Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 28. 9 juli 1930 - Carl Lidman: Från vår förenings första år. Några personliga intryck - Karola Pålsson: Sveriges allmänna folkskollärarförening och Sveriges småskollärarinnor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dessa mäns sida eller som under det
gångna halvseklet på skilda tider med
uppoffrande hängivenhet och med
framgång tagit del i och fullföljt det år 1880
lyckosamt började arbetet.
Min livliga förvissning är, att Sveriges
allmänna folkskollärareförening skall
allt fortfarande tillväxa i yttre
omfattning och inre styrka, att alla goda
krafter från folkundervisningens skilda
områden skola, fullföljande våra i bästa
mening ärorika traditioner, även under
det halvsekel, som nu börjar, inom vår
organisation förena sig till ett av
målmedvetenhet och ansvarskänsla präglat
samfällt arbete för vår folkskola och
dess lärarkår.
Carl Lidman.
’Nr 28
SVENSK L Ä R A R E TI D N I MG
653
Sveriges allmänna folkskollärarförening och
Sveriges småskollärarinnor.
Under de femtio år, som förflutit
sedan Sveriges allmänna
folkskollärare-förening bildades, har den svenska
folkskolan genomgått en utveckling, om
vilken väl ingen vid tiden f or föreningens
tillkomst vågade drömma. Icke minst
gäller detta småskolan och dess
lärarkår. Om man jämför förhållandena
denna dag med den bild ur småskolans
värld för femtio år tillbaka, som
tecknas i sista årsberättelsen från
Linköpings seminarium; framgår bäst, vilket
jättesteg framåt utvecklingen under
dessa år tagit. De käcka och hurtiga unga
kvinnor, som i närvarande stund
befolka våra seminarier, ha säkerligen svårt
att fatta det tvång’ med avseende på
klädedräkt och yttre uppträdande, som
på den tiden ansågs tillbörligt, när det
gällde blivande småskollärarinnor.
Lika främmande för vår tid torde
lyckligtvis följande ur samma
publikation hämtade skildring av en dåtida
småskollärarinnas arbetsvillkor vara:
De nyutexaminerade skickades så ut på
skilda håll i länet, ofta till flyttande skolor.
Flyttning skolstationerna emellan skedde ofta
på oxvagn. Skolsalen kunde ibland bestå av
ett vanligt bostadsrum med sängar och andra
inventarier och matskåpet inne i samma rum.
Ofta samlades både riktigt små och större
barn samtidigt. Lärarinnan måste ha i
beredskap en liten samling lätta frågor, som
piggade upp de minsta, när John Blund ville
närma sig. Dessa små uppgifter kunde gå
i den här stilen: »Läs upp ett kort
bibelspråk», och alla barnen ropade: »Gud är
kärleken.» »Huru många fönster fanns det på
Noaks ark?» och svaret kom på ögonblicket:
»Ett». »Var på arken fanns fönstret?» - »På
taket» o. s. v.
Ännu starkare framträder måhända
olikheten mellan förr och nu, när det
gäller småskollärarinnornas rättsliga
och ekonomiska villkor. Någon i
rättsligt avseende skyddad ställning hade
småskolekåren icke för femtio år sedan.
Först 1895 inträdde någon förbättring i
detta avseende genom bestämmelsen Om
minst fyra månaders önfsesidig
upps^g-ning samt 1897 genom den skolråden
medgivna rätten att, där kyrkostämma
så beslutat, giva lärarinna vid småskola
en fastare ställning. Under år 1905 togs
av dåvarande ecklesiastikministern
Fridtjuv Berg första stegen till en med
folkskollärarna praktiskt taget jämnställd
ordinarie anställning. År 1918 -
småskollärarinnornas klang- och jubelår -
erhöllo lärarinnorna vid den egentliga
småskolan genom ecklesiastikministern
Värner Rydén sina rättsförhållanden
ordnade. Slutligen må framhållas, att
nyligen har en tryggare ställning
beretts omkring 3,000 biträdande
lärarinnor och lärarinnor vid mindre
folkskolor.
Även i ekonomiskt avseende har
småskollärarinnornas ställning steg för steg
förbättrats. Före 1871 grundades
löneförmånerna på privat överenskommelse
mellan kommunen och lärarinnan.
Nämnda år beslutade riksdagen, att ett
statsbidrag om 75 kr. skulle utgå till
lärarinnans lön, under förutsättning att
kommunen tillsköte 75 kr. 1877
uppställdes, för första gången,
vederbörligen avlagd examen såsom villkor för
en mindre löneförbättring. 1897 höjdes
lönen till 300 kr. för examinerad
småskollärarinna jämte ett ålderstillägg om
50 kr. Samtidigt tillerkändes
småskollärarinna laglig rätt till bostad och
bränsle. 1908 ökades den kontanta lönen
till 500 kr. med tre ålderstillägg å 60
kr. Och 1919 slutligen fastställdes de
nuvarande lönerna - en höjning av
icke mindre än 141 %, vilken dock
genom penningvärdets hastiga fall ej kom
att innebära den förbättring av
småskollärarinnas ekonomiska ställning, som var
avsedd.
Till de ekonomiska framstegen hör
också tillkomsten år 1892 av småskollä-
rarinnornas åldersunderstödsanstalt,
vilken tillförsäkrade delägarna ett årligt
understöd av 150 kr. Denna summa
höjdes efter hand med smärre belopp, så
att den 1908 stigit till 450 kr. År 1919
ombildades anstalten till en verklig
pensionskassa efter mönster av
folkskollärarnas pensionsinrättning.
En sak, som i denna kortfattade
översikt icke f år bli oomnämnd, är
småskole-kårens utbildningsfråga. Liksom i alla
andra avseenden ha
småskollärarinnorna även i detta tidigare intagit en i
jämförelse med folkskolekåren tillbakasatt
ställning. Medan staten redan från
början sörjde för kostnadsfri utbildning av
folkskolans lärare, därtill understödd
genom stipendier, lämnades småskolans
behov av kompetenta lärarkrafter utan
avseende. Det stod var och en fritt att
utan varje utbildning mot några
riksdaler i lön taga anställning som
lärarinna i småskola. Kvinnans medfödda
uppfostringsinstinkter utgjorde
visserligen en god förutsättning för
framgång i arbetet. Men önskade någon av
dem, som ville ägna småskolan sin tjänst,
skaffa sig nödig kompetens, fanns ingen
annan utväg an att mot dryga
terminsavgifter köpa den vid någon privat
anstalt.
I längden kunde detta tillstånd dock
icke fortfara. Det blev landstingen, som
här trädde emellan och upprättade
seminarier, vilka sedermera understöddes
av staten. Utbildningstiden var till en
början ett år men har sedermera
utsträckts till två. Trots väsentligt höjda
förkunskaper hos eleverna har den
tvååriga seminariekursen dock visat sig
vara otillräcklig. Kravet på förlängd
seminariekurs, liksom på statens
övertagande av småskollärarinneutbildningen,
har därför framträtt med allt större
styrka och torde - ej minst vilja den
första undervisningens handhavare
hoppas därpå - stå inför sitt snara
förverkligande.
Så té sig, mycket summariskt
framställda, de förhållanden, under vilka
Sveriges småskollärarinnekår arbetat
under de 70 år småskollärarinnor
funnits i vårt land. Att dessa
förhållanden undergått en så påfallande
fölr-ändring till det bättre får naturligtvis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
