Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 36. 3 september 1930 - Jupiters bikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
854
SVENSK LÄRARETIDNING
Nr 36
Jupiters bikt.
Första kammarens förste vice
talman, hr Nilsson i Kabbarp, är
en skrivandes karl. I seklets
morgon redigerade han tidningen
Arbetet i Malmö. Visserligen med
storsläggan ibland men dock så att
folk läste, vad han skrev. Sen gav
han sig in på den skönlitterära
banan. »Soliga Kabbarp» blev en
bok-succés icke minst genom den
blandning av sentimental lyrik och
full-bräddad hemkänsla, som präglade
boken. När han 1923 efter en
kommittésommar i Borgholm gav ut sin
novell »Olympen på sommarnöje»,
blev framgången icke lika stor. Den
samling av lättingar, fyra herrar
och lika många damer, som under
några sommarveckor vältra sig på
badstranden och förlusta sig med
skvaller, samtal om skilsmässor och
erotik samt ett och annat
samhällsproblem, är alltför banal för att
kunna intressera en bokläsande
allmänhet. Möjligen skulle det vara
Jupiter, »lilla Juppe», vilken i
boken presenterar sig såsom »en
offentlig man, politiker, redaktör,
nästan statsman», som skulle kunna
ådraga sig intresse i de kretsar,
där avsvär j elsen av socialistiska
ungdomsförvillelser plägar stå i en
särskilt hög kurs.
»Olympen på sommarnöje» har
väl nu fallit i glömska. För Jupiter
slutade fröjden en smula tragiskt.
Han hade ägnat sin dyrkan åt
Juno, ett kvinnfolk, som genom några
väl arrangerade skilsmässor blivit
mäkta rikt, och som nu i sitt tredje
gräsänkestånd synes ha utövat en
övermäktig dragning på den gode
Jupiter. Juppe fick korgen av Juno.
Efter den betan har bokens
illustre författare mest ägnat sin
penna åt reservationer i de otaliga
lönekommittéer, där han funnit
majoriteten vara benägen att slarva
bort statens medel på oskäligt höga
tjänstemannalöner.
I sommar har det blivit lärarnas
tur att bli objekt för hans
skildringskonst. På annat ställe
återgiva vi detta senaste alster av hans
penna. Det skulle vara orätt att
förneka, att han skriver både
fantasirikt och underhållande.
Till utslagen av en särdeles lös-
släppt fantasi får man väl sålunda
räkna hans skildring av den
»överbetalning av lärararbetet», som
lönekommittén kunnat konstatera
samt av »de överlägsna lönevillkor,
som lärarna tack vare skickliga
ledare, inflytelserika förespråkare
och sin makt som massa, tidigare
lyckats tillkämpa sig». Att
småskolans lärarinnor önska sinla löner
höjda, utformar sig i hans fantasi
till ett bevis för att de utgöra en
grupp med särdeles »god aptit på
livet». Och en nästan dramatisk
höjdpunkt når skildringen av hur
1918 års lönereglering mottogs
inom kåren. »När underrättelsen
därom nådde ut i bygderna,
’blixtrade det för ögonen’, som det sagts,
på både lärare och lärarinnor, och
de vågade knappt tro på ett så
ljuvligt budskap.»
Ingen lärer finna det tråkigt att
i ett eljest snustorrt lönebetänkande
möta så livfulla och fantasirika
målningar.
Men alltför livlig fantasi kan
också spela sina spratt understundom.
Sålunda lär det bli ganska svårt
för hr Nilsson i Kabbarp, om han
en gång på allvar skall försvara
sina uppgifter om att 1918 års
lönereglering byggde på »det prisläge,
som förefanns vid början av år
1917». Visserligen vill han styrka
sina påståenden med uppgiften, att
denna mening »uttryckligen
biträddes av folkskolekårens
adjungerade ledamot i 1902 års
löneregle-riiigskommitté». Den, som skriver
detta, tillhörde kommittén till i
oktober 1917. Och före den tiden
diskuterades icke utgångsläget i
fråga av det enkla skälet, att ingen då
kunde förutse det våldsamma
penningfall, som inträdde under åren
1918 och 1919. I oktober 1917
inträdde hr Emil Kristensson i
kommittén. Han har för sitt
vidkommande klara papper. Han deltog
nämligen sedermera i en utredning
av spörsmålet om utgångsläget i
fråga. Både han och de
sakkunnigas ordförande,
sparsamhetsmaka-ren par preference> generaldirektör
Mårten Ericsson, konstaterade
efter undersökning, att 1918 års
lärarlönereglering byggde på
prisläget under sommaren 1914, alltså
tiden kring världskrigets utbrott.
Det har sålunda ibland sina ris-
ker även för en författare att ge
fantasin alltför fritt spelrum.
Underhållande och rolig är han
emellertid i sin friska oförskräckthet.
Visserligen yttrar han sig med en
helt annan respektfullhet, när han
kommer in på läroverkslärarnas
marker. För deras vidkommande
utmålas inte 1918 års lönereglering
såsom någonting så extraordinärt
»kolossalt» som för
folkskollärarnas del. Med lättare hand förbigås
också de tillfälliga
löneförbättringar, som i två olika repriser kommit
läroverkslärarna till del. Men även
de få veta, att deras lönekrav äro
»ett vittnesbörd om att icke heller
den akademiska bildningen skyddar
mot överdåd i lönepretentioner».
Och näsan i ett getingbo sticker
han oförfärat, när han föreslår
avskaffandet av doktorsdisputation
såsom kompetenskrav för lektorat.
»Därigenom inbesparas ett
studieår och många fåfängliga
doktorsavhandlingar, som kosta stora pengar
och tynga lumpmarknaden.»
När vi först genomläste den
Kabbarpska reservationen med alla
dess lustigheter, elakheter och
överdrifter, voro vi benägna att se
det hela som en gammal skämtares
raljeri med en grupp av tjänstemän,
som han sedan länge haft ett gott
öga till. Särskilt måste frånvaron
av varje social syn på
löneproblemen i en skrift från en medlem av
det socialdemokratiska partiet
predestinera till misstanken, att det
hela var avsett att tagas mera från
den skämtsamma sidan.
Men så steg bilden av Jupiter i
»Olympen på sommarnöje» upp ur
minnenas dunkel. Juppe -
politikern och tidningsredaktören -
biktar sig en dag på badstranden i deri
olympiska kretsen. Han har
avsvu-.rit sin socialdemokratiska
övertygelse och blivit »en gammalliberal*
förstår ni, ien manchesterliberal».
Och skälet formulerar han i
dialogens saftiga slutkläm:
»I byråkratin, ser ni, i
funktio-narismen har vi vår farligaste
fiende i närvarande tid. Denna hord
av hundra tusentals ständigt
omätt-liga tjänstemän kommer att äta upp
oss, liksom gräshopporna förtärda
allt som växte i Egyptens land. Vi
måste värna de skapande
individerna mot massans förtryck. Vi måste
~ «–*-e*^
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
