Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 38. 17 september 1930 - Värner Rydéns eftermäle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 38
SVENSK LÄRARETIDNING.
893
tillfälle fortsätta det pedagogiska
skriftställarskap, åt vilket han på senare tid ägnade
sina bästa krafter.
Budskapet om Värner Rydéns död kommer
att väcka sorg och förstämning ute i
bygderna landet runt. Trots allt vad det med
och utan fog kältats och ältats om »den röde
skolläraren», intog han dock ett stort rum
i svenska folkets hjärta. Ty han var en
hur-randes duktig karl, som visste vad han ville
och dög till att föra igenom åtskilligt av vad
han trodde vara rätt och riktigt. Både
vänner och motståndare känna i detta ögonblick,
att vårt offentliga liv blir fattigare, när
Värner Rydéns stämma för alltid tystnat.
Svenska Dagbladet:
Värner Rydéns livsverk är knutet vid det
svenska skolväsendet, framförallt folkskolan.
Hans insats är på sina punkter omstridd,
men i sina huvuddrag är hans arbete för de
praktiska skolorna liksom hans
undervisningsplan för folkskolan värt öppet
erkännande. När han sedan nådde fram till de
högre skolornas organisation och då hans
skol-politiska bana kulminerade i
ordförandeskapet för 1927 års stora Skolutskott, lät han sig
förledas att delvis av politiska skäl
framdriva pedagogiskt mindre väl motiverade
beslut. I den svenska skolans historia skulle
Värner Rydéns minne stått mera oangripet,
om han vid detta tillfälle hade stått politiskt
obunden och känt större respekt för den
pedagogiska erfarenhetens vittnesbörd.
Stockholms-Tidningens redaktör har
givit honom följande eftermäle:
Den stundom mycket aggressiva
stridbarhet, som så ofta utmärkte Värner Rydéns
uppträdande i det offentliga, uppkallade mot
honom mycken ovilja och stundom även
personliga antipatier, vilka togo sig många
uttryck, icke minst i pennans och ritstiftets
karrikatyrer. Men vida mer anmärkningsvärt
är, att de motståndare, som fingo något
personligt med honom att göra, veterligen ofta
lärde mer och mer att uppskatta honom,
alldeles oavsett olika ståndpunkter. En rätt
vanlig men felaktig föreställning om honom gick
därpå ut, att han var en bildstormare, en
omstörtare utan hänsyn till eller pietet för
nedärvda livsvärden. Själv önskade han
bygga upp nya värden med bevarande av det
livsdugliga i det gamla. Han hade
naturligtvis ofta helt andra meningar än sina
motståndare om vad som verkligen är livsdugligt
och värt att bevaras och utvecklas, men
själva hans inställning till problemen
betydde i verkligheten en strävan till syntes.
Hans största stridsfält var skolväsendet,
och vilka misstag man än måste anse honom
här ha begått, så bör ingen förmena honom
det erkännandet, att han på detta område
utfört nära nog ett jättearbete, som också
innehåller mycket gott. I fråga om
kristendomsundervisningen i folkskolan har striden
särskilt stått hård kring hans "person.
Undervisningsplanen av 1919, som tillkom under
hans ecklesiastikministertid, är naturligtvis
icke oantastlig, men den betyder dock i stort
sett en konsolidering, gjord med fasta grepp
om ämnet, och vad särskilt
religionsundervisningen beträffar är det i varje fall uppen-
bart, att han för egen del härvid
eftersträvade att jämna vägen för en positiv och
uppfostrande skolundervisning i detta ämne även
för framtiden.
I försvarsfrågan intog han en mycket
negativ hållning, därvid naturligtvis starkt
påverkad av sin partipolitiska miljö. Men han
var icke likgiltig för Sverige och dess
framtid, icke heller för dess förflutna. Sveriges
historia blev under årens lopp hans främsta
studium och föremålet för hans intensiva
intresse. I vad mån han skulle lyckats som
historieskrivare, får lämnas därhän. Nog
kände han sig vara svensk.
Göteborgs-Tidningen:
Plötsligt och utan föregående varsel
kommer budet om att Värner Rydén är borta.
Mitt uppe i arbetet, ännu full av kraft,
initiativ och energi, vida utöver vanliga mått,
har han stupat. Ett kraftcentrum av
imponerande styrka har upphört att verka; en
mäktig stämma, som alltid förstod att skaffa
sig gehör, har helt plötsligt tystnat. En av
hövdingarna och kämparna i första linjen
har för alltid lämnat det politiska
stridsfältet.
Han stupade innan ännu krafterna börjat
ebba, slagen till marken av en olycka. Han
stod mitt uppe i kampen, så som han alltid
stått. Ty striden har varit hans element.
Han har trivts där vågorna gått högst,
alltid beredd att hänsynslöst sätta in sin kraft
för det mål, som för tillfället utgjort hans
huvudintresse.
Det område där han för menig man mest
torde framstå som experten och rent av i
någon mån som diktator är det skolpolitiska.
Där har hans namn blivit ett fälttecken för
eller mot vilket man ställde upp. Efter
Fridtjuv Bergs bortgång blev Värner Rydén det
stora namnet för de mera radikala
strävandena inom vänstergrupperna på skolans fält.
Han drömde om att en gång som statsråd
och chef för ecklesiastikdepartementet få
genomföra bottenskolans idé, vars
knäsättande skulle vara ett av tecknen på
demokratiens fullständiga seger.
I svensk historia kommer väl hans namn
fiämst att sättas i samband med den nya
undervisningsordningen. Striden kring denna
kan inte sägas vara avblåst, och länge lär det
väl dröja innan så sker. Men hur än
omdömena falla i denna fråga, så framstår dock
Värner Rydén här som en verkligt betydande
man.
Skolan har trots allt annat som upptagit
hans tid och intresse legat honom närmast
om hjärtat, och det torde inte kunna
bestridas, att han sökt tjäna skolan i alla skiften.
När det rört denna folkets livssak har han
fyllts av ett patos, som omisskänneligen burit
det äktas prägel. Och inom skolans annaler
skall hans namn leva länge och omstrålat
av storhetens glans.
Även på annat sätt har han visat, att den
första kärleken inte försvagats av åren. Som
pedagogisk författare har han presterat
ypperliga ting, särskilt inom
medborgarkunska-pens område. Han planerade även en
historisk lärobok för folkskolan.
Vi skola även minnas honom som
initiativtagare till det monumentala verk över
riksdagens historia under fem sekler, varom
han motionerade 1925 och på vilket nu
arbetas.
Värner Rydén var en arbetets . man. Och
han var en stridens man. Kanske kunde
stundom det bart huggande svärdet vara det
som syntes mest. För många kom han att stå
som en inkarnation av demokratien med
många av dess oarter, men när tiden fått
gå och ekot av dagspolitiken dött bort skall
det nog visa sig, att han var en ärlig
arbetare bland dem som vilja bygga upp. Han
kunde vara hänsynslös. Det som mest
präglade hans offentliga framträdande var
styrkan. Han hade bråttom, han trampade
emellanåt ganska hårt på dem som stodo i vägen.
En sådan man får många fiender, men han
uträttar något också. Rakt på målet ville han
helst gå, och då fick ingenting stå i vägen.
Men det blir åtskilligt fattigare i vårt
politiska liv, när Värner Rydén är borta. Han
ville något och han slogs för vad han ville.
Floretten var inte hans vapen. I stället en
tung och kraftig huggvärja. Och den förde
han med stor bravur.
Aftonbladet:
Vid den nu öppnade griften måste till den
fallne kämpens ära sägas, att han var en
orädd man. Aldrig drog han sig för att
skifta hugg, och det må till hans heder
påminnas om, att dessa många gånger lika ofta
kunde gälla politiska meningsfränder som
arga vedersakare. R. var en personlighet, och
i vår tid med dess påtagliga brist på dylika
är en sådan att föredraga framför
nummerkarlarna.
Arbetaren:
På folkbildningens vidsträckta fält trivdes
han utan tvivel bäst och de senaste, åren har
han ju också ägnat sig mer och mer odelat
åt arbete där. Den skolreform som fått hans
signatur blev som så mycket annat en
kompromiss och ett lappverk, men det var
måhända vad som kunde utvinnas ur situationen
för tillfället. Under den korta tid Värner
Rydén figurerade som generalkrigskommissarie
hade vi en dag anledning att ringa upp
honom. Han lät mycket snäv och otillgänglig,
men så snart han fick höra att det gällde en
folkbildningsfråga, blev tonen genast en
annan. Han blev både vänlig och utförlig.
En av Värner Rydéns bästa tillgångar var
hans oerhörda arbetsförmåga. Den, som någon
gång haft tillfälle att på ena eller andra
sättet bilda sig ett omdöme om saken, skall
säkert intyga att få kunde tävla med honom,
då det gällde att »få ur händerna» det han
sysslade med. Åtminstone i yngre år tillhörde
han dem som ej drog sig för att åtaga sig
även anspråkslösa men dock arbetskrävande
uppdrag, och han ej blott åtog sig dem, han
fullgjorde dem också både punktligt och
grundligt. I det fallet var han ett verkligt
föredöme för många andra.
Nya Dagligt Allehanda:
Under sina senaste år återgick Rydén mera
exklusivt till sina pedagogiska intressen och
blev i riksdagen iframför allt skolexpert. Hans
ledande roll vid genomförande av 1927 års
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
