Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 30. 23 juli 1930 - Adertonden allmänna svenska folkskollärarmötet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
706
SVENSK LÄRARETIDNING
Nr 30
större därigenom inses lätt. Därför måste
man med barnens bästa för ögonen tillråda
den allra största varsamhet i fråga om
kvar-sittning.
Avgång efter § 48 kan man emellertid
trots allt ej undvika. De svagt begåvade
eleverna ha ofta en praktisk läggning. Slöjden
bör därför intaga ett viktigt rum.
Slöjdundervisningen kan kombineras med räkning och
teckning, över huvud taget är det olämpligt
att i ersättningsskolan sysselsätta sig för
mycket med det, som eleverna redan genomgått i
folkskolan. I stället bör kursen bli en
komplettering och utvidgning av det förut lästa. Detta
går utmärkt för sig, exempelvis i ämnena
naturkunnighet, svensk historia och
medborgarkunskap samt räkning. Talaren framhöll
särskilt behovet av en lämplig räknebok med
intressanta och för det praktiska livets behov
lämpade exempel.
För att kunna göra det bästa möjliga av
undervisningen är det nödvändigt, att största
möjliga frihet lämnas åt läraren vid val av
arbetssätt och kursernas omfång. En annan
mycket viktig sak är att
undervisningsavdelningarna ej äro för stora.
Överläraren R. Agvald, Stockholm,
framhöll, att man i ersättningsskolan
borde lägga huvudvikten vid slöjd,
räkning och skrivning samt underströk
inledarens krav på individualiserad
undervisning och koncentration.
Folkskolinspektören J. Grälen
påvisade, hur olika problemet om
ersättningsskolan ligger till i landets skilda delar.
I Odéonsalen slutligen höll
folkskolläraren Nils Olsson, Västra Bodarna,
föredrag om »Naturstadium och
självständiga iakttagelser i
biologiundervisningen».
Hr Olsson betonade, att
undervisningspla-nens anvisningar till ämnet naturkunnighet
anger två grundprinciper, vilka äro av vikt
att erinra sig, nämligen att undervisningen
i möjligaste mån skall bygga på barnens
egna iakttagelser och att studiet av
växternas och djurens livsföreteelser skall vara
det primära i undervisningen. Kravet på
barnets eget studium av den levande
naturen har alltså uppställts som grundprincip i
biologiundervisningen. Där emellertid
naturen är »svåråtkomlig» får man försöka
anordna iakttagelseområden av olika slag.
Närmast till hands ligger skolsalen, där
krukväxter, frösådd, växtfysiologiska försök o. d.
kunna bilda utgångspunkt för iakttagelserna.
Finnes skolgårdsplantering, kan denna väl
tjäna som iakttagelseområde. En
skolbarnsträdgård är ett oeftergivligt villkor för ett
rationellt och planmässigt naturstudium.
Skolbarnsträdgården bör om möjligt
förläggas i skolans omedelbara närhet samt utom
de traditionella köksväxtavdelningarna
också inrymma en speciellt ordnad botanisk
avdelning. Det största och i de flesta fall bästa
iakttagelseområdet är emellertid naturen
själv. I detta hänseende ha
landsbygdsskolorna de största möjligheterna. Vid lektioner
ute i naturen uppstår emellertid svårigheten
att samla intresset och hålla störande
moment på avstånd.
Bästa sättet är att ej »hålla lektion» ute
utan i stället ge barnen självständiga
uppgifter att lösa. Det finnes emellertid ett stort
antal fall, där det är förenat med
svårigheter eller rent av omöjligt att studera det
levande föremålet. I sådana fall har
naturligtvis planscher, uppstoppade djur o. d.
åskåd-ningsmateriell sin rätta uppgift. Även här
bör emellertid arbetet i möjligaste mån få
formen av självständigt studium efter
förelagda uppgifter. Denna arbetsform är inte
minst användbar, då det gäller att utnyttja
större biologiska samlingar i museer o. d.
Även i uppfostrande syfte har ett rätt lett
natur studium en stor uppgift att fylla.
Osökta tillfällen till uppfostran för naturskydd
och till motarbetande av djurplågeri givas
alltid vid studieutflykterna. Stympade
buskar, vissnade blommor i landsvägsdammet,
rövade småfågelbon o. s. v. äro företeelser,
som barnen snart lära sig reagera inför, bara
de få ögonen öppna för naturens skönhet
och under. Att förhjälpa barnen härtill är
kanske biologiundervisningens främsta
uppgift och den löses endast genom att direkt
läsa i naturens stora bok.
Folkskolläraren Nathan Ståhlmarck,.
Lidingö, höll därefter
inledningsföredrag om »Individuell undervisning inom
klassens ram».
Barnens andliga struktur är så väsentligen
olika hos olika individer, att man kan säga,
att varje barn reagerar på sitt särskilda sätt
för samma behandling. Detta gör att
uppfostran nödvändigt måste läggas med hänsyn
till de enskilda barnens olika
förutsättningar, till deras olika individualitet. Men att
finna sättet att i det praktiska skolarbetet
tillämpa denna grundsats har alltid varit det
stora problemet. Praktiska svårigheter av
ekonomisk och organisatorisk art har ställt sig
hindrande i vägen, och så blev den
omedelbara klassundervisningen med dess stela,
mekaniserade arbetssätt det system, som kom att
bli normerande för skolans undervisning.
Klassen, icke det enskilda barnet, blev
enheten, och denna skulle föras fram till ett visst
bestämt mål på en viss bestämd tid, alla barn
måste följa samma arbetstakt, utföra sina
uppgifter på samma sätt. Det enskilda
barnet hade mycket liten plats och betydelse i
systemet. För läraren blev den viktigaste
uppgiften att av det heterogena
barnmaterialet skapa en »jämn» klass.
I samma mån som den barnpsykologiska
forskningen gått framåt, har också allt
större intresse ägnats barnet även i skolan.
Därom vittna de modifikationer och
uppmjukningar, bom företagits inom ramen av det
gamla undervisningssättet utan att helt
bryta med detsamma.
För mången står det emellertid klart, att
en radikal brytning med lax- och
förhörssy-stemet är nödvändig. Man vill ge barnet
större individuell frihet i skolan, man söker i
största möjliga utsträckning respektera
barnets rätt att vara barn även i skolan.
Den individualiserade undervisningen sker
inom den gamla klassorganisationens ram,
som säkert särskilt för folkskolans del
medför många och betydelsefulla fördelar.
Vidare har erfarenheten visat, att ett ordnat
och fast organiserat arbete samt en noggrann
kontroll äro villkor för såväl barnens
trevnad i skolan som för ett gott arbetsresultat.
Sättet för kunskapernas inhämtande söker
man göra så enkelt och okonstlat som
möjligt. Barnen lämnas full frihet att arbeta
självständigt efter vars och ens förmåga.
Arbetstakten blir mycket olika för olika barn.
Klassens jämna front spränges, de f
ortfärdiga hämmas icke, och de svaga slippa forcera.
Läraren har icke den dominerande
ställning i disciplinärt och
undervisningshänseende, som i lax- och förhörsskolan. Han blir
barnens äldre och kunnigare kamrat och
rådgivare. Ingen behöver befara, att lärarens
auktoritet lider därav och inte hans trivsel
i skolan heller. Barnen få samarbeta, utan att
såsom annars ofta sker, bli beskyllda för
fusk, de få diskutera med varandra och med
läraren under arbetet i klassen och äro icke
bundna vid sina platser i bänken. De
skriftliga arbetsanvisnitf^arna, som äro en
nödvändig förutsättning för barnens fria arbete,
ge barnen den ledning vid organiserandet av
sitt arbete, som de ha behov av. Där finnas
också litteraturanvisningar för fri läsning.
Även tidningar och tidskrifter studeras i den
mån de innehålla någon för dem aktuell
artikel o h notis. Kurserna i de olika ämnena
indelas i vecko- eller månadsbeting. Dessa
genomarbetas till huvudsaklig del i skolan.
Detta blir möjligt därigenom att såväl
pre-parationerna som läxförhören väsentligen
inskränkas. Det är bra mycket effektivare att
ge råd och upplysningar, då barnen själva
begära sådana, än då läraren oombedd
påtvingar dem sina tjänster. Barnen få snart
den uppfattningen, att det inte är läraren
utan de själva, som bära ansvaret för vad
som blir gjort och hur arbetet utföres.
Förhören ske individuellt med varje barn, då ett
beting är färdigt. Blir vederbörande godkänd,
får han genast börja med ett nytt beting.
Hemläxor förekomma icke, men om någon
önskar arbeta även hemma med sin uppgift,
är detta tillåtet. Allt hemarbete är således
fullt frivilligt. Trots detta ville tal. påstå, att
arbetsprestationerna i en självständigt
arbetande skolklass både kvantitativt och
kvalitativt överträffade dem, som åstadkommas i
en läxklass. Det har också visat sig, att
åtskilliga barn hinna med hela folkskolekursen
på fem år. Detta betyder ett års kortare
skoltid för dem, som fortsätta studierna vid
läroverk, och tillfälle till fördjupade och mera
omfattande studier för sådana, som fortsätta
i folkskolan.
Åtskilligt, som av ålder ansetts som
viktiga medel för uppfostran och kunskap,
återfinnes icke i den individuellt arbetande
klassen. Vid den individuella undervisningen
söker man utbyta de negativa medlen mot
positiva: glädje, naturlig frihet, aktivt arbete.
Att producera är viktigare än att kritisera,
arbetets förtjänster äro för mer än dess fel.
Till slut betonade tal., att det individuella
skolarbetet för läraren är oerhört mycket
mera intressant och givande än den vanliga
klassundervisningen. Det är ett arbete med
blicken riktad framåt, så att säga, man får
känslan av att göra barnen sällskap ett
stycke ut i det levande livet självt, och man vill
gärna tro och hoppas, att den kunskapsiver,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
