Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 36. 3 september 1930 - Herr Nilsson i Kabbarp om lärarnas löner - Organist- och kantorsmöte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 36
SVENSK LÄRARETIDNING
849
försörja, skall avlönas en lönegrad högre än
den lönegrad, till vilken vederbörande tjänst
blivit hänförd i tjänsteförteckningen. I
sammanhang därmed har jag godtagit kommitténs
förslag att slopa barntilläggen, varom stadgas
i dyrtidsförfattningen, som ock det för
kvinnor i nyreglerade verk gällande förbudet att
tillgodogöra sig högsta löneklassen i
innehavande lönegrad.
Det var emellertid min förhoppning att
ined sådan tillämpning av behovsprincipen
kunna i övrigt hävda principen om lika lön
för man och kvinna i samma befattning och
låta denna likalöneprincip komma till sin
rätt inom undervisningsväsendet, åtminstone
det statliga, på samma sätt och i samma
utsträckning som den redan kommit inom
allmänna civilförvaltningen och
kommunikationsverken. IVfen dess värre synes det vara
omöjligt att för närvarande infria denna
förhoppning. Det har behagat den allsvåldiga
kommittémajoriteten att i anslutning till nu
lådande förhållanden bygga upp ett system,
som i detta hänseende är svårt att bryta -
trots dess svagheter. Det starka systemets
svaghet visar sig bjärtast i fråga om
topplönerna. Beträffande rektorerna går det
kanske för sig att skäligen ställa de kvinnliga
i lägre lönegrad än de manliga, ty då i
motiveringen för rektors höga löneställning ingår
en viss hänsyn till den ekonomiskt kännbara
representationsplikt, som en rektor, enligt
uppgift, icke kan undandraga sig, så torde en
kvinnlig rektors representationskostnad än
så länge väga ganska lätt i jämförelse med
en manlig rektors. Men varför skall en
kvinnlig lektor avlönas lägre än en manlig eller en
kvinnlig adjunkt lägre än en manlig, då den
kvinnliga hospitalsläkaren får samma lön som
den manlige, den kvinnliga kassören och
bokhållaren samma lön som mannen i samma
befattning o. s. v. Det finns intet godtagbart
skäl för denna inkonsekvens. Såtillvida vore
det också ingen konst, att här skipa logisk
rättvisa. Helst som de kvinnliga rektorerna,
lektorerna och adjunkterna äro så få, att det
inte skulle kännas ekonomiskt. Men angripa
vi problemet nerifrån, ställer det sig vida
rvårare, både ekonomiskt och logiskt. Det är
omöjligt att nu föra upp folkskollärarinnorna
till lika lön med folkskollärarna. Det skulle
ställa sig för dyrbart, det skulle kosta
miljoner, det skulle ej heller vara fullt rättvist,
ty om så skedde, skulle på grund -av de
olika bostadsavdragen lärarinnan få större
behållen kontantavlöning än läraren, och
slutligen ha folkskollärarinnorna själva medgivit
en viss skillnad i lön till de manliga
kamraternas förmån. Detta offer av kvinnorna
kunna vi icke förkasta utan måste med
tacksamhet acceptera detsamma. Men på samma gång
måste jag konstatera, att detta
ståndpunktstagande i ’fråga om folkskolans lärare och
lärarinnor medför konsekvenser uppåt längs
hela eller nästan hela linjen. Skiljer man i
lön mellan folkskolans manliga och kvinnliga
lärare, måste man göra detsamma i fråga
om högre folkskolans och kommunala
realskolans ämneslärare och med ännu större
nödvändighet i fråga om de manliga och
kvinnliga övningsskollärarna. Men därmed ha vi
kommit över i det statliga
undervisningsväsendet. Övningsskollärarna, vilka kommittén
såväl som jag placerat fyra lönegrader över
folkskolans lärare, äro icke
kommunalanställda, fastän de undervisa i folkskola, utan
statsanställda, de tillhöra seminarierna -
och därmed visar det sig ogörligt att mellan
det kommunala skolväsendet å ena sidan och
det statliga å andra sidan draga den gräns,
som kunde bereda möjlighet att på de
statsanställda lärarna tillämpa likalöneprincipen.
I detta tvångsläge måste jag godtaga
kommitténs grunder för lönesättningen, och
förhoppningen om en mera tillfredsställande
anordning får skjutas på framtiden. Därest
emellertid statsmakterna skulle acceptera
kommitténs ’förslag om den 12 lönegraden för
folkskollärarinnorna, bleve det möjligt att
minska avståndet mellan manlig och kvinnlig
folkskollärarlön från tre till två lönegrader
och därmed också möjligt att företaga en
motsvarande minskning av skillnaden mellan
manlig och kvinnlig lärarlön i allmänhet.
Detta innebure ett aktningsvärt steg fram
emot den eftersträvade jämlikheten. Här vill
jag nu endast konstatera, att den olikhet i
lön mellan man och kvinna i samma
befattning, som med rättfram öppenhet urgeras av
kommittén och som på sitt sätt utgör ett
offer åt behovsprincipen icke ställer sig
hindrande i vägen för den tillämpning av
behovsprincipeiv som jag förfäktar, en
något bättre löneställning åt familjeförsörjaren
än åt ensamförsörjaren - den gör det så
mycket mindre, som vi även inom allmänna
civilförvaltningen ha kvar rester av det
gamla betraktelsesättet, i det att inom den
statliga sinnessjukvården skötare blivit hänförd
till den 6 lönegraden men sköterska till den
3, överskötare till den 8 men översköterska
till den 6, vidare inom fångvården
vaktkon-stapel till den 6 men vaktfru till den l, och
- märk väl - vid gymnastiska
centralinstitutet, där lärare haver undfått den 21
lönegraden men lärarinnan endast den 18.
I övrigt anhåller jag, att de yrkanden,
som jag gjort i mitt särskilda yttrande till
kommitténs första betänkande, måtte i
tilllämpliga delar få gälla även här.
Sedan detta aktstycke studerats till
slut, bör läsaren vara färdig att taga del
av vad som på annat ställe skrives om
»Jupiters bikt».
Organist- och kantorsmöte.
Sveriges allmänna organist- och
kantorsförenings fjärde allmänna möte
öppnades den 21 aug. i Musikaliska
akademiens ’Stora säl. Musikdirektör David
Åhlén hälsade på mötesbestyrelsens
vägnar de närvarande välkomna till
Stockholm och uttalade sin glädje över, att
mötet blivit så talrikt besökt. Med
särskild tillfredsställelse ville talaren hälsa
regeringsrådet Thulin, Musikaliska
akademiens sekreterare professor Olallo
Morales samt de närvarande
representanterna för våra grannländer,
ordföranden i Dansk organist- och
kantorssamfund, organist Julius Foss,
ordföranden i Finlands svenska kantor- och
organistförening, director musices John
Sundberg, organisten i S :t Paulskyrkan
i Helsingfors H. A. Nyman samt
Kir-chenmusikdirector Bernhard
Pfann-stiehl, Dresden. Norges representant,
ordföranden i Norges organistförening,
Wilhelm Huus-Hansen kom först på
fredagen.
Till huvudordförande utsågs direktör
Svante Sjöberg, Karlskrona, och till
huvudsekreterare organisten i Brännkyrka
musikdirektör Cyrus Granér. Efter att
ha behandlat vanliga organisations- och
förvaltningsfrågor övergick man till
diskussion om »klockarfrågan», i vilken
hr Carl K. Nyström, Strängnäs,
fungerade som inledare.
Efter en stunds diskussion beslöts
tillsättandet av en delegation på fem
personer att som en första åtgärd uppvakta
ecklesiastikministern och därvid
framföra de förslag till åtgärder och de
krav, som kommit till uttryck i
inledarens föredrag. I delegationen invaldes
musikdirektörerna David Åhlén,
Stockholm, Fredrik Hjort, Göteborg, Svante
Sjöberg, Karlskrona, A. Fallin,
Kopparberg, och C. Nyström, Strängnäs.
Mötet beslöt vidare avsända telegram
till konungen, ecklesiastikministern och
ärkebiskopen.
Efter lunchpaus höll organisten
musikdirektör Svante Sjöberg, Karlskrona,
ett uppmärksammat föredrag om
»Melodierna till Nya psalmer».
Talaren slutade sitt anförande med
att uttrycka en förhoppning om en snar
revision av 1921 års koralbok.
Efter direktör Sjöbergs föredrag
följde en livlig diskussion, varunder
professor Otto Olssön, ledamot av
koralbokskommittén, meddelade, att man
inom denna önskat få med gamla
värdiga koralmelodier i så stor utsträckning
som möjligt men att man inte hade
riktigt fria händer i denna sak.
Musikdirektör A. Pallin, Kopparberg, sade det
vara en officiell hemlighet, att det var
i enlighet med svenska kyrkans primas
önskan, som de ifrågavarande
melodierna kommo med. Kyrkoherde M. Allard,
Örtomta, trodde, att de mindervärdiga
melodierna så småningom skulle komma
att försvinna av sig själva.
Efter diskussionens slut antog mötet
en resolution i överensstämmelse med de
av inledaren uttalade önskemålen.
Musikdirektör Fredrik Hjort,
Göteborg, höll därpå ett föredrag om
»Kyrkomusikernas rättsliga ställning», och
därefter samlades mötesdeltagarna i Blå
hallen i Stadshuset, där
Kirchenmusik-direktor Bernhard Pf annstiehl från
Dresden gav en orgelkonsert.
Programmet upptog kompositioner av Bach,
Pa-chelbel, Frescobaldi och de Antoquera.
Dagen avslutades med motettafton i
Oscarskyrkan kl. 8 under medverkan av
Oscarskyrkans förstärkta motettkör samt
musikdirektörerna C. O. Othzén och
Patrik Vretblad.
Under andra mötesdagen debatterade
man huvudsakligen sångliga problem.
Musikdirektör Olof Holmberg, Göteborg,
höll föredrag om »Skolan och
kyrkosången», och en diskussion om
församlingssången och vad som kan göras för dess
höjande, inleddes av kyrkoherden i
Örtomta Martin Allard och musikdirektör
John Nordqvist, Västerhaninge. I sitt
föredrag om skolan och kyrkosången
framhöll direktör Holmberg bl. a. att
skolan är grundläggande för
församlingssången i kyrkorna. Nu börja de
kyrkliga sångerna alltmera
undanträngas i skolsångböckerna, vilket endast kan
djupt beklagas. För att skapa intresse
för kyrkomusik fordras kunskap om
densamma, och det gäller därför att den
musikaliska utbildningen omvårdas.
Grunden till denna kan läggas redan i
skolorna. Vill man åstadkomma en
verkligt kyrkomusikalisk uppfostran måste
den gå genom skolan.
Efter diskussionens slut begåvo sig
mötesdeltagarna till Gustaf Vasakyrkan,
där professor Otto Olsson gav en
orgelkonsert.
Därefter samlades mötesdeltagarna i
Ludv. Ohlsons pianomagasin, dit de in-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
