Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 36. 3 september 1930 - Herr Nilsson i Kabbarp om lärarnas löner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
848
S V ENSK LARA RE TIDNING
Nr 36
skollärarinnorna den 12 lönegraden, vilket
för lärarinnan å billigaste ort betyder en
slutlön av 4,320 kronor eller en
löneförhöjning av 601 kronor ock för folkskollärarinnan
å dyraste ort betyder en slutlön av 5,568
kronor eller en löneförhöjning av 1,249
kronor, varvid det observandum, som nyss
gjordes beträffande småskollärarinnor på
dyrorter, givetvis gäller även folkskolan. För min
del kan jag icke biträda kommitténs förslag
i denna punkt utan föreslår en grad lägre
eller den 11 lönegraden. Då jag gör detta,
tänker jag icke på den besparing av
halvannan miljon kronor, som genom en sådan lägre
löneplacering beredes det allmänna, utan på
de jämförelser med andra befattningshavare,
som vid en tillämpning av statens allmänna
lönesystem bliva oundvikliga. I elvte
lönegraden ha vi statens kansliskrivare.
På dessa ställes det ingalunda mindre krav
än på folkskollärarinnorna, vad beträffar
utbildning, kunskaper, omdöme,
arbetsskicklighet och ledareförmåga. Att sköta
pensionsstyrelsens kassarörelse, att handhava
räkenskapsväsendet i arméförvaltningens civila
departement, att klarera den maskinella
statistiken i riksförsäkringsanstalten eller att
övervaka och leda en mängd kontor
sanställ-da i d^ras skiftande bestyr, dessa
arbetsuppgifter kunna ingalunda betraktas som mindre
krävande än arbetet i folkskolan.
Lärarinnorna anföra frånvaron av
befordringsmöjlig-heter som ett motiv för högre lön åt sig.
Kansliskrivarna ha icke större
befordringsut-sikter än lärarinnorna. Man säger, att den
fyraåriga seminarieutbildningen ställer sig
något dyrbarare än kansliskrivarnas
åttaklas-siga flickläroverk. Det är möjligt. Men så
har lärarinnan sina långa ferier och andra
fridagar, som kunna vara ej blott behagliga
utan även inkomstbringande. Och härtill
komma de förut påpekade möjligheterna till extra
inkomster i eller på grund av lärartjänsten.
Allt som allt - ett rättvist avvägande kan
efter min mening icke medföra en högre
pla-’.ering än i 11 lönegraden. Denna grad ger
på billigaste ort en slutlön av 4080 kronor
eller en förhöjning av nuvarande reglerade
lön med 361 kronor och på dyraste ort en
slutlön av 5280 kronor eller en
löneförhöjning av 961 kronor. Naturligtvis anses dessa
löner av vederbörande som otillräckliga. Men
då de mycket betrodda kansliskrivarna, som
till på köpet icke nå upp till 11 gradens
högsta löneklass, kunna leva på dem, borde
det ej heller vara omöjligt för lärarinnorna.
Och när folkskolans befattningshavare med
så mycken iver begärt att få komma in på
statens allmänna lönesystem, så få de också
taga konsekvenserna därav.
Vad folkskollärarna beträffar, biträder jag
kommitténs förslag att placera dessa tre
grader högre än lärarinnorna, även om jag gör
detta på delvis andra grunder än kommitténs.
Folkskolläraren på billigaste ort åtnjuter
f. n. en slutlön av 4,817 kronor. Häri har då
inräknats såväl det av kommittén till 660
kronor .uppskattade värdet av bostad (3 rum
och kök) och bränsle som ock den
provisoriska avlöningsförbättring om 258 kronor,
som beviljades av 1929 års riksdag såsom
förskott på den stundande löneregleringen.
Genom sin fackorganisation har han begärt den
17 lönegraden, d. v. s. en slutlön av 6,120
kronor och alltså en löneförhöjning av 1,303
kronor eller rättare 1,561 kronor, om
förskottet, som sig bör, här inräknas. Kommittén
föreslår för folkskollärarna den 15
lönegraden, vilket för läraren på billigaste ort
betyder en slutlön av 5,400 kronor eller en
löneförhöjning av 841 kronor och på dyraste ort
en slutlön av 6,936 kronor eller en
löneförhöjning av 1,537 kronor. För min del kan
jag med min utgångspunkt från
lärarinnornas 1.1 lönegrad icke komma med de manliga
kamraterna högre än till den 14, tre grader
högre än de förra. Den fjortonde graden ger
på billigaste ort en slutlön av 5,040 kronor
eller en förhöjning av nuvarande lön med 481
kronor och på dyraste ort en slutlön av 6,480
kronor eller en löneförhöjning av 1,081
kronor. Även detta är naturligtvis i vederbö-
randes ögon fullkomligt otillräckligt. Och jag
medger, att efter de kolossala
löneförbättringar, som beviljades av 1918 års riksdag, té
sig dessa ökningar mycket futtiga. Och
futtiga té sig även de av kommittén föreslagna
ökningarna, om man ser dessa mot <Jen
lysande bakgrunden från 1918. Men jämför man
dem med de gracer, som staten eljest består
vid sina löneregleringar, té de sig nästan
imponerande. Härtill komma de goda extra
inkomsterna och de långa ferierna, som i själva
verket föra dessa befattningshavare fram till
deras längtans närmaste mål, den sjuttonde
lönegraden. Och härtill kommer vidare,
därest mitt i särskilt yttrande till kommitténs
första betänkande ’framlagda förslag vinner
nådigt beaktande, för folk- och småskolans
befattningshavare den extra lönegrad, som
behovsprincipens tillämpande på lönesystemet
skänker åt familjeförsörjare. För dessas
vidkommande sammanfaller således i
lönehänseende mitt förslag med kommitténs. Men
givetvis blir mitt förslag i dess helhet
väsentli-. gen billigare, då det håller åtskilliga tusental
ensamförsörjare kvar i en lägre lönegrad.
Jag övergår nu till befattningshavare vid
de allmänna läroverken, adjunkter och
lektorer.
Vid föregående löneregleringar hava
läroverksadjunkterna i lönehänseende jämförts med
gamla första normalgradens tjänstemän
(notarier, revisorer, statsgeodeter o. s. v.) och
lektorerna med andra normalgradens tjänstemän
(sekreterare m. il.).- Vid den senaste stora
lärarlöneregleringen, år 1918, fullföljdes
denna tanke på det sättet, att den avlöning, som
tillkom en i Stockholm stationerad andra
normalgradens tjänsteman - 5,400 kronor i
lön och tjänstgöringspenningar samt 400
kronor i ortstillägg jämte två ålderstillägg om
500 kronor vartdera efter fem och tio år -
tillerkändes samtliga lektorer, var de än voro
stationerade, och att den avlöning, som
tillkom en i Stockholm stationerad första
normalgradens tjänsteman - 3,700 kronor i lön
och tjänstgöringspengar samt 300 kronor i
crtstillägg jämte tre ålderstillägg om 500
kronor - förhöjd med 300 kronor,
tillerkändes samtliga adjunkter över hela riket.
Härigenom kom adjunktens slutlön, 5,800 kronor,
att sammanfalla med lektors begynnelselön,
,en relation, som direkt åsyftades såsom den
lämpliga. Däremot var det varken
löneregleringskommitténs eller regeringens avsikt, att
dessa läroverkslärare skulle komma i
åtnjutande av den tillfälliga löneförbättring, som
efter kungl, proposition beslöts av 1919 års
riksdag och som för andra normalgraden
belöpte sig till 1,000 kronor och för ’första
normalgraden till 900 kronor. På enskild motion
tillerkändes icke desto mindre även lektorer
och adjunkter dylik löneförbättring, dock,
med hänsyn till de i samtliga dessa lärares
-avlöningar inräknade ortstilläggen om
respektive 400 och 300 kronor, minskad med
motsvarande belopp. Den sålunda beviljade
tillfälliga löneförbättringen, 600 kronor över lag,
blev emellertid senare något förhöjd och då en
smula differentierad efter dyrort. Året efter
den stora lärarlöneregleringen kom så
kom-munikatio>nsverkens nya lönesystem. Två år
därefter vann detta system tillämpning på
den allmänna civilförvaltningen, varvid
första normalgradens tjänstemän hänfördes till
den 21 och andra normalgradens tjänstemän
till den 24 lönegraden. När det nu gäller att
företaga samma operation på förevarande
område, torde adjunkter och lektorer liksom
tidigare böra placeras något högre på
löneskalan än dessa tjänstemannagrupper, med vilka
de blivit, jämförda, vadan jag hemställer, att
läroverksadjunkterna måtte hänföras till den
22 lönegraden och lektorerna icke till den 25
utan till den 26 lönegraden, alldenstund vissa
med byråchefsuppgifter betrodda sekreterare
som ock de vetenskapliga
andragradstjänste-männen, statsgeologer och andra, blivit
löne-placerade i sistnämnda grad, den tjugusjätte.
Jag avviker alltså här från kommitténs
förslag, som upphöjer adjunkterna till den 23
och lektorerna till den 27 lönegraden. Att de
förra begärt för sin räkning den 24 och de
senare den 28 lönegraden, d. v. s. en
förhöjning av adjunkts slutlön å dyraste ort med
2,304 kronor och lektors slutlön med 3,204
kronor, antecknar jag blott som ett
vittnesbörd om att icke heller den akademiska
bildningen skyddar mot överdåd i
lönepretentioner.
Det nu av mig framställda förslaget medför
visserligen den olägenheten, att adjunkt på
billigaste och nästbilligaste ort får vidkännas
någon minskning i nuvarande löneinkomst.
Men denna olägenhet gör sig ofta kännbar,
när det gäller att överföra en kår, som förut
icke varit dyrortsgrupperad, på det nya
systemet, där lönebeloppen blivit så skarpt
differentierade efter dy ror t. Härtill kommer, att
efter mitt fullständiga förslag skulle de
adjunkter, som äro familjeförsörjare, komma i
åtnjutande av en extra lönegrad, varigenom
alltså dessa icke bliva sämre ställda än
enligt kommitténs förslag.
Lektorerna åter bliva fullt gottgjorda med
den 26 lönegraden, där vetenskapsmän i
mängd höra hemma. Då kommittén hänför
lektorerna till den 27, har detta skett av
respekt för deras akademiska doktorsgrad eller
kanske rättare av hänsyn till den stundom
förekommande rekryteringssvårighet, som de
högre kompetenskraven föranlett. Härtill må
anmärkas, att staten har i sin tjänst en
mängd filosofie doktorer i lägre lönegrader,
både den 24 och 21 och andra - även bland
adjunkterna har det förekommit många med
den akademiska lagern, och åtskilliga finnas
där än. Och 50 % av lektorat j änsterna skötas
med gott resultat av adjunkter. Men
lektorstjänsten är den enda, för vilken det
författ-ningsmässigt fordras doktorsgrad? Det är
möjligt. Låt oss då något minska på det
kompetenskravet. Det bör räcka med
licentiatexamen för lektorstjänsten^ Därigenom
inbesparas ett studieår och många fåfängliga
doktorsavhandlingar, som kosta stora pengar
o,h tynga lumpmarknaden. De verkliga
vetenskapsmännen bland våra lektorer skaffa
sig nog sin doktorsgrad i alla ’fall. Och ’man
har sett även licentiater - ja t o. m. simpla
kandidater - som bedrivit ett vackert arbete
av vetenskaplig halt.
De avvikelser från kommitténs förslag, som
jag nu förordat, föranleda givetvis ändringar
i löneplaceringen även för andra
tjänstegrupper, både statliga och kommunala.
Summariskt hemställer jag, att samtliga
tjänstegrupper - med nedan uppräknade undantag .-
måtte sänkas en lönegrad under de i
kommitténs tvenne tjänsteförteckningar angivna
lönegraderna, enär de alla i kommitténs
förslag blivit reglerade i förhållande till
varandra, och således även i förhållande tiir
adjunkt, folkskollärare och folkskollärarinna,
som enligt förslaget härovan nerflyttas med
just en lönegrad. Undantagen i den statliga
tjänsteförteckningen, nämnda i den ordning
vederbörande tjänster där ’förekomma, äro
följande: rektor, förste vaktmästare,
vaktmästare, övningsskollärare, lärare i
trädgårdsskötsel,, laboratorievaktmästare, maskinist,
arbetslärare, husmoder, kanslibiträde,
översköterska, folkskölinspektör, yrkeslärare, eldare
och instruktionssmed; och i den kommunala
tjänsteförteckningen äro undantagen dessa:
lärare vid småskola och mindre folkskola,
rektor samt folkhögskoleföreståndare. Möjligen
borde ett eller annat undantag göras
härutöver, men det må överlåtas åt den fackliga
sakkunskapen. Någon särskild motivering för
de här gjorda undantagen torde ej vara
erforderligt. Dels ligga motiven i öppen dag,
dels kunna de utläsas ur kommitténs
framställning och dels bero de på erinringar av
vederbörande myndighet. Hedan ett par
gånger har jag härovan erinrat om det yrkande,
som jag gjort i mitt särskilda yttrande till
kommitténs första betänkande, nämligen att
en ’förmånligare löneställning måtte beredas
åt familjeförsörjaren än åt ensamförsörjaren.
Jag gör nu samma yrkande i fråga om
undervisningsväsendet, det kommunala såväl som
det statliga: att envar befattningshavare, i
någon av de 22 lägsta lönegraderna, som är
eller varit gift och har eller haft barn att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
