Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 36. 3 september 1930 - Fritt forum - Till frågan om "Nya uppgifter och medel för kristendomsundervisningen"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
852
SVENSK LÄRARETIDNING,
Nr 36
Fritt forum.
För att främja en fri och saklig diskussion i skolfrågor införas här för denna avdelning lämpade inlägg av medarbetare utanför redaktionen.
Artiklarna skola vara undertecknade av vederbörande författare, och ansvaret för de uttalade meningarna bäres uteslutande av dessa. Inläs?.
som brista i koncentration och språklig reda eller som äro ägnade att skada skolan och kåren, införas icke.
Till frågan om "Nya
uppgifter och medel för
kristen-domsundervisningen".
Programmet för det ., nyligen avslutade
folkskollärarmötet i Stockholm bjöd på många
intressanta och. lockande föredrag. Frågan
om nya uppgifter och medel för
kristendoms-undervisningen väntade jag mig icke minst
av. Därför att jag hoppats så mycket av de
båda inledningsföredragen över detta ämne,
kände jag mig icke så litet besviken, särskilt
när jag hörde inledarnas gemensamma
resolutionsförslag uppläsas. Ty om detta komme
att förverkligas, skulle enligt undertecknads
uppfattning icke så mycket nytt därigenom
egentligen komma att vinnas för
kristendomsundervisningen, och ’ betydelsefulla brister
skulle det oaktat vidlåda denna undervisning,
brister, som enligt min övertygelse dock
snarast möjligt böra avhjälpas, därest denna
viktiga undervisning skall kunna på ett
tillfredsställande sätt fylla sin’uppgift.
Under sådana förhållanden kunde jag för
min del icke gilla det av inledarna framlagda
resolutionsförslaget utan kände mig
förpliktad att rösta emot detsammas antagande, Som
en konsekvens därav måste jag, då tillfälle
till- diskussion gavs, begära ordet för att om
ock i största korthet motivera, varför jag för
min del icke kunde gilla den framlagda
resolutionen.
Att döma av inledarnes, särskilt den sistes,
repliker så ock av det referat, som finnes
in-lört i Svensk Läraretidning den 23 juli
utav diskussionen över ämnet i fråga,
lyckades jag nog inte därvid framföra min
mening tillräckligt klart och tydligt, och
därför har jag ansett det behövligt att
anhålla om plats i denna tidning för att
litet närmare ange min uppfattning
beträffande nya uppgifter för
kristendomsunder-visningen.
Målet för kristendomsundervisningen,
liksom för all undervisning i skolan, bör väl, så
vitt jag kan förstå, fattas så, att den skall
vara en hjälp i livet. Fasthålles detta såsom
ett krav, som nödvändigt måste ställas på
kristendomsundervisningen, då följer därav,
att denna undervisning måste vara så
beskaffad, att den kan bli en verklig hjälp för de
unga ute i livet, där de icke kunna undgå att
på ena eller andra sättet stifta bekantskap
med de religiösa frågorna och inta
ståndpunkt till desamma.
All religion, och följaktligen även
kristendomen, är emellertid underkastad
utvecklingens lag. Detta faktum måste därför
kristendomsundervisningen också böja sig för och ta
nödig hänsyn till. Bedrives
kristendomsundervisningen däremot så, att ingen hänsyn tages
därtill, att kristendomen är underkastad
utvecklingens lag och blundas vid denna
undervisning för de enklaste religionspsykologiska
fakta i övrigt, då kan denna undervisning
göra det svårare i stället för lättare för många
av de unga ute i livet att komma till rätta
med de religiösa frågorna. I stället för en
hjälp har kristendomsundervisningen i så fall
blivit ett hinder för ungdom, när det gäller
ställningstagande till de religiösa frågorna.
M!en för så vitt och i den mån detta sker,
måste väl kristendomsundervisningen enligt
undertecknads uppfattning få betraktas såsom
mer eller mindre förfelad. Inför en sådan
eventualitet inställer sig helt osökt frågan,
hur kristendomsundervisningen skall ordnas,
och vilka nya uppgifter den måste gripa sig
an, för att den i antydda avseende icke skall
bli förfelad. Hur skall
kristendomsundervisningen kunna bli till gagn för alla och till
hinder, för ingen? Detta är den viktiga men
svåra fråga, som kräver ett svar.
, En av förutsättningarna för en så
beskaffad kristendomsundervisning är enligt
undertecknads uppfattning, att den blir fullt
saklig och att skillnaden mellan reella och
illusoriska, fakta (illusioner) klargöres och
strängt iakttages. Ty göres icke detta, då kan
det nog hända, att mycket av det, som vid
religionsundervisningen framställdes, såsom
något reellt, i livet visar.sig vara blott
illusioner» .En. sådan kristendoms- eller
religionsundervisning ger icke något för livet., Därför
måste såsom ett oavvisligt krav på skolans
religionsundervisning uppställas den fordran,
att den bl. a. skall påvisa reella fakta på det
religiösa livets område och noga skilja dem
från religiösa illusioner.
För att kristendoms- eller
religionsundervisningen skall kunna undgå att bli mer eller
mindre förfelad, får den ej heller förbise
frågan om visshetsgrunden eller criterium veri
på det religiösa området. Utgår man
nämligen vid denna undervisning från den
förutsättningen, att en religiös urkund t. ex. skall
vara eller betraktas såsom högsta norm, så
kan en sådan undervisning även lätt bli
något endast för skolan men icke för livet. All
religiös visshet beror nämligen i sista instans
på den enskilde individens självavgörelse, som
är betingad dels av hans egna upplevelser,
dels av den inneboende (immanenta) lagen
rörande människoandens enhet, som måste
reagera mot varje egentlig motsägelse (=
motsägelse i logisk mening).
I mitt första och egentliga anförande vid
diskussionen i fråga sökte jag framhålla och
med. konkreta exempel belysa, att
kristen-domsundervisningen borde vara så beskaffad,
att de unga erhölle en säker religiös grund,
som vore förankrad i den religiösa
verkligheten och som därför kunde för dem bli en fast
utgångspunkt för deras religiösa och sedliga
utveckling.
Vidare sökte jag likaledes genom konkreta
exempel hämtade från det levande livet,
framhäva, att den religiösa vissheten ytterst
måste baseras icke på någon boklig auktori-
tet utan på egna upplevelser. Slutligen
berörde jag även lagen om människoandens enhet
och påpekade, vilka krav den ställde på
religionsundervisningen.
Då dessa här ovan framställda krav på
kristendomsundervisningen icke voro
beaktade enligt min uppfattning av inledarna i den
föreslagna resolutionen, kunde jag för min
delj såsom redan antytts, icke gilla den. Sedan
inledarna replikerat med anledning av de
mot det ifrågavarande resolutionsförslaget
framställda anmärkningarna, blev jag
ytterligare styrkt i min uppfattning, att de av mig
påyrkade kraven i fråga voro fullt
berättigade och att resolutionsförslaget icke borde
antagas. Den förste av de båda ifrågavarande
inledarna ansåg nämligen, att de av
undertecknad påyrkade kraven voro så självklara,
att de därför icke särskilt omnämnts i
resolutionsförslaget. . Den andre inledaren däremot
höll före, att kristendomsundervisningens
objektiva karaktär skulle äventyras, om mina
framställda krav komme att beaktas, och
därför ansåg han dem oberättigade. Situationen
var således den, att de båda inledarna
framlagt ett gemensamt resolutionsförslag, som
den ene av dem tolkade på ett sätt, den andre
på ett annat. Endast detta hade för mig varit
anledning nog att rösta mot resolutionens
antagande.
Den sista av de båda inledarna sade i sin
replik mot undertecknad, såsom ovan berörts,
att fordran på kristendomsundervisningens
objektivitet lade hinder i vägen, så att de av
mig framställda kraven därför inte alls kunde
beaktas. Uppriktigt sagt är jag för min del
alldeles oförmögen att kunna fatta detta. Vad
jag påyrkat är ju helt enkelt det, att vid
kristendomsundervisningen skall nödig
hänsyn tagas till allmänt erkända och bestyrkta
psykologiska sanningar. Att förneka
möjligheten av en objektiv religionsundervisning
på den grund, att tillbörlig hänsyn därvid
skall tagas till barnens själsliv, förefaller
åtminstone mig lika absurt som att påstå, att
objektiv psykologisk undervisning bleve
omöjlig, om hänsyn därvid skulle tagas icke
enbart till psykologiens historia utan även till
själslivet såsom \iess objekt och till deras
psyke, som skulle mottaga undervisningen.
J. Holmström.
Gynna
tidningens
annonsörer!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
