Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 38. 17 september 1930 - N. O. Bruce: Rydéns insats som skolpolitiker - Karola Pålsson: Värner Rydén och småskolan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
888
SVENSK LÄRARETIDNING
Nr 38
som däri uttryckte sin glädje över att
folkundervisningsväsendet fått en
central fackmannaledning.
I en förbättrad ställning för
lärarkåren såg Rydén ett av de främsta
villkoren för folkskolans utveckling. Som
medarbetare i tidningen Arbetet skrev
han redan under sina första år i Malmö
sakliga och på samma gång skarpa
artiklar angående en förbättring av
folkskollärarutbildningen och bidrog
därigenom att skapa den opinion, som födde
seminariekommittén. Sedan fick han i
riksdagen vara med om att besluta
folkskoleseminariernas reformering och som
ecklesiastikminister fick han tillfälle att
genomföra den första verkligen
enhetliga organisationen av
småskoleseminarierna. Med sitt praktiska sinne insåg
han givetvis, att dessa reformer icke
utgjorde en slutgiltig lösning utan att
en ny tid krävde nya förbättringar och
nya former.
Det stod också klart för honom, att
en förbättring av lärarnas ställning i
ekonomiskt och rättsligt hänseende var
en oeftergivlig förutsättning för att
folkskolan skulle kunna hävda sin plats
som bildningsinstitution, och det var
därför naturligt, att hans skolpolitiska
strävanden i hög grad kommo att röra
sig kring frågor på detta område. På
grund av sin ställning i riksdagen blev
han av centralstyrelsen för S. A. F.
anlitad som medarbetare i lönefrågan,
redan innan han inträtt i
centralstyrelsen. Då lärarnas lönefråga skulle f å sin
slutliga förberedande behandling inom
1902 års löneregleringskommitté och där
behövdes en parlamentarisk
representant för folkskolan var det självklart,
att härvid Värner Rydén anlitades.
Detta uppdrag fick han lämna för ett
större, uppdraget att som
ecklesiastikminister utöva högsta ledningen av
skolväsendet, varigenom han ju kom i
tillfälle att för riksdagen framlägga och
att där genomföra den lönereglering
för folkskolans lärare, som ännu gäller.
Visserligen kunde han med lärarkåren
glädja sig över vad som vunnits, men
det stod snart klart för honom, att nya
steg måste tagas. Här behöver ej
erinras om att han riksdag efter riksdag i
statsutskottet och i kamrarna använt
hela sin skicklighet och sin auktoritet
för att föra lönefrågan vidare framåt,
men att svårigheterna varit så stora,
att de ej kunnat övervinnas. Att den
provisoriska avlöningsförbättring, som
dock slutligen vanns, till stor del var en
frukt av hans ansträngningar kan nog
ingen förneka.
Som redan antytts, hade Rydén
också stort intresse för förbättring av
lärarnas rättsliga ställning. Det var för
honom en stor tillfredsställelse, att i
den konselj, där på hans 40-årsdag
de nya löneförfattningarna fastställdes,
också få beslutade betydelsefulla
ändringar i folkskolestadgan, genom vilka
den länge på dagordningen stående
frågan om småskolekårens rättsliga
ställning i stort sett fick sin lösning. I
friskt minne är det arbete han nedlade
för de förbättringar i detta hänseende,
som vidtogos vid 1928 års riksdag.
I den nämnda konseljen föredrogos
av honom också de författningar, som
voro en följd av 1918 års beslut om de
praktiska ungdomsskolorna. Från olika
synpunkter var det för Rydén en stor
tillfredsställelse att hava genomfört
detta beslut i riksdagen och att få sätta
sitt namn under de författningar, som
närmare utformade detsamma. Beslutet
stämde fullt med hans övertygelse och
samhällets plikter mot ungdomen och
om den praktiska bildningens betydelse,
och han har sedan i riksdagen troget
slagit vakt om den del av beslutet, som
var mest omfattande och sedan blivit
mest omstridd, nämligen den
obligatoriska fortsättningsskolan. En
särskild källa till tillfredsställelse över
beslutet var för honom, att han
därigenom fick tillfälle att i ett viktigt
avseende genomföra ett program, som han
ändå från ungdomen omfattat,
nämligen folkskolan som bottenskola.
Det var ett konsekvent fullföljande
av hans strävanden i detta hänseende,
då han utverkade tillsättning av
Skolkommissionen och gav denna de kända
direktiven om en
läroverksorganisation, byggd på sexårig folkskola som
grund. Utrymmet medgiver icke ett
närmare ingående på denna frågas
vidare öden. Det må blott erinras om den
avgörande insats Värner Rydén
gjorde vid 1927 års riksdag för tillkomsten
av den kompromiss, som då kom till
stånd. Han har ju själv så ofta givit
uttryck åt den missräkning han erfor
över att det gamla programmet ej blev
helt förverkligat men också åt den
glädje han kände över att ett så betydande
steg i fråga om folkskolans utveckling
i demokratisk riktning dock blev taget.
Jämte skolreformen år 1927 är det
väl undervisningsplanen av år 1919,
»den rydénska skolplanen», som mest
framhållits såsom resultat av Rydéns
skolpolitik. Rydén har aldrig själv
velat göra gällande, att
undervisnir^gs-planen i alla detaljer skulle vara hans
verk. I väsentliga stycken utgör den ett
arbete, utfört av andra. Men detta
självklara förhållande förringar icke hans
stora insatser även på detta område.
Han hade icke blott sinne för
organisatoriska, ekonomiska och rättsliga
frågor, han intresserade sig också för
lärarens gärning i skolan, vilken han ju
själv med framgång utövat. Med stöd av
sin stora sakkunskap även på detta
område satte han sig med den grundlighet,
som utmärkte honom, in i de olika
pedagogiska och metodiska spörsmål, som i
skolöverstyrelsens förslag till
undervisningsplan mötte honom. Det mesta
gillade han, i vissa avseenden vidtog han
förändringar och tog så ansvaret för det
hela. Och sedan har han med vanlig
energi och skicklighet kämpat för att de
pedagogiska vinster, som vunnits, måtte
bevaras.
Här ha blott kunnat lämnas några
allmänna antydningar om de viktigaste
dragen i Värner Rydéns skolpolitiska
gärning. När man kommit till slut gå
säkerligen tankarna åter i den riktning,
som här i början angavs. Man tvingas
att tänka på det tomrum han
efterlämnat. Det gäller ju icke blott vår
skolpolitik. Men förlusten kännes förvisso
icke minst på’det området, då det
gäller att från demokratiska
utgångspunkter arbeta och kämpa för den svenska
folkskolans och den svenska
folkbildningens framgång och utveckling.
N. O. Bruce.
Värner Rydén och
småskolan.
Sveriges folkskolor ha landssorg. Den
man, som under en halv mansålder varit
den ledande och samlande kraften i
arbetet för den svenska folkskolans
utveckling och på vars klokhet och
inflytande hoppet om en ljusare framtid för
dess lärarkår i främsta rummet
grund-dade sig, är icke mer. Att under det
omedelbara intrycket av detta
förlamande slag giva en riktig föreställning om
den förlust speciellt småskolan och dess
lärarkår lidit genom Värner Rydéns
bortgång är ej möjligt. Den goda viljan
i detta avseende får dock överskyla
bristerna i utförandet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
