Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 43. 22 oktober 1930 - Otto Holmdahl: Seminarieutbildning och allmänbildning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1020
SVENSKLÄRARETIDNING
43
vi äga över detta skede i seminariernas
historia i Folkundervisningskommitténs
betänkande heter det, att »elevernas låga
allmänbildningsnivå vid inträdet ökade
frestelsen för lärarna att använda ett
mekaniskt förfarande, som visserligen
stridde mot upphovsmännens
intentioner men knappast skulle kunnat
undvikas av annat än ideallärare».1
Även om man beaktar, att dylika
generella kritiska omdömen icke böra och
få skymma blicken för vad som faktiskt
under de givna förutsättningarna likväl
uträttades av plikttroget och
fruktbringande arbete, så visa dock de krav
på reformer icke minst från den
lärarkårs sida, som utgått från seminarierna,
och den offentligt framförda kritiken,
att det bildningsprogram, som
seminarierna fullföljde, icke höll måttet såsom
grundval för en lärargärning, på vilken
tidsutvecklingen ställde alltmera ökade
krav. Seminariebildningen svarade icke
mot de krav på en fördjupad
allmänbildning, som var en viktig
förutsättning för den svenska folkskolans
utveckling.
Den reform, som genom 1914 års
seminariestadga inledde det skede, i
vilket våra folkskoleseminarier nu befinna
sig, avsåg - man torde kunna säga -
i främsta rummet att avhjälpa dessa
brister i seminarieutbildningen.
Fastställandet av de nya kursplanerna för
seminarieundervisningen innebar härvid
genomförandet av nya riktlinjer och
nya principer för den teoretiska
lärarutbildningen och för det mått av
allmänbildning, som seminarierna skulle
meddela. Kurserna vidgades, utrymme
bereddes för nytt lärostoff inom olika
ämnen och samtidigt lämnades större
frihet åt läraren att inom den i
kursplanen angivna ramen gestalta studiet
av sitt- ämne. Undervisningen skulle
också anpassas efter elevernas mognare
åldersstadium, så att ett friare
studiesätt möjliggjordes med möjlighet för
eleverna att koncentrera och fördjupa
sina studier i visst ämne eller viss del
av ett ämne.
Eiktigheten av dessa synpunkter på
lärarbildning vid våra seminarier, som
den nya stadgan ger uttryck åt, torde
svårligen kunna bestridas. Teoretiska
studier på det åldersstadium, varpå
seminariets elever befinna sig, kräva ett
visst mått av frihet som sin livsluft.
Och även yrkesutbildningens intressen
främjas otvivelaktigt bäst, om det rena
studieintresset får en smula luft under
vingarna, till synes obekymrat om
yrkes- och nyttokraven. Studiehåg och
kunskapstörst kunna på ett helt annat
sätt än tidigare bliva tillgodosedda, och
en på en gång fördjupad och mera
omfattande kunskapsbehållning borde
numera kunna bliva resultatet av
seminarieutbildningen.
Den linje jag härmed i några korta
drag skisserat i våra seminariers ut-
I bd 3 sid. 98.
veckling fram till deras nuvarande
ståndpunkt visar, att lärarutbildningen
vid dessa äger förutsättningar för och
kan göra anspråk på att kunna föra
fram till fördjupad allmänbildning.
Seminariebildningen eftersätter icke de
krav på allmänbildning, som i våra
dagar böra ställas på dem, som gå ut i
folkundervisningens tjänst.
Varje skolform och bildningsanstalt
inom vårt undervisningsväsen är ju
genom sin organisation, sin kursplan och
sitt arbetsprogram i övrigt inriktad på
att föra sina elever fram till ett
bestämt, i möjligaste mån harmoniskt
utformat studiemål, och omfattningen och
storleksgraden av detta äro betingade
av den grund, varpå den har att bygga,
och den tid, som står till dess
förfogande, m. a. o. av dess plats och uppgift i
vårt skolsystem. De olika skolformerna
uppvisa på detta sätt studiemål av
olika grader, åsyftande vart och ett i sin
stad att föra fram till ett visst mått av
allmänbildning och
personlighetsutveck-ling.
Våra folkskoleseminarier intaga nu en
viktig plats inom vårt högre
undervisningsväsen såsom representerande en
bildningslinje med ett med hänsyn till
deras fack- och yrkesbildande syfte
särskilt utformat allmänt bildningsmål.
Den isolerade ställning, som
folkskoleseminariet tidigare intagit inom vårt
skolsystem, är därmed definitivt
genombruten. Det bildningsarbete, som
där utföres, ställer seminariet vid sidan
om det högre skolväsendets
bildningslinjer.
Den andliga isoleringen är på detta
sätt hävd - kvar står emellertid en
under dessa förhållanden allt skarpare
framträdande egendomlighet, den yttre
isolation, i vilken organisatoriskt sett,
folkskoleseminariet alltjämt står, utan
någon organisatoriskt ordnad
anknytning vare sig nedåt eller uppåt inom
vårt skolsystem.
Att nu påpekade förhållanden
innesluta problem av betydelse icke blott
för den stora lärarkår, som utgår från
våra seminarier, utan också för
folkskolan och vårt skolväsen överhuvud
torde ingen, som ägnar frågan
eftertanke, kunna bestrida. Den fråga jag
härmed berört, har aktualiserats icke
minst genom den läroverksreform, som
nu håller på att genomföras. En av dess
ledande grundtankar är ju den, att
folkskolan i större utsträckning än tidigare
skall utgöra grundvalen, varpå det
högre skolväsendet bygger och
organisatoriskt ansluter sig till, och att därför en
regelmässig samverkan skall äga rum
mellan läroverkens och folkskolans
lärare. I detta läge är det därför icke
blott ett berättigat krav från
folkskol-lärarkårens sida, utan även en fråga
av betydelse för stärkande och
utvecklande av förbindelselinjerna mellan
skolans olika stadier, som bör kunna
bliva till gagn för de,n pedagogiska
utvecklingen i det hela, att möjligheterna
för de från seminarierna utgångna
lärarna ökas och organisatoriskt
underlättas att genom fortsatta studier
förvärva sig ökad kompetens för övergång
till lärarverksamheten i andra
skolformer. Olika vägar kunna här föra till
målet och jag skall icke här ^å in på
frågan om det ,nu av mig bj.ott
antydda problemets lösning. Den!
utvecklingslinje, som folkskolesemiiiarierna
följt, har emellertid, redan den, ifört till
en punkt, som förr eller senarb
säkerligen måste föra till ett genombrytande
av seminariernas hittillsvarande
isolerade ställning inom organisationen av
vårt undervisningsväsen.
Men denna isolation yppar sig också
däri, att vägen till
folkskoleseniinarier-na och vinnande av lärarkompetens för
folkskolan är för trång för dien
alltjämt växande grupp av aspiranter, som
genom genomgånget gymnasium
förvärvat en god teoretisk utbildning för
lärarkallet. I längden torde
folfekolese-minariets portar ej kunna motstå
trycket från den växande ungdomsskara det
här gäller och den svenska folkskolan ej
heller i längden ha råd att iindvara
denna tillgång. Och i den mån det
bekräftas, att läroverkens rekrytering,
tack vare ett stigande välstånd, i
växande utsträckning sker från de breda
folklagren såväl i stad som på landsbygden,
torde vissa av de argument, som \ kunnat
framföras för den trånga portejis
politik beträffande tillträdet till
Isemina-rierna och folkskollärarbanan, alltmer
förlora sin beviskraft.
Seminariernas egen utveckling och de
djupt ingripande om- och nydaningar
på det högre skolväsendets område,
vilkas konsekvenser ännu icke kunna
överblickas, hava skapat nya
frågeställningar och problem, vilka på ett ingripande
sätt beröra folkskoleseminariets
allmänna organisation och ställning inom
undervisningsväsendet. Tack vare det
allmänt erkända värdet och betydelsen av
1914 års seminariereform och denna
seminariernas fristående plats i
skolsystemet hava dessa läroanstalter helt legat
utanför stridslinjen i den skoldebatt,
som pågått under mer än ett
decennium. Fördelarna härav hava
säkerligen kommit det inre arbetet inorn
seminariet till godo och betytt en
konsolidering på den nya grund, som var
lagd, och ett utnyttjande och
fullföljande av de nya förutsättningarna och
riktlinjerna för lärarutbildningejn. Vid
den överblick över läget, som Idagens
sekelfest ger anledning till, kan jman ej
undgå att se de tecken, som tyda på att
folkskoleseminarierna snart åter kunna
komma att stå i centrum för det
pedagogiska intresset och diskussionen samt
bliva föremål för nya
reformsirävan-den. j
Till den återblick jag nyss sökt giva
på seminariernas utveckling till deras
nuvarande ståndpunkt under d|en
angivna synpunkten skulle jag vilja foga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
