Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 29. 16 juli 1930 - Läst och återgivet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
686
SVENSK LÄRARETIDNING.
Nr 29
stor förargelse och delvis berättigad
indignation i fattiga landsbygdsdistrikt. Men
personligen har den svenske folkskolläraren
vunnit vackra framgångar med åren. Man torde
få söka efter kårer, som på så relativt kort
tid gjort en så snabb frammarsch.
I mångt och mycket har framgången berott
på den svenske folkskollärarens energi. Han
har försökt följa med sin tid, både inom och
utom sin skola. Men en mycket stor del av
de vackra resultaten får tillskrivas den
organisation som i dessa dagar firar sitt
50-årsjubileum. Folkskollärarna ha mer än andra
visat att sammanslutning är makt. Om de på
sin märkesdag finna, att långa vägar ännu
återstå att gå, så kunna de dock med befogad
tacksamhet hedra sin organisation på dess
första halvsekeldag.
Även Dagens Nyheters (1) artikel
»Efter 50 år», publicerad dagen efter
jubileumshögtidligheterna, har synts
oss förtjänt av ett återgivande in
ex-tenso:
Sveriges allmänna folkskollärarförening
har firat sitt halvsekel jubileum med ett
högtidsmöte och en minnesskrift. Det var med
berättigad stolthet som hr Värner Rydén
talade om de insatser föreningen gjort för
undervisningsväsendet och den allmänna
folkbildningen. Han begick icke några
överdrifter i denna hyllning. Han kunde hänvisa
till oförtydbara fakta. Om vårt samhällsliv
numera bär prägeln av en upplyst
demokrati, så tillkommer förtjänsten härav i
väsentlig mån dem som spritt upplysningen
bland folkets breda lager och som förstått
att göra sig gällande och ena viljorna med
hjälp av de fria organisationsformer
demokratin erbjuder. I landets kulturhistoria
skola män som Emil Hammarlund och
Fridtjuv Berg alltid intaga en hedrad plats.
Deras målmedvetna och uppslagsrika,
entusiasmerande och samlande verksamhet var en
gärning av betydande mått. Man ser detta
kanske bäst nu då ett skede är avslutat.
Den som studerar det rika material rörande
folkundervisningens utveckling som
sammanförts i den stora festskriften skall där finna
många belysande vittnesbörd om skillnaden
mellan förr och nu och om de imponerande
resultat som vunnits.
Fridtjuv Berg yttrade vid ett tillfälle kort
efter sekelskiftet att allmänhetens
föreställning om folkskolan ofta förknippades med
minnet av katekesplugg, stryk, tråkighet,
kyla och pedanteri. Han betraktade detta
som ett tecken på armod och efterblivenhet.
Han beklagade att man i folkskolläraren
alltför länge sett ett slags andlig underofficer
i ordets sämre mening som kan sitt
exercisreglemente och som utan att resonera
marscherar fram eller tillbaka eller på stället,
allteftersom kommandot lyder. Den tanken
var emellertid djupt motbjudande för
Fridtjuv Berg .- en av hans främsta teser var
att folkskolläraren måste kränga av sig
skol-fuxhamnen. »Jag är en bland dem», sade han,
»som sökt göra gällande att folkskolläraren
icke får leva avspärrad i en vrå, blind för
allt annat än läxor och kurser och
tjänstgöringsbetyg och utnämningar, att han måste
känna sig som en levande del av sitt folk
och meddelaktig i dess odling, att han skall
kunna säga sig själv: jag är medborgare
och människa, och inga av min nations och
av mänsklighetens stora intressen äro mig
främmande.» Det var ett djärvt och
vittsyf-tande program, och ingen vill väl påstå att
det blivit så fullständigt realiserat att idea-i
let uppnåtts. Men det har varit en riktlinje
- en allmän strävan som obestridligen lett
därhän att folkskolekåren förvärvat den plats
den bör och måste inta i ett demokratiskt
kultursamhälle.
Det har emellertid icke skett utan mycket
motstånd och många besvärligheter. En
episod i förhistorien till Sveriges allmänna folk-
skollärarförening är ganska karakteristisk,
och man följer här Emil Hammarlunds egen
berättelse. Redan på 1850-talet hade
Stockholms skollärarförening bildats. Den var
avsedd endast för manliga lärare. Kort före
1870 hade den gjort sig misshaglig för höga
vederbörande. Sekreteraren hade varit nog
oförsiktig att förvara protokollsboken i
katedern, och en vacker dag tittade hans
förman i katedern och fick se protokollsboken.
Han lade beslag på den, tog den med sig
hem och fick där läsa förskräckliga ting,
som tydde på opposition och
självständighetskänsla. Följden blev att medlemmarna på
allehanda sätt trakasserades. Sekreteraren
tvangs att lämna sin plats - han tog tjänst
som stadsbud. Så gott som inga tordes
infinna sig på sammanträdena, dessa
upphörde så småningom, och medlemsantalet
minskades. När några tilltagsna män tio år
senare beslöto sig för att åstadkomma en
samling på bredare bas och efter större mått,
så möttes de också på högre ort av stort
misstroende. Tidningarna återspeglade
tämligen troget denna avvisande hållning. Det
enda undantaget var, enligt krönikörens
anteckningar, Dagens Nyheter, som
uppmärksammade den nybildade föreningen med
längre referat. I tidningens betraktelser vid
slutet av den stora skolmötesveckan heter det:
»De svenska skollärarföreningarnas ombud
- 96 till antalet - ha beslutit bildande
av en allmän svensk folkskollärarförening
och antagit stadgar samt valt
interimsstyrel-se. Att denna förening bör kunna i många
hänseenden bliva till stort gagn för såväl
folkskolan som hennes lärare ligger i öppen
dag.» En fras utan större betydelse kan man
säga. Men den ägde i alla fall en
anmärkningsvärd tyngd med hänsyn till den tidens
förhållanden. Den markerade en ’förståelse
för folkskollärarkårens uppgifter och krav,
vilken gick utanför det vanliga. De flesta
betraktade det som en nymodighet och en
självförhävelse, vilken snarare borde näpsas
än uppmuntras, att en kårsammanslutning
utanför kretsen av akademiskt bildade och
diplomerade djärvdes framträda med ett så
anspråksfullt program som att »arbeta för
den svenska folkskolans och folkbildningens
höjande, för enhet och god anda inom
lärarkåren och för förbättring av lärarens
ställning i allmänhet», för att citera
inledningsparagrafen i föreningens ’fortfarande i stort
sett oförändrade grundstadgar. En sådan
självständighets- och myndighetsförklaring
kunde inte undgå att väcka uppseende -
den stötte många vilkas uppfattning av
folkundervisningen i hög grad bestämdes av
lojhet och ^snålhet, illvilja och
ståndsdryg-het.
Den åsikten var ännu mot slutet på förra
seklet tämligen allmän att en folkskolans
lärare inte borde infinna sig på en
kyrkostämma när någon skolfråga skulle
avhandlas och avgöras. Man tyckte att han då
talade i egen sak. Alla förbättringar av
skolans lokaler och utrustning betraktades som
förmåner för läraren personligen. För att
bryta med denna gamla tradition
förutsattes hos lärarna en djärvhet som icke alltid
var till finnandes, anmärker festskriftens
författare. Men så småningom drevs den ene
efter den andre av sitt nit för folkskolans
utveckling att bortse, från församlingsbornas
misshag och att infinna sig på stämmorna
och där lägga sitt ord i vågskålen. På flera
håll sökte skolrådsordföranden omöjliggöra
lärarnas närvaro genom att utsätta
stämmorna till sådana tider då lärarna enligt skolans
läsordning voro bundna av sin tjänstgöring.
Ville läraren besöka stämman, sökte
skolrådsordföranden hindra honom .genom att
vägra honom tjänstledighet för ändamålet.
Så långt fram som 1897 inträffade det att
en skolrådsordförande hotade en lärare med
varning, om han icke avlägsnade sig från
en kyrkostämma till vilken han infunnit sig,
och åren 1894-1896 sökte ett skolråd genom
varjehanda trakasserier i fråga om
tjänstledigheten lägga hinder i vägen för en lärare
som blivit vald till landstingsman att
fullgöra sitt uppdrag. Hur avlägset och
overkligt ter sig icke nu detta isoleringssystem I
Det är till den svenska folkskollärarkårens
heder att den numera i det kommunala livet
och över huvud taget vid utförandet av
medborgerliga förtroendeuppdrag spelar en roll
vartill man svårligen finner någon full
motsvarighet inom andra yrken och
samhällsgrupper. Regeln har sina undantag, men det
är en ofta återkommande iakttagelse, att
folkskolläraren är en stöttepelare och en
kulturfaktor inom den bygd där han har sin
verksamhet.
Bakom denna yttre expansion ligger en
djupgående förändring av
folkskollärarkårens personliga standard och yrkesmässiga
uppgifter. Skämtpressens schablonteckningar
av Chronschough alias Johannes Bengtzén
tillhöra väsentligen ett förflutet skede,
åtminstone om man håller sig till den
representativa typen. Sättet har blivit ett annat.
Självmedvetenheten har förmälts med andra
drag, som icke bruka utmärka uppkomlingenr
men som ha sin naturliga förklaring hos
personer vilka funnit sin plats i samhällsarbetet
och vetat att hävda sin ställning och sina
uppgifter. En stark ambition och en
utpräglad solidaritetskänsla ha därvid verkat
bestämmande. Folkskollärarföreningens krönika,
innehåller talrika bevis härpå, och det är inte
för mycket sagt att föreningsrörelsen i vårt
land äger få exempel av motsvarande mått,
I alla större skolfrågor som kommit på
dagordningen efter 1880 har föreningen befunnit
sig bland initiativtagarna. Med en energi
som måste väcka odelad respekt har den
arbetat för lärarnas utbildning och fortbildning
för förbättrande av deras rättsliga ställning
och ekonomiska villkor, och de önskemål och
förslag som från det hållet framkommit i
organisatoriska och pedagogiska spörsmål ha
övat stort inflytande på frågornas lösning.
Kanske inte alltid till odelat gagn för
saken. Det har understundom inträffat att man
sett sig nödsakad att företräda en delvis
annan uppfattning än den som officiellt
knäsatts av folkskollärarnas sammanslutning.
Den sortens meningsskiljaktigheter torde
emellertid vara oundvikliga, i grunden gån*
ska naturliga. En kår sammanslutning växer
inte till en stormakt utan att visa
benägenhet att i enskilda fall förbise intressen, som
ej ligga den så nära inpå livet. Men det har
aldrig rått någon tvekan om det goda
uppsåtet. Målet har varit det allmänna bästa,
och Dagens Nyheter vill gärna intyga att
den följer lärarkårens verksamhet med
samma intresse och sympati som tidningen gav
uttryck åt i sin första välgångsönskan vid
allmänna folkskollärarförenmgens bildande.
Göteborgstidningen skriver:
Den som hört någon av våra gamla
skol-veteraner berätta om de år, då folkskolan
måste armbåga sig fram ute i bygderna, vet,,
att folkskollärarens kall på den tiden varken
var populärt eller lönande. De gamla kunna
vittna om de tusen hinder, bygdernas
befolkning kunde resa i lärarens väg, när han
sökte bringa lagen om obligatorisk skolgång till
efterlevnad. De kunna förtälja om hur man
trilskades och sökte beskära allt, som borde
komma skolan och lärarpersonalen till godo,,
hur på många håll till och med
lärartjänsterna i verkligheten utbjödos på entreprenad och
gåvos åt - den minstbjudande. Från det
stadiet till våra dagars ståtliga
folkskoleorganisation är ett jättesteg.
En så framgångsrik utveckling hade aldrig:
varit möjlig, om inte lärarna i den behagliga,
tiden hade fått en organisation av sådan
styrka, att den kunde göra sig gällande. Sveriges.
Allmänna, som den populärt kallas, har stor
del i framgången.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
