Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 40. 1 oktober 1930 - Fritt forum - Tillsättning av lärartjänster - Läst och återgivet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
böra de göra - så bör därvid så pass stor
förändring krävas, att en påtagbar vinst blir
följden. I annat fall må den nuvarande
ordningen lika gärna tills vidare behållas.
David Philipsson.
948
SVENSK LÄRARETIDNING.
Nr 40
LAST OCH ÅTERGIVET.
Historieundervisningen borde ge
största utrymme åt de uppbyggande
krafterna och särskilt åt vår tids
strävanden att efter världskriget
organisera en varaktig fred mellan skilda folk,
stater och rörelser, anser Svenska
Morgonbladet, som ansluter sig till de
skandinaviska lärarföreningarnas initiativ i
fråga om granskning av de historiska
läroböckerna. Tidningen anser ingen
befogad anmärkning kunna riktas mot
köpenhamnsmötets uttalande och
tilllägger :
Men högerpressen har anat argan list och
mobiliserat fram sakkunniga och icke
sakkunniga till försvar för satsen, att allt är
bra som det är. Ingen förändring behöver
eller kan vidtagas. Historia är icke
rosen-kindad saga, undervisar Sv. D., utan
berättelsen om en verklighet, som ej låter sig
omdiktas. »Man står här icke inför en
hygglig och hemtrevlig hembygdsundervisning, som
kan läggas ungefär hur som helst.»
Nej, naturligtvis ej! Varje lärobok i
historia för såväl det lägre som det högre
skolstadiet bör givetvis vila på fullt
vetenskaplig grund. Vi taga för alldeles givet, att
detta också varit Köpenhamnsmötets mening.
Men detta hindrar naturligtvis icke, att åt
olika sidor av det historiska
händelseförloppet kan givas olika utrymme. I ett för inte
så länge sedan hållet ’föredrag framhöll danske
utrikesministern, dr P. Munch, just detta och
skildrade den utveckling, som i detta
avseende ägt rum i Danmark. Före 1864 sökte
historieundervisningen framför allt väcka
ios-terlandskärleken. Danmark framstod som det
centrum, kring vilket allt rörde sig, och det
danska folket var bättre och ädlare än alla
andra. Efter 1864 fortsatte utvecklingen efter
samma linje till omkring 1900. Lärarens
uppgift var att »skildra hjältar och skurkar,
ljusa och mörka tider; det var en dramatisk
historia, lätt att skriva, lätt att inpränta».
En fientlig stämning, särskilt mot Tyskland,
gjorde sig gällande. Under de senaste
decennierna har däremot en förändring skett.
Krigshistorien och personhistorien fingo träda
tillbaka för skildringar av de inre
förhållandena, och »vi fingo en lugnare och mer
opartisk värdering».
Så långt dr Munch. Den, som något känner
till denna fråga, vet dock, att man alltfort
inom vida pedagogiska kretsar i Danmark
icke är tillfredsställd med
historieundervisningen på skolstadiet. Under
historiekongressen i Oslo för något år sedan framlades olika
rapporter beträffande nationalismen i de
historiska läroböckerna. I den danska
rapporten heter det därvid bl. a.: »Nikolaj
Nielsens Danmarkshistoria (tryckt i 560,000 ex.
och använd i 2,775 skolor) handlar mest om
krigshistoria och har blott litet kulturellt
stoff och föga eller intet om fredsrörelse och
internationellt samarbete. Det är särskilt
beklagligt, att Nielsens bok, som så mycket
användes, är rätt ensidig och nationalistisk och
exempelvis knappast skildrar tiden efter 1864
(av bokens 224 sidor handla 8 om tiden efter
1864)».
Vi ha nämnt detta exempel, då Sv. D. be-
gärt närmare exemplifiering av de fall, som
föranlett detta »pedagogiska fältrop». Det är
mycket möjligt, att de danska skolmannen
haft andra läroböcker i åtanke, men då
stridens vågor gått höga om just denna, ha vi
nämnt densamma. Ingen har oss veterligt
påstått, att densamma icke vilat på
vetenskaplig grund eller att den icke varit korrekt i
sin framställning. Men tillbörligt utrymme
har icke givits åt de uppbyggande och
kul-turbefrämjande krafterna i Danmarks liv.
Därav kritiken.
Och ser man saken ur denna synpunkt, kan
det väl ifrågasättas, om icke också svenska
och norska läroböcker äro i behov av en
omprövning. Att söka mobilisera vetenskapen för
den ena eller andra riktningen förefaller i
varje fall synnerligen malplacerat. En ur
vetenskapliga synpunkter fullt vederhäftig
framställning kan givetvis göras med
krigshistorien som det centrala. I en annan lika
strängt vetenskaplig framställning kan åt
den fredliga odlingen lämnas ett större
utrymme. Att krigshistorien efter världskriget
i ett flertal länders historieböcker starkt
beskurits har därför givetvis ingenting med den
historiska forskningen att göra utan måste
betraktas som en folkens sunda reagens mot
krigets barbari.
Den framstående danske professorn
Årup har givit en utmärkt definition
på begreppet nationalistisk
historieundervisning. »Nationalistisk», säger han
Ȋr den undervisning i ett lands historia,
som strävar att väcka och stärka
elevernas nationella känsla och medvetande,
icke genom ett studium av folkets egen
utveckling utan genom ett
framhävande av dess motsättning till ett
annat folk.» I denna betydelse av ordet
kan de tre ländernas
historieundervisning helt säkert ännu undergå en
väsentlig förbättring. Man må därför hoppas,
att de styrelser som voro representerade
vid Köpenhamnsmötet söka förverkliga
sitt program, även om detta skulle väcka
olust på ett eller annat håll.
Ungdomsarbetslösheten bekämpas
genom inrättandet av verkstadsskolor. Sv.
Läraretidning har vid upprepade
tillfällen påvisat att de praktiska
ungdomsskolorna ha en betydande uppgift att
fylla i kampen mot arbetslösheten. Nu
senast har hr Karl Kåbe i »Arbetet»
an-fÖrt några beaktansvärda synpunkter.
Vi citera:
I Malmö råder som bekant är sedan en
längre tid stor arbetslöshet. Denna synes
hava fått en permanent karaktär. Orsakerna
till arbetslösheten äro flera. En kraftigt
bidragande orsak är utan tvivel, att stadens
industri- och hantverksidkare anställa irån
landsbygden tillresande yrkesarbetare i
stället för att själva på verkstäderna anställa
lärlingar. Genom detta förfaringssätt har
möjligheten för den i vår stad uppväxande
ungdomen att lära något yrke starkt beskurits.
Detta betyder för mången att ungdomsåren
1 illspillogivas i sysslolöshet. I bästa fall kun-
na pojkarna under tonåren få plats som
springpojkar för att därefter hamna i de icke
yrkeslärda arbetarnas led där arbetslösheten
är störst.
För att giva de unga möjlighet att utbilda
sig till yrkesarbetare, samt för att tillgodose
industriens och hantverkets behov av bästa
möjliga arbetskraft, torde det vara lämpligt
att upprätta verkstadsskolor.
Detta är nu så mycket mer motiverat som
årets riksdag har beviljat medel till
stipendier åt elever vid dylika skolor. Genom dessa
stipendier som kunna uppgå till 45 kronor
per månad har möjlighet öppnats för barn
även från fattiga hem att lära något yrke.
Med kännedom om den invasion av
yrkesarbetare som försiggår har man grundad
anledning tro, att därest vår stad blev
självförsörjande i fråga om yrkesarbetare skulle den
största delen av den permanenta
arbetslösheten försvinna.
Lärarna skola ha mindre lön på grund
av de långa ferierna anser majoriteten i
1928 års lönekommitté. Denna
motivering för en lägre löneplacering har helt
naturligt väckt harm bland såväl
läroverkens som folkskolans lärare. Temat
har med anledning härav tagits upp till
skärskådande i en krönika av Vagabonde
(fru Mollie Faustman), som i Idun
framfört sin tanke om problemet.
Lärarna skola ha mindre lön på grund av
de långa ferierna. Tankegången är
egendomlig: är det meningen att lärarna skola på
ferierna ta plats i någon annan bransch -
som kypare eller journalister t. ex. - så
måste naturligtvis statsmakterna garantera
dem dessa platser. På annat sätt lära de icke,
helt plötsligt varje sommar, kunna skaffa sig
dessa kompletterande platser. För inte är det
väl någon reson i att sänka lönen för
ledighet, då inga möjligheter till förtjänst
erbjudes på ledigheten?
Naturligtvis borde feriernas längd inte
inverka på lärarnas löner. Tänk, om man
skulle betala teaterfolk efter den principen!
Lön efter uppträdande. Det finns
skådespelare, som få gå lediga - alldeles icke efter
sin egen önskan - i månader, skulle de då
icke ha någon lön, eller minskad lön, fast
teatern håller dem bundna?
Allt knussel med lärares och lärarinnors
löner är malplacerat. Och alldeles mot alla
moderna begrepp. En lärares inflytande på det
uppväxande släktet är mycket stort och kan
vara ödesdigert, därför skulle parollen vara:
bästa möjliga krafter, högsta möjliga
avlöning.
Det är nog bra med charmanta lokaler och
utstuderat finurliga grejor, viktigare är
emellertid en för sitt arbete intresserad lärarkår.
En missnöjd och illa avlönad kår kan
visserligen prestera ett intresserat arbete, men
det är ovärdigt att så ockra på människornas
idealitet.
I förbigående: tumma inte på
sommarferierna ! Inte lör den långa lättjans skull, utan
för allt vad den innerliga kontakten med
bondland och skärgård och all slags natur,
som den sammanhängande sommarledigheten
gett och ger svenska stadsbarn och som
skänker svensken en längtan till landet, som
aldrig går ur honom och som skall
förhindra honom, hoppas jag, att någonsin bli en
100-procentig stadsbo.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
