- Project Runeberg -  Svensk Läraretidning / 49:e årg. 1930 /
892

(1891-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 38. 17 september 1930 - G. Thunander: Några minnen från samarbetet med Värner Rydén i Malmö folkskolestyrelse - Värner Rydéns eftermäle

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

gärning utan också och i första
rummet för den vänskap, han gav mig, som
jag ville ge uttryck för.

G. Thunander.

892

SVENSK LÄRARETIDNING

Nr 38

Värner Rydéns eftermäle.

Värner Rydéns bortgång har varit
föremål för utförliga uttalanden i
dagspressen. Det är ej möjligt att här
återgiva dem alla. Några brottstycken
följa här nedan.

Stockholms Dagblad:

För några år sedan fällde Värner Rydén
i en riksdagsdebatt orden, att ledstjärnan för
hans arbete på undervisningens område vore
»en ungdom, en skola, ett folk». Detta
uttryck karakteriserar honom själv som en man
i Sveriges offentliga liv. Skolan, enhetsskolan,
var hans stora patos, och det bar honom över
höjder och dalar tillvaron ut. Skolreformen,
med förtjänster och fel, är framför allt
Värner Rydéns verk. I alla skiften var han
främst skolläraren, den myndige
vägrödja-ren för folkskolans och dess lärarkårs
intressen. Innan undervisningsreformen mognat,
hade R. som fackminister genomfört den
enhetliga förvaltningen av skolärendena.
Sveriges folkskollärare stå till Värner Rydén i
outplånlig tacksamhetsskuld. Dä Rydén avgick
från generalkrigskommissariens ämbete,
motiverade han mänskligt sympatiskt detta steg
med förklaringen, att han ville ägna skolan
sina återstående krafter. Han ville ej, att
bandet mellan honom och skolan skulle slitas.

Socialdemokraten:

Med övertagandet av
ecklesiastikministerposten i Nils Edens regering erhöll Värner
Rydén ett arbetsfält, där hans rika
utrustning kunde göra sig fullt gällande. Det blev
en tid av sjudande arbetsliv på skolans
område, så som varken förr eller senare. En
omfattande lönereglering stod på
dagordningen för skolfolket i dess helhet. Den
genomfördes med dittills oanad lätthet vid 1918
års riksdag. Och i den svenska
folkbildningens historia skall den samtidigt knäsatta
ungdomsskolereformen framstå som ett
värdigt motstycke till folkskoletankens seger
1841. Dessa bägge krafttag representera dock
endast ett stycke av vad Rydén mäktade
åstadkomma vid sitt iförsta möte med
riksdagen. Och i de administrativa bestyren
visade han en självständighet och en
saklighet, som slogo även motståndarna med
häpnad.

I centrum för Rydéns kulturpolitiska
gärning befunno sig två stora uppgifter.
Folkskolan skulle klart få den ställning av
allmän medborgarskola, som hägrat redan för
de gamla bondehövdingarna, men som de icke
mäktade genomdriva. Och bottenskoletanken
skulle förverkligas i dess gamla,
oförvanskade mening. Folkskolans utveckling till
allmän medborgarskola med uppgiften att
lämna den grundläggande medborgerliga fostran,
som i ett demokratiserat samhälle är
ofrånkomlig, det är i få ord det mål, som stått i

förgunden för Värner Rydéns hela
skolpoli-tiska gärning.

Med utfärdandet av 1919 års
undervisningsplan för rikets folkskolor realiserades
medborgarskolan, och katekesskolan var därmed
ett minne blott, även om det sedermera icke
saknats försök att vrida utvecklingen
tillbaka. Skolkommissionens tillsättande i
nyårsaftonkonseljen 1918 aktualiserade kampen
kring bottenskolan. I den striden fick Värner
Rydén skifta hårdare hugg än eljest. När
han en vårdag 1927 såsom särskilda
utskottets ordförande kunde hemföra en obestridlig
parlamentarisk seger, låg en viss resignation
över det sätt, på vilket han bedömde
resultaten av årens fejder. Enhetsskolan fanns
där visserligen, men icke så som han drömt i
sin ungdoms dagar. Kompromissens märke
var tyvärr omisskännligt, när demokratins
skola gjorde sitt intåg i beskuret skick.

När i en framtid Värner Rydéns
livsgärning får avteckna sig i historiskt perspektiv,
f rit b från vulgäropinionens många felkällor,
lider det intet tvivel, att hans tvååriga
verksamhet som ecklesiastikminister även bland
motståndarna till hans allmänna politiska
inställning skall värdesättas såsom särskilt rik
och givande, liksom redan skett från
meningsfränder ocji vänner. Men det skall säkerligen
också komma att bli för allom uppenbart,
vad som hittills måhända varit känt endast i
en mera begränsad krets, att Värner Rydén
under de skickelsedigra regeringsåren
utövade ett mycket betydande inflytande på de
allmänpolitiska avgörandena. Vid
ställningstagandet till författningsrevisionen och
åtta-timmarslagen vägde ecklesiastikministerns råd
tyngre än de flestas.

Och även efter uppbrottet från
ministerställningen har Värner Rydén kulturpolitiskt
lika väl som allmänpolitiskt satt djupa spår
i sin samtid. Det har, säkerligen utan
överdrift, av en riksdagsveteran ur det
borgerliga lägret vid tillfälle yttrats, att inom våra
dagars svenska folkrepresentation ingen
enskild man haft ett så mäktigt inflytande som
Rydén under andrakammartiden.
Hemligheten i den makt, som Rydén obestridligen
besatt, låg i det sista skedet av hans offentliga
bana, liksom vid dess begynnelse, i den
manliga oräddhet, med vilken han gick att
kämpa för vad han ansåg vara rätt. Han väjde
icke för de starka orden. Det stridssättet gav
honom också fiender. Men trots de
upprörande hårda domar, som mött från den sida,
mot vilken han stred, vann Värner Rydén med
åren en allt starkare position. Hans rika
och mångsidiga kunskaper, hans skarpa
intellekt, hans otroliga arbetsförmåga måste i
längden göra sig gällande. Och ju vidare
kretsar som på närmare håll förvärvade
förtrogenhet med vad han ville och vad han
kunde, desto starkare markerades
uppskattningen av hans strävanden och verk. Och
värdesättningen av verket födde också respekt
för människan där bakom, som förblev
obunden av alla dagspolitiska . meningsbrytningar.

I Dagens Nyheter skriver märket T.
J. bl. a. följande:

Över huvud taget bör man aldrig
glömma, att Värner Rydén skapade sin position
ej minst genom ett samvetsgrant och plikt-

troget arbete i vingården. Och hans speciella
vingård var under många år riksdagens
statsutskott. Där vann han sina parlamentariska
sporrar. Där utkämpade han de
mångomskriv-na dusterna med den gamle biskop Billing,
duster som slutade med att den världskloke
bispen lärde sig varmt uppskatta den minst
lika kloke och finurlige »rabulisten» på
Malmöbänken. Att Värner Rydéns främsta - och
mest omstridda - insatser gjordes på
undervisningsväsendets område bör icke heller
un-danskyla det faktum, att han som
statsutskottspamp utvecklades till sakkunnig på de
mest skilda fält. Han blev en
all-round-poli-tiker, som under åratal städse hade ett ord
med i laget, när hans parti skulle fatta
betydelsefulla avgöranden. Mången menar, att
ledningen inom den svenska socialdemokratin
höll på att definitivt glida över i hans hand,
när 1919 års fatala händelser hämmade hans
karriär. Hur som helst. När han så
småningom på allvar fick förlägga sin
riksdagspolitiska verksamhet till första kammaren,
innebar detta ett hårt slag. I senaten blev
han aldrig riktigt den centralfigur han varit
i andra kammaren.

Som skolpolitiker har Värner Rydéns namn
på sistone i första rummet kommit att
knytas till 1927 års skolreform. Många ord
behöva dock nu icke sägas om detta beklagliga
kapitel i den Rydénska politiken. Rydén
missuppfattade förvisso den gången i grund sin
mission som bärare av den Fridtjuv Bergska
bottenskoletanken. Kår- och klassynpunkter i
förening med förlegade socialistiska
uniformitetssträvanden förryckte perspektiven för
Rydén. Men detta bör icke hindra, att i
denna stund med styrka erinras om de positiva
insatser till inte blott folkskolans, utan hela
vårt undervisningsväsens fromma som
Sveriges förste socialdemokratiske
ecklesiastikminister på sin tid utförde. Vad den
Rydénska undervisningsplanen - trots alla fel och
brister - betytt för »folkets egen skola»
är sålunda svårt att till fullo överblicka.
Det länder också folkskolläraren Rydén till
heder och ära, att han såsom landets högsta
skolchef tog sig an den högre undervisningens
intressen på ett sätt som universitetens och
högskolornas talesmän fortfarande med
tacksamhet minnas. Det var icke uteslutande tack
vare sin ovanliga expeditionella och formella
skicklighet, som Värner Rydén en gång
förvärvade hederstiteln »vår bäste
ecklesiastikminister».

T. o. m. dessa flyktiga antydningar om
Värner Rydéns livsverk vore alltför
ofullständiga, om icke till sist sades ett ord om vad
han - även bortsett från riksdagspolitiken
- betytt för vår folkundervisning. Hans
outtröttliga arbete för folkskollärarkårens bästa,
för dess organisation, för dess
bildningssträvanden, har gjort honom till kårens främste
ledare och talesman. Otaliga äro de
förtroendeuppdrag, med vilka hans gamla kolleger
hedrat honom. Han har förvaltat det
anförtrodda pundet troget och väl. Sveriges
folkskollärare äro honom stort tack skyldiga -
ett tack, som även måste avse de fullödiga
läroböcker, vilka Rydén under årens lopp
medhunnit. En folkbildningsskrift sådan som
hans Medborgarkunskap är av den kvalité,
att man djupt måste beklaga, att han ej fick

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 17:46:00 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svlartid/1930/0900.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free