Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 44. 29 oktober 1930 - Jänny Olsson: Några minnesbilder. Från Stockholms folkskollärarinneseminarium i slutet av 1870-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 44
S V E N S K LÄRARETIDNING
1045
och blid gick han ibland oss, och
tillgivenhet och förtroende strömmade emot
honom. »Vår gode, käre Kektor!» Så
började månget brev han fick mottaga av
f. d. elever. Han uppträdde med en viss
värdighet, som ingav respekt, men
godhet lyste ur hans vänliga blick och
jagade bort all fruktan hos hans
omgivning. Man kände, att man i honom hade
en faderlig vän. Som sådan hade han
omtanke om elevernas både kroppsliga
och andliga väl. Som sådan »ställde» han
ock för eleverna, skaffade bostad åt de
nykomna - ibland t. o. m. utan att
rådfråga dem - ombesörjde anställning vid
avgången o. s. v. Erkänd pedagog, som
han var, kunde han glädja sig åt stor
efterfrågan på lärarinnor från hans
seminarium. Den tiden var det vanligt, att
lärarkandidaterna voro »borttingade»
långt innan de avlagt examen. Redan på
höstterminen kunde det komma
»beställning» på lärarinnor till följande läsår.
Som bevis på det förtroende, rektor S.
åtnjöt inom skolvärlden, må följande
yttrande av en känd skolman anföras:
»Jag vill hellre hava någon från
Stockholms seminarium utgången lärarinna,
om ock ingen av dem, som höra till nr
ett kan fås, än någon från annat
seminarium utgången, hade hon ock granna
betyg.»
Rektorn undervisade i kristendom och
pedagogik. Han var lycklig som
undervisare. Man kunde under hans lektioner
längta att få komma ut i skollivet och
omsätta hans lärdomar. Bättre betyg kan
en lärare inte få.
Rektor S. var en ovanligt produktiv
läroboksförfattare. Under sin
Norrköpingstid utgav han en lärobok i huslig
ekonomi, kallad »Inre Hushållslära»,
vilken användes i skolorna. Det fanns
knappast något ämnesområde, dit hans
författarskap ej sträckte sig. Han har
utgivit lärobok i »Biblisk historia» och
»Förklaringar till biblisk historia»;
»Sångbok för folkskolan» och
»Promemoria vid den första
sångundervisning-en»; »Tavlor och berättelser ur Svenska
historien för barn»; Skrivbok i 6
kurser» ; »Småskolans A. B. C. och
Läsebok» m. m. Hans »Planscher till
undervisning i biblisk historia» var den enda
undervisningsmateriell, som fanns i
ämnet den tiden. Mycket uppskattat. För
seminariets behov utarbetade han
»Småskolan», Uppfostringslära» och
»Undervisningslära» samt »Lärobok i
Naturkunnighet».
»Småskolan» var en diger bok i fem
delar, en lärarens »Allt i alla», som till
hjälp för nybörjaren innehöll i frågor,
delvis med svar, utarbetade lektioner i
småskolans alla ämnen. Läroboken i
naturkunnighet var också diger och
innehöll tvenne delar: Naturhistoria
(Biologi) och Naturlära (Fysik och Kemi).
Naturkunnighet var ett ämne, som i
allmänhet ännu ej hunnit få sin rätta
uppskattning. Som ett kuriosum och
betecknande för denna tids uppfattning må
anföras, att författaren i förordet vän-
der sig till de herrar lärare, som komme
att använda boken, med anhållan, att
de ville påpeka möjligen förekommande
brister i boken. Undervisningen i
ämnet sköttes vid Stockholms seminarium
av en kvinnlig lärare.
Hela denna omfattande
skriftställar-verksamhet vittnade om Fredrik
Sandbergs varma intresse för sin livsuppgift.
En annan förgrundsfigur var
lärarinnan Agnes Ekermann, en
lärarperson-lighet av mindre vanliga mått, ja, enligt
elevernas samstämmiga vittnesbörd
seminariets förnämsta kraft. Själv
nyutexaminerad från Högre
lärarinneseminariet, ovanligt rikt begåvad, brinnande
av arbetslust och av kärlek till sin
uppgift, djupt intresserad av sina ämnen
och väl förtrogen med desamma var hon
skickad att möta, att tillgodose en
ungdomsskara med brinnande kunskapstörst.
Hon förstod att värma, liva och
entusiasmera sina åhörare - just vad
ungdomen kräver och sätter värde på.
Hennes lektioner blevo verkliga
högtidsstunder. Agnes Ekermanns ämnen voro
modersmål och historia.
Modersmålsunder-visningen omfattade grammatik,
uppsatsskrivning, litteraturhistoria samt
övning i föredrag och uppläsning av
dikter.
Med de krav på reda och logisk
skärpa, som E. uppställde vid
språkbehandlingen, var det naturligt, att hon ansåg
grammatiken som ett oundgängligt
underlag för densamma och lade stor vikt
vid denna del av
modersmålsundervisningen. Genomskinligt klart och med
erforderlig grundlighet behandlades både
form- och satsläran samt syntaxen, och
varje del därav blev rikt exemplifierad.
Jag har hört kamrater även på senare
år intyga, att vad de lärt sig i
grammatik för fröken E., aldrig gått ur
minnet.
Höjdpunkten av E :s undervisning var
dock litteraturhistoria. Hon öppnade för
oss dörren till vår skönlitteraturs rika
skattkammare, ja, hon ställde den på vid
gavel. En kamrat från seminarietiden
skriver på tal om denna undervisning:
»Den stora rika världen med dess hjältar
och stora män upplät på fröken
Ekermanns befallning sina portar för oss, och
vi sågo några av de största tåga fram,
och vi skymtade bakom dem många,
många fler, som vi i den hägrande
framtiden skulle få stifta bekantskap med,
ty en lärarinna skulle ju inte behöfva
syssla med något annat än barn och
böcker» !
Behandlingen av forntids- och
medeltidslitteraturen lämnade ett mycket
starkt intryck. Gödeckes översättning av
Eddan hade just då kommit ut i tryck.
Detta, den gammalnordiska litteraturens
återuppståndelse, betecknar en epok i
vår litteraturhistoria. Naturligtvis ville
fröken E. begagna den sålunda givna
möjligheten att göra oss förtrogna med
forntidens storvulna gestalter och deras
idévärld. Yi läste alltså Eddan. Vad
vi hänfördes av fädernas visdom! Vad vi
kände oss stolta över att vara ättlingar
av ett sådant folk och hur vi kände
släktarvets förpliktelse! Dessa
litteraturtimmar voro anledning till att Eddan
sedermera fann väg till så många av den
lärargenerationens bokhyllor. Ja, en
av dessa lärarinnor, anställd i en
prästfamilj, svarade utan tvekan på prostens
fråga, vad hon önskade sig som
födelsedagsgåva : »Gödeckes översättning av
Eddan».
Samtidigt läste vi D. A. Sundéns
»Översikt av Nordiska mytologien», vars
ädla tolkning av förfädrens gudstro
ytterligare förtätade stämningen från
läsningen av Eddan.
Våra besök å Nationalmuseum - ett
led i E :s undervisningsplan - bidrogo
att komplettera vårt studium av
forntiden. Den yppersta tänkbara
illustration till nämnda tid mötte oss här i
skulptur och målarkonst, i Fogelbergs
Odin, Tor och Balder - »den solvite
åsen» - i Winges härliga skapelser
»Loke och Sigyn», »Tors strid med
jättarna», »Hjalmars avsked av Orvar
Odd på Samsö», samt den norske
målaren Arbos »Valkyria», som stormar fram
på sin häst i skyn. När på detta sätt
ett avsnitt av en tid belyses från flera
håll, får man så skarpa konturer av
densamma, att bilden outplånligt etsas in
i minnet.
Det följande kultur skedet, folkvisans,
väckte också vår förtjusning, och detta
måste bliva följden av det sätt, varpå
fröken E. behandlade ämnet. Folkvisan
skall sjungas, ej läsas. Denna f lärdfria,
konstlösa, innerliga folkpoesi är diktad
för att sjungas. Så har den först
framträtt, och så har den bevarats genom
tiderna. E. G. Geijer säger i »Inledning
till folkvisorna»: »I århundraden ha de
blott levat i sångens melodiska vågor».
Någon har sagt, att de kunna ej ens
begripas utan i förening med melodien.
Ord’ och toner smälta samman till ett
fulltonigt helt. I den dräkten
presenterades också folkvisorna för oss. Mitt i en
lektion satte fröken E. sig till orgeln och
intonerade en melodi, och därpå
uppstämde hela klassen: »Och liten Karin
tjänte på unga kungens gård» eller
»Och jungfrun hon skulle sig till
otte-sången gå», och så följde den ena
folkvisan efter den andra. Sålunda sjöngs
kärleken till folkvisan in i unga sinnen.
Vilken djärv avstickar e från
allfars-vägen var ej detta enligt den tidens
strama uppfattning av den regelrätta
lektionsformen!
Gödeckes översättning av Eddan
innebar en renässans av Götiska
förbundets anda. Intresset för den förra
utlöste intresse också för den senare
sammanslutningen, dess verksamhet och dess
ledande män. Vad vi svärmade för
»göterna», både forntidens och 1800-talets!
Mången gjorde till sitt det göternas
program, som Geijer i sin dikt »Manhem»
utformat:
»Upplivom dem, de forntida exempel
av ära, kraft och tro uti vår Nord!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
