Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 43. 22 oktober 1930 - Otto Holmdahl: Seminarieutbildning och allmänbildning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 43
SVENSK LÄRARETIDNING
1019
Seminariebildning och allmänbildning.
Högtidstal vid Stockholms folkskole-
seminariums hundraårsfest den 14
oktober 193O av generaldirektören
dr Otto Holmdahl.
När Stockholms folkskoleseminarium
i dag, först i raden av landets
folkskoleseminarier, kan fira sitt hundraårs
jubileum, så är detta en märkesdag ej
blott i denna läroanstalts historia, utan
i den svenska folkundervisningens
överhuvud. Den skola, som i dag för jämt
ett sekel sedan öppnades om icke i
samma byggnad, så dock på >samma grund
och tomt, där vi nu befinna oss, och
där seminariet alltjämt har sitt hem,
utgjorde som vi hört det första
försöket att lösa den för folkundervisningen
grundläggande och avgörande frågan
om lärarutbildningen. Och kring denna
skola växte sedan den
lärarutbildningsanstalt upp, som efter något mer än
ett decennium ’skulle framträda som
primus inter pares i raden av de
folkskoleseminarier i rikets stiftsstäder, som
grundades genom den nuvarande
svenska folkskolans, grundläggande urkund,
1842 års stadga angående
folkundervisningen.
Hundra år - det är icke en lång
tidrymd för en bildnings- och
kulturorganisation i ett så gammalt kulturland
som vårt, där institutioner för den
andliga odlingen och de lärda studierna
kunna följa sina stamträd in i
medeltiden. Även folkundervisningen och
folkbildningsarbetet i vårt land äro
förvisso ej heller barn av det sista seklet.
Även dessa kunna åberopa förnäma
traditioner alltifrån reformationens dagar.
Luthers appell till borgarna i de tyska
städerna att upprätta och underhålla
skolor för fattiga barns undervisning
klingar i sin ursprungliga friskhet
alltjämt förunderligt levande och nästan
modern i sitt framhållande av det
borgerliga samhällets förpliktelser i detta
avseende. Säkert är att hans ord vunno
genklang hos den svenska
reformationens ledande män, och vi ha förvisso
ingen anledning till ringaktning för
denna tids eller 16- och 1700-talens
strävanden i vårt land för
folkundervisning och folkuppfostran. Men först
under det sistförflutna seklet skulle det
borgerliga samhället hos oss på allvar
få blicken upp för frågans
grundläggande betydelse för
samhällsutvecklingen och för statens uppgifter och
skyldigheter härutinnan.
Men är den nuvarande svenska
semi-narie- och folkskoleorganisationen alltså
av relativt ungt datum, så kan den i
dag, då denna läroanstalt firar icke
blott sin utan dess första sekularfest, se
tillbaka på en så mycket snabbare,
rikare och allsidigare utveckling, och de
idéer och förhoppningar, som
besjälade de många varmhjärtade målsmännen
för folkundervisningen, när det 19 :e
århundradet var ungt, om folkskolan
som en hela landet omfattande
bild-nmgsinstitution, har förverkligats på
ett sätt och i en omfattning, sorn de
icke vågat drömma om.
Denna utveckling hänger ju på det
närmaste samman med den materiella
och andliga kulturutvecklingen
överhuvud under det sista seklet och den
förändring, som skett även i vårt
folksamhälles sociala, ekonomiska och politiska
struktur och som skapat helt nya och
rikare förutsättningar även för det
andliga kulturarbetet på olika områden.
Men det höves oss på en dag som denna
att med tacksamhet minnas det
pioniär-arbete i folkundervisningens tjänst, som
utfördes under det närmast föregående
seklets första decennier; icke minst ha
vi på denna läroanstalts hundraårsdag
anledning tänka på det grundläggande
och betydelsefulla arbetet på frågan om
lärarutbildningens ordnande och de
första lärargenerationerna inom våra
folkskoleseminarier och deras insatser. Då
lades den grund för folkundervisningen,
som vi nu bygga på inom seminarium
och folkskola, och utan dessa insatser
hade den svenska folkbildningen icke
nått den ståndpunkt och betydelse för
vårt folk, som vi nu kunna glädja
oss åt.
Men dagen är ju närmast denna
läroanstalts och därmed också de
svenska folkskoleseminariernas, och tillfället
inbjuder till en överblick över den
utveckling, seminarieorganisationen
genomgått under det gångna seklet, liksom
också till en blick framåt med den
riktpunkt för ögonen, som
folkskoleseminariets ställning inom det svenska
undervisningsväsendet i våra dagar utgör och
erbjuder.
Över de reflexioner härom jag skulle
vilja framföra vid detta tillfälle, kan
jag sätta som rubrik: Seminariebildning
ock allmänbildning. Denna
sammanställning synes mig nämligen lämpligen
kunna användas för att beteckna en av
de betydelsefullaste utvecklingskurvor,
som seminarierna under det gångna
seklet beskrivit i sin inre
förvandlingsprocess,
De äldre ibland oss äro säkerligen
villiga att bekräfta riktigheten i att
ordet »Seminariebildning» icke alltid haft
en så god klang. Det har använts icke
sällan för att beteckna en motsats till
allmänbildning och under alla
förhållanden en inskränktare och lägre form
av bildning. Denna ordets
betydelsenyans har sin historiska förklaring, som
sammanhänger med seminariernas
tidigare ståndpunkt och bildningsprogram.
Redan under det första skedet av sin
tillvaro fick visserligen seminariet åtaga
sig den dubbla uppgiften att svara för
såväl den teoretiska som praktiska
lä-rarbildningen, men den förra blott
såsom en av förhållandena själva, de
inträdessökandes svaga förkunskaper även
i det rent elementära, påtvingad
sidouppgift vid sidan om den centrala,
inövandet av den praktiskt pedagogiska
färdigheten i den allenaharskande
undervisningsmetoden. En av
stiftsstädernas folkskolor och normalskolan för
växelundervisning här i Stockholm
blevo de centra, kring vilka seminarierna
organiserades. Någon allmänbildande
uppgift var det icke fråga om för
seminariets del; det var färdigheter, både
praktiska och teoretiska, som skulle
inövas, det gällde knappast till mera
fördjupade insikter förande studier.
Genomgripande förändringar i
seminariets organisation, arbetssätt och
bildningsmål genomfördes emellertid i och
genom seminariereformen vid
1860-ta-lets mitt, och dessa inledde det andra
skedet i dess historia, som skulle
sträcka sig över nära ett halvt sekel.
Föranledda närmast av de nya krav på
folkundervisningen och den fördjupade
syn på folkskolans uppgifter och
ändamål, som från århundradets mitt med
växande styrka gjorde sig gällande,
inneburo de ett i viktiga hänseenden
betydelsefullt framsteg. Och detta gäller
icke minst den teoretiska
lärarbildning-en. Yid sidan av den praktiska får
denna nu sig tillerkänd en jämbördig
ställning, vilken tar sig uttryck bl. a. i
stegrade inträdesfordringar och lärokursens
liksom lärotidens väsentligt ökade
omfattning. Och under de följande
decennierna genomfördes steg för steg
partiella reformer i de nyss nämnda
punkterna, som ytterligare markerade den
allmänbildande uppgift, vilken numera
ingick som ett viktigt led i
lärarutbildningen.
Men betydelsen och värdet härav
begränsades väsentligt av tvenne faktorer:
lärokursens allmänna läggning och
lärometoden, och det är under detta skede,
som ordet Seminariebildning får den
nyss antydda ringaktande bitonen.
1865 års seminariestadga hävdar
grundsatsen, att seminariet skall vara
i hela sin verksamhet en
fackbildnings-anstalt och ständigt fullfölja detta sitt
syfte i undervisningen och övningen av
eleverna. Men denna i sig fullt riktiga
grundsats genomfördes på ett sätt, som
insnörde icke minst den teoretiska
utbildningen i alltför tryckande band.
Kurserna blevo utvidgade
folkskolekurser, och i stadgan framhölls vikten av
att läroområdet städse så begränsades,
att eleverna kunde göra sig fullt
förtrogna därmed. Ändamålet med
studierna var att inhämta och noggrant
inlära det kunskapsstoff, som hade
direkt betydelse för undervisningen i
folkskolan. Och i den framställning, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
