Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 29. 16 juli 1930 - Läst och återgivet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 29
SVENSK LÄRARETIDNING
685
LÄST OCH ÅTERGIVET.
Sveriges allmänna
folkskollärarförening femtioårsjubileum har föranlett
en mängd uttalanden om och
värdesättningar i stora delar av den svenska
pressen. Ur flera synpunkter ha vi
funnit riktigast att låta denna avdelning av
dagens nummer uteslutande bli ett
återgivande av några mera
uppmärksammade sådana pressuttalanden.
Stockholmstidningen (1) skriver
bl. a.:
Den ståtliga festskrift, som kanslirådet J.
Franzén utarbetat till jubileet - och till
vilken vi å anledning återkomma - bjuder
talande vittnesbörd om betydelsen av den
insats, föreningen gjort i Sveriges
undervisningsväsens historia. Vad våra svenska
folkskollärare ute på landsbygden, i
avkrokarna, klent understödda eller rent av direkt
motarbetade av dem som framför andra borde
inse deras gärnings vikt, dåligt avlönade,
under allsköns motiga förhållanden före
föreningens tillkomst utfört för vår
folkbildnings gradvisa höjande är inte bara en
kulturgärning av stoltare resning än många
kanske fatta och inse, det hör också i stor
utsträckning till den »tysta hjältesagan», som
alltför länge fick stupa i mull utan att
vårdar restes. Sveriges allmänna
folkskollärarförening har inte bara rest vårdar över
generationers hängivna arbete i det tysta, den
har enat viljorna och krafterna kring de
stora syften, som ställas för folkbildningens män
och kvinnor. Genom sin sammanslutning och
sin sammanhållning har f olkskollär arkåren
inte bara lyckats i hög grad höja sina
medlemmars ekonomiska och sociala standard,
vilket sannerligen inte varit av ringa betydelse
för hela skolväsendet, den har också i sin
organisation fått ett organ för medlemmarnas
levande och osjälviska intresse för sin
uppgift, som utvecklats till en maktfaktor av
stora mått inom undervisningsväsendet. De
gånga årtiondenas stora reformer på detta
område ha praktiskt taget fötts inom denna
förening, dryftats och utarbetats inom den, och
dess arbete har i högsta grad bidragit till
att föra dem igenom. Meningarna om vissa
skolreformer kunna vara delade, men inte
meningarna om betydelsen av den insats,
denna förening gjort i deras tillblivelse. Den iver,
varmed skolans problem diskuteras av
skolmannen, visar, att de ingalunda äro benägna
att slå sig till rö med de framsteg, som
vunnits, och deras stora sammanslutning
kommer säkert att ännu få fylla många viktiga
uppgifter för skolväsendets förbättrande.
Det är med odelad respekt och beundran
för ett stort och väl utfört arbete under
femtio år, som Sveriges folk hälsar Sveriges
allmänna folkskollärarförening vid
minnesfesten.
Svenska, Morgonbladet (fr):
Det är med berättigad stolthet, som Svensk
Läraretidning i sitt jubileumsnummer kan
framhålla, vilken epokgörande betydelse
Sveriges allmänna folkskollärarförening haft så"
väl för lärarkårens höjande i ekonomiskt och
socialt avseende som ock för
folkundervisningens och den allmänna folkbildningens
höjande:
»I ödmjukhet och utan all förhävelse men
med glädje i sinnet», heter det bl. a. i
omförmälda artikel, »konstatera vi i dag, att vår
förening under ett halvsekel varit i stånd att
uträtta mer än måhända någon annan faktor
i svenskt samhällsliv för den svenska
folkskolans och folkbildningens höjande.»
Man gör sig säkerligen ej skyldig till
någon överdrift, om* man till detta uttalande
även fogar, att föreningen såväl direkt
genom sina egna insatser som ock, och kanske
än mera, indirekt genom sina företrädare i
regering och riksdag och på övriga
inflytelserika områden haft ett avgörande inflytande
jämväl på utformningen av
undervisningsväsendet i dess helhet.
Svenska Dagbladets (h) artikel om
»Den svenska folkskolläraren» återge vi
in extenso:
Sitt femtioårsjubileum firar i dag Sveriges
allmänna folkskollärarförening i samband
med det adertonde allmänna
folkskollärarmötet i Stockholm. Detta jubileum kommer icke
att gå spårlöst förbi. Den långa tid under
vilken föreningen verkat har betytt en period
av synnerligen starkt uppsving för
folkskol-lärarkåren. När föreningen bildades, var den
ringa och oansenlig, liksom också
folkskollärarens ställning i samhället var ganska svag.
Men de femtio åren ha inneburit en
omkastning av synnerligen betydande mått. Den
svenske folkskolläraren av i dag intar en helt
annan ställning än hans kollega från tiden för
femtio år sedan. Förhandlingarna vid det
möte, som börjas i dag, skola säkerligen på ett
iögonenfallande sätt åskådliggöra detta
faktum.
Den svenske folkskolläraren har under
tidernas lopp bedömts på synnerligen skiftande
sätt. Dessa omdömen ha utan tvivel ofta varit
mycket orättvisa och ogrundade, men det
förhåller sig ju också så, att våra
barndomsskolors lärare under äldre tider ha
rekryterats från växlande samhällslager och i forna
tider givits en minst sagt knapphändig
utbildning för sitt kall. Det är från den tiden
de många historier härstamma, som
åtminstone förr i tiden gjorde den lantlige
folkskolläraren till en stående typ i
skämttidningarna. Det fanns en tid, när de fattiga
landsbygdssocknarna i striden mellan sin egen
sparsamhet och översåtarnas påbud om
undervisning för socknens barn sökte lärare till
minsta möjliga kostnad. Gamla knektar, som
lärt sig skriva och räkna och som kunde
katekesen fram- och baklänges, anförtroddes med
förkärlek uppgiften att taga hand om de
uppväxande barnen. Avsigkomna individer
med några halvt glömda minnen från en
lyckligare periods bokliga studier kunde
begåvas med samma uppdrag, när icke någon
mera lämpad fanns till hands för lika billigt
pris. Skolans yttre förhållanden voro de
enklaste tänkbara, och läraren själv stod lågt
på socknens rangskala, för att icke tala om
hans ekonomi, som var sådan att han i intet
fall kunde leva på de inkomster han hade av
sin undervisning. Det var icke begära, att
pedagogikens blommor skulle växa på så
karga fält. Färlan och riset voro de vanliga
hjälpmedlen, och det är förvånande, att icke
den skolskräck, som måste ha blivit en följd
av den tidens undervisning, icke tog sig
mera allvarliga uttryck. Genom ingripande av
prästerskapet och andra den tidens sällsynta
kulturbärare ute i bygderna kunde
förhållandena här och där bättras, men man vågar
likväl lugnt påstå, att den svenska
folkskollä-rarkåren i regel utvecklat sig från ett
mycket Jagt utgångsläge.
I den mån som seminarierna, lika gamla
som folkskoleorganisationen själv, hunno
förse landet med fackligt utbildade lärare,
inträdde naturligtvis en klar förändring till
det bättre. Men det dröjde innan så skedde,
och den seminarieundervisning, som först
bestods barnens blivande lärare, var ingenting
annat än en utvidgad folkskolekurs, i
huvudsak mekaniskt inlärd. Det kunde dock icke
undgås, att denna mycket ytliga kunskap
högeligen imponerade i de trakter, där den
nyexaminerade läraren fick sitt första
arbetsfält. Han själv kunde i många fall råka ut
för överdrifternas frestelse; följden blev den
typ, som Bondeson o dödligg j ort i
Chron-schoughs memoarer. Halvbildningen med alla
dess olater har funnits och existerar
fortfarande i alla lager av vårt folk, men hos
folkskollärarna har den kanske varit mera
ex-ponorad än på andra håll, och där den
funnits har den givit anledning till många
bitande och elaka utläggningar. Numera tillhör
den ett förgånget skede.
Den gamla tidens folkskollärare må haft
vissa brister i sin utbildning och svagheter
i sitt sätt att framträda. Men i den miljö, där
han hamnade, fanns det nästan alltid behov
av en skrivkunnig, klartänkt och förståndig
man, som kunde hjälpa till vid en mängd
tillfällen. Eedan på tidigt stadium har den
svenske folkskolläraren förstått att vid prästens
och böndernas sida föra sin bygds talan och
sköta dess angelägenheter. Nog hände det mer
än en gång, att de stigande kraven på
utgifter för folkskoleväsendet skapade en
miss-otämning, som i brist på närmare belägna mål
riktade sig mot ortens egen lärare, och nog
har det inträffat konflikter, som även på
annat sätt skapade en skärpt stämning mellan
lärare och församling. Men i stort har
samar–betet varit till allra största nytta, och man
konstaterar numera med glädje, att
folkskollärarens insatser i sin bygds lokala
förvaltning och i dess kulturliv nästan överallt
varit av den allra största betydelse. På sina håll
ha begåvade folkskollärare fått bära så gott
som hela bördan av sin sockens allmänna
ärenden. »Kungen i Järna», som dog för några
år sedan, hade om också i mindre mått många
likar i vårt land.
Den halvbildning, som ovan nämndes, har
för länge sedan vikit undan. Den blev väl
icke heller i äldre tider långvarig. Där den
förefanns hos en eller annan yngre individ,
undanträngdes den snart av den erfarenhet,
som livet och arbetet skänkte. Mången ung
folkskollärare har stått tafatt och oviss
inför sitt långa arbete ute i kallets tjänst: men
när han en gång trätt i kontakt med
folket på den ort, där han arbetade, har
uppgiften snart tett sig annorlunda. Oftast hade
han också den förmånen, att han utgått
direkt ur dessa folklagers led. Han kände dem
och fann sig till rätta.
Det har varit ett arbete under många
mödor och tunga försakelser. De ekonomiska
villkoren ha ofta varit mycket tryckande, och
skolornas yttre villkor ha icke heller alltid
gjort undervisningen lätt. Ett särskilt
erkännande bör ges icke endast åt ödebygdernas
lärare utan också åt de många lärarinnor,
som tillbringat sina år i undangömda delar
av socknarna, långt borta från andra
människors umgänge under mången gång mycket
påfrestande förhållanden. Där har många
gånger ett verkligt självuppoffrande arbete
gjorts i det tysta.
Årtiondena ha kommit och gått.
Folkskollärarens utbildning är en helt annan än förr.
Hans ekonomiska ställning har i hö.g grad
förbättrats, även om åtskilligt ännu återstår.
På den rena landsbygden hör han till de bäst
ställda - och högst beskattade. I städerna
har han en av många avundad ställning. Han
är numera långt ifrån någon »skoledräng».
Han sitter i kommunalnämnd,
stadsfullmäktige och riksdag; han ses i alla de
församlingar, där någonting uträttas i detta land, ej
minst i Svea rikes regering, där han tidvis
spelat en stor roll. Den antagonism, som
funnits mot honom och hans yrke, är borta, låt
vara att de dryga skolpålagorna ännu vålla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
