Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 29. 16 juli 1930 - Redaktion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
676
SVENSK LÄRARETIDNING
Nr 29
Processionen på väg till Emil Hammarlunds grav.
Vi danske Lserere takker ham for den
Be-tydning, hans Arbe j de har haft for den
danske Folkeskole, og idet j eg nedlsegger en
Krans paa hans Grav, udtaler jeg paa den
danske Laererstands Vegne: ^Ere vaere hans
Minde.
Å Finlands allmänna svenska
folk-skollärar- och lärarinneförenings
vägnar talade föreningens ordförande,
skolf öreståndaren Adolf Kronström,
Helsingfors. Han yttrade därvid:
Vad de föregående talarna sagt om Emil
Hammarlunds livsgärning för skola och
lärarkår gäller även Finlands folkskolor och
dess lärarkår. Vår förenings stadgar äro
uppgjorda i nära anslutning till S. A. F:s, och
enligt dessa stadgar har föreningen nu
arbetat i 30 år och kunde göra det fortfarande.
Men en del av vår kår har önskat
ändringar och efter kompromiss ha nya stadgar
antagits, men väsentligt vila de på den grund
Emil Hammarlund lagt. Av tacksamhet för
Emil Hammarlunds livsgärning nedlägges på
hans grav denna minneskrans med inskrift
på banden: »Emil Hammarlund. Det goda kan
ej dö, det är Guds gåva. I vördnad en
hälsning från Finlands allmänna svenska
folk-skollärar- och lärarinneförening.»
Ytterligare en krans nedlades på
Hammarlunds grav, nämligen av
generalsekreteraren i National Union of
Teaehers F. W. Goldstone, London, som
därvid (i översättning) anförde bl. a.:
Sista gången jag deltog i en liknande
ceremoni var i Bournemouth i södra England
sistlidna påsk i samband med den konf ef ens1,
som ägde rum vid National Union of
Teachers 60-årsjubileum. Vid denna ceremoni
hade delegater från England och Wales samt
från främmande länder samlats vid den
minnessten, som rests över de soldater, som fallit
i världskriget. I England ha lärarna icke rest
några minnesstenar över dem, som grundat
deras förening för sextio år sedan. De svenska
lärarna ha givit sina kolleger i andra länder
ett efterföljansvärt exempel genom de
minnesstenar, som de rest åt två av de förnämsta
föregångsmännen inom sin krets, Emil
Hammarlund och Fridtjuv Berg. »Freden har även
den sina segrar, som icke äro mindre
värdefulla än krigets» och i framtiden komma
lärarna att vederfaras lika mycken heder som
dem, vilka kämpade i kriget för sina länder.
Högtidligheten slutade med att
kvartetten sjöng Integer vitae.
Vid Fridtjuv Bergs grav.
De församlade tågade därefter till
Fridtjuv Bergs grav. Sedan kören
sjungit »Över skogen, över sjön», trädde
centralstyrelsens vice ordförande,
folkskolinspektören Edvin Stålfelt, fram till
gravstenen och höll följande anförande:
När Emil Hammarlunds minnesvård den 8
augusti 1910 avtäcktes, erinrade Fridtjuv
Berg i ett gripande tal hurusom vi svenskar
»från gäve fäder» ärvt den tanken, »att
märklig mans minne skall i sten ristas,
honom till hågkomst och efterlevande till
eg-gelse och maning».
Sex år efter det Emil Hammarlund nedlagt
vandringsstaven följde honom medkämpen
Fridtjuv Berg på den sista färden. Den 7
mars 1916, medan aftonens sista solstrålar
lekte bland trädens kronor över snötäckt
grund, nedsänktes stoftet av Fridtjuv Berg i
den öppnade griften.
Ben stora menighet, som samlats härute för
att bringa Fridtjuv Berg en sista hälsning,
genomströmmades av en stark känsla: En
hövding har gått bort. Vi, som hörde
folkskolan till, sade oss med smärta: Vår
hövding är borta.
Fridtjuv Berg är vår svenska folkskolas
största gestalt. Tusenden och åter tusenden
av svenska män och kvinnor ha ägnat
Sveriges folkskola sin livsgärning. Men Fridtjuv
Berg hade förmågan och viljan att för denna
folkskola göra en insats av de vidaste
måtten. Hans livs idé var att folkskolan måste
bli en hela folkets barndomsskola, öppen för
alla och vårdad av ett helt folk. Det är svårt
för den nu levande generationen att göra
Fridtjuv Bergs insats full rättvisa, ty vi ha
ej aktuell för oss den allmänna
samhälls-åskådning, som förefanns, då Bergs livsverk
begyntes. Att denna samhällsåskådning blivit
en annan, är i väsentlig mån Fridtjuv Bergs
verk. Folkskolan har i stigande grad blivit
den allmänna medborgarskolan. När 1909
års riksdag beslöt upprättandet av
kommunala mellanskolor, väckte det tillfredsställelse
hos folkskolans målsmän i allmänhet, men
hos ingen i större mån än hos Fridtjuv Berg.
Man kan ej undgå att låta tanken gå vidare
till en föreställning om hur det skulle glatt
Berg, om han fått uppleva det steg, som togs
år 1927 på den väg, som Fridtjuv Berg mer
än andra banat. Fridtjuv Berg insåg klarare
än någon den fara för folkskolan, som skulle
ligga i att den vore en fattigskola, dit
endast de sände sina barn, vilka icke på annat
sätt kunde bereda dem en bättre utbildning.
I en demokratisk tid, i ’ en tid, som erkände
människovärdet, fick icke folkskolan nöja
sig med de småsmulor, som kunde från
samhället kastas till den, sedan andra krav
tillgodosetts. Nej, folkskolan måste bli folkets
ögonsten, i enighet skyddad och i
uppoffringsvilja underhållen. Denna principiella
synpunkt hävdade Berg i allt sitt verk, i tal
och skrift, på läraremöten och inför
valförsamlingar, i riksdagen och vid konungens
rådsbord. Men skulle folkskolan bliva en folkets
skola, kär för alla, måste in i den också
komma en annan anda än mekaniseringens,
läxdrillens. Läraren måste erhålla en
vidgad utbildning, han måste i stigande grad
kunna behärska en mer individualiserad,
starkare psykologiskt grundad lärometod. Den
nutida starka betoningen av
individualiserad undervisning i våra folkskolor har i
Fridtjuv Berg sin svenska lärofader.
När vi i dag hylla Fridtjuv Bergs minne,
är det sålunda i främsta rummet för de
levande idéer han givit, för det program han
utformat, för den plats han skapat åt
folkskolan i Sveriges land. Fridtjuv Berg hör
historien till. Så länge barn undervisas i
svensk folkskola, skall namnet Fridtjuv Berg
leva, vördat, beundrat, välsignat.
Då Sveriges allmänna
folkskollärarförening år 1918 inristade Fridtjuv Bergs namn
på den granithäll, vi nu ha inför våra ögon,
hade föreningen därtill en särskild
anledning. Jämte Emil Hammarlund hade ingen
som Fridtjuv Berg verkat för denna
förenings mål, ingen mera för föreningens
utveckling och tillväxt. Detta Bergs arbete var
ett led i hans allmänna strävan för bättre
villkor åt folkskolan. Han hade en stark
känsla för betydelsen av lärarkårens insats
till folkskolans höjande, men skulle denna
insats bliva framgångsrik, måste den
organiseras, och det skulle ske genom Sveriges
allmänna folkskollärarförening. I 4 år var han
föreningens ordförande, i 10 år dess
sekreterare. Han har på skilda sätt djupt ingripit
i föreningens öden, stödjande, vägledande,
hänförande.
Då föreningen i dag firar minnet av sin
50-åriga tillvaro, besjälas vi av
tacksamhetens, vördnadens, saknadens känslor. Men
också av glädjens, hoppets. Vi glädjas att
Fridtjuv Berg var vår. Vi livas av det
hoppet, den förvissningen, att Fridtjuv Berg
lever, lever i sitt verk. Den krans vi
nedlägga på hans gravkulle skäll blekna,
ristningen i granithällen skäll gnagas av tidens
tand, men gärningen som framkallat
bäggedera skall leva.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
