Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 28. 9 juli 1930 - J. Franzén: Hur Sveriges allmänna folkskollärarförening kom till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 28
SVENSK LÄRARETIDNING
649
Medlemmar av $. A. F:s första centralstyrelse: Fr. v. J. Molin, ’A. F. Skoglund, A. M. Stefansson.
En lärare klagade i tidskriften Föreningen
1860, att då han i de vördnadsfullaste ordalag
bett pastor att hos kyrkostämman söka
utverka medel till oumbärlig
undervisningsmateriell, denne hade svarat: »Det rör mig icke.»
När läraren då anhöll att få hos skolstyrelsen
framställa sin önskan, fick han till svar:
»Skolstyrelsen? Jag vet inte om att här finns
någon sådan. Ä r Jansson inte nöjd, så
flytta!»
Läraren fick sålunda inte blanda sig
i sådana skolangelägenheter, om vilka
skolstyrelse och kyrkostämma hade att
besluta. Inköptes någon gång litet
undervisningsmateriell eller reparerades
skolsalen, betraktades det som en
nådegåva åt läraren.
Vid ett lärarmöte i Norrland fungerade en
präst som ordförande. Han höll ett tal, i
vilket han rekommenderade förening av
lärar-och klockartjänster, ty »därmed vore givet
det förhållande av
tillgiven-h et och lydnad, vari
folkskollärarna alltid borde stå
till kyrkans prästerskap.»
Denna syn på folkskollärarnas
ställning var ganska allmän hos de lokala
skolmyndigheterna. Läraren var en av
kommunen lejd och betald underordnad
person, som endast hade att i
underdånighet lyda kommando.
Lärarnas ekonomiska ställning var
sämre än en dagakarls. Det värsta och
mest olidliga för lärarna var dock, att
de i många fall icke fingo ut hela den
lagstadgade lönen utan måste låta pruta
med sig.
Lärarnas rättsliga ställning var
otrygg. Icke nog med att deras lön
avknappades i många fall - detta gällde
särskilt dem, som innehade förenade
tjänster - ibland avskedades de utan
föregående varning och utan
rannsakning och dorn, och då de icke förstodo
eller icke vågade att däröver anföra
besvär, fick det passera.
Men hur skulle de komma
ut ur detta elände? När de
funderade däröver, uppstod tanken på
sammanslutning. Deras första strävan gick
ut på egen förkovran, så att de skulle
kunna förbättra sin undervisning. Så
samlades de till möten, där de överlade
härom. Därefter bildade de små
föreningar här och där i landet för samma
ändamål. De »räckte varandra handen
till inbördes uppmuntran, undervisning,
styrka och ledning». Detta sågs med
ogillande av utomstående.
För många syntes dessa strävanden, säger
J. J. Holmberg, den förste ordföranden i
Borrbyföreningen, lika opåkallat som ovanligt, t.
o. m. som ett yverboret ynglinganit, vilket
snart skulle sönderbryta sig självt.
På somliga håll uttalade man den
fruktan, att folkskollärarföreningarna
skulle leda till utbildandet av ett nytt
»skrå», vilket vore en olycka.
Faran av ett nytt skråväsen hotar vårt
land, skrev en insändare i Aftonbladet 1863.
Det nya s k ’r å e t är landets
folkskollärare.
Föreningarna fortsatte det oaktat sin
verksamhet, allt flera tillkommo, och de
fyllde sin förenämnda uppgift.
Under 1860- och 1870-talen hade man
emellertid att glädja sig åt en gynnsam
utveckling av folkskoleväsendet, detta
dels pä grund av F. F. Carlsons
(eckl.-minister 1863-1870 samt 1875-1878)
kraftiga åtgärder för skolans
organisation m. m., dels till följd av
folkskolin-spektionens tillkomst och verksamhet,
dels ock genom den förbättrade
lärarutbildning, som inträdde med folkskolese-
minariernas omorganisation enligt
reglementet för dessa 21/3 1862, varigenom
de gjordes 3-åriga. Den nya
lärargenera-tion, som sålunda växte fram, grep an
sitt arbete med större förutsättningar
och med en iver, som icke stod efter den
föregående generationens, och den
förde fram skolan på ett sätt, som icke
kunde undgå att uppmärksammas. Men
under allt detta förblev lärarnas
ställning i huvudsak oförändrad. Samma
sociala och ekonomiska tryck, som förut
nämnts, vilade fortfarande över
folkskolans lärare. Ganska allmänt sågs med
oblida ögon, om en lärare ville å en
kyrkostämma frambära sina önskemål
rörande skolans angelägenheter. På
många ställen utsattes kyrkostämmorna
till tider, då läraren var upptagen av
sin tjänstgöring i skolan, och
skolrådsordföranden vägrade honom
tjänstledighet för de timmar, då kyrkostämman
pågick. Det gick till och med så långt,
att en lärare, som infunnit <sig till en
stamma, hotades med varning, om han
inte avlägsnade sig. Vad avlöningen
beträffar vidtog visserligen riksdagen
1863 och 1874 några förbättringar,
men dessa voro icke större, än
att mången lärare med familj
omöjligen kunde hålla nöden utanför dörren.
Vi, som ännu leva kvar från den tiden,
ha nu nämnda förhållanden i livligt
minne. De kändes olidliga och förtogo
i hög grad den arbetsglädje, som även
en lärare har rätt att få njuta.
När stockholmsföreningens upprop
nådde oss, var det därför som gripet ur
vårt eget hjärta. Mången tänkte
säkerligen därvid: Nåväl, hjälp dig själv, så
hjälper dig Gud. Vi vilja ju ingenting
annat än erhålla möjlighet att på bästa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
