högan Nord» sjungits,
hälsade bestyreisens ordf. rektor C. Gr.
Hellsten de närvarande välkomna. Han
vände sig i första hand till
representanterna för skolöverstyrelsen,
undervisningsråden N. O. Bruce och G. "Walli,
och uttryckte sin och mötets stora
glädje över att också generaldirektör O.
Holmdahl lovat komma till mötet och.
hålla föredrag. Han uttalade den
förhoppningen, att det måtte bli ett
möte rikt på många ljusa minnen. Med
några vackra tacksamhetens ord
dröjde tal. vid minnet av avlidne
ordföranden i seminarielärarföreningen, rektor
K. A. Westling, »eldsjälen i de sista
decenniernas seminarieliv». Dessa
minnesord åhördes av auditoriet stående.
Till ordf. för mötet valdes rektor C.
G-. Hellsten, till förste vice ordf. rektor
Anna Sörensen och till andre vice ordf.
rektor Albin Olsson. Till sekr. valdes
lektor Alf Hildinger och till bitr. sekr.
seminarieläraren Abel Bergsten.
Rektor Anna Sörensen höll så ett
inledningsföredrag över ämnet
»Seminarierna och de moderna pedagogiska
rörelserna».
Tal. pekade på några av de nya
pedagogiska idéerna, som nu samla intresset. Den
första ville tal. kalla »upptäckten av
barnen», som borde innebära, att eleverna vid
seminarierna fördes in i den egentliga
barnpsykologien och dess tillämpning i
skolarbetet.
En annan sådan tanke var önskemålet, att
psykologien måtte få en starkare ställning
vid seminarierna.
Seminariernas övningsskolor borde
utvidgas för att de måtte bli ett lämpligt fält för
psykologiska studier. Tal. erinrade om vissa
försök, som gjorts vid Stockholms seminarium
sista året.
I fortsättningen omnämnde tal. en hel del
av de olika metoder, som komma till
användning vid undervisningen på olika områden.
Tal. hoppades, att genom dessa nya
möjligheter den vanliga s. k. seminaristursäkten
»Jag trodde det skulle vara så», skulle
försvinna.
Seminarierna borde bli lagom moderna,
övningsskolan borde bli ej en plats, där läraren
är en handlande i bokstäver bara, utan en
plats, där de nya släktena göras skickliga
för livets verkliga levande.
Tal. gjorde gällande, att många lektioner,
där läraren ideligen föreläste, borde inställas
och eleverna i stället finge sysselsättas med
självstudier och biblioteksarbete e. d.
Seminarieläraren L. 6. Sjöholm var
andre inledare.
Seminarierna böra, framhöll tal., äga
skyldighet att följa med de moderna pedagogiska
rörelserna, att göra eleverna förtrogna med
dem, att pröva dem och i den mån de visa
sig fruktbringande tillämpa dem. Om
seminarierna däremot sluta sig till för de nya
idéerna, skulle de säkert gå en bråd död
till mötes. Deras tillvaro är redan nu hotad
eller osäker.
Seminarierna få ej ensidigt driva en
metod eller binda sig för en viss arbetsform
och tänka, att undervisningen i landet skall
följa efter.
Tal. erinrade om, hur den lärargeneration,
sorn utbildades under slutet av 1800-talet och
början av 1900-talet och som måste strängt
sysselsätta sig med pluggarbete, utanläsning
av katekes o. d., sedan kom att skarpt
reagera emot det systemet. Denna reaktion ha
senare lärargenerationer svårt att fatta. Den,
som ej haft en kamp att kämpa för att slita
sig ur en tvångströja, har ej möjlighet att
förstå dem, som varit utsatta för sådant
tvång.
Kl. 2,30 företogs utfärd till
Bergslagsmuseet, som demonstrerades av dr
A. Silow.
På eftermiddagen höllos en del
sektionsammanträden i olika ämnen och på
kvällen firades
seminarielärarföreningens 25-årsjubileum.
Eektor Anna Sörensen talade därvid
först och dröjde inför minnet av f.
rektor K. A. Westling samt tolkade i vackra
och erkännsamma ordalag hans
livsgärning och vad han betytt för föreningen.
Efter vacker fiolmusik av lektor A.
Hildinger lämnade seminarieläraren L.
G. Sjöholm en ytterligt intressant och
mycket rolig historik över föreningens
utveckling under de 25 åren. Detta
föredrag vittnade om kärlek till och
förtrogenhet med föreningens arbete
och utveckling.
Så vidtog ett animerat samkväm med
supé, där det bjöds på sång och tal och
fritt umgänge.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
