Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 44. 29 oktober 1930 - Jänny Olsson: Några minnesbilder. Från Stockholms folkskollärarinneseminarium i slutet av 1870-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1046
SV ENSK L Ä R A R E T I D N I N G,
Nr 44
Även alstren av de moderna
författare, som ännu ej hunnit få en plats i
litteraturhistorien, letade sig väg inom
seminariets väggar. En ny riktning
hade gjort sig gällande inom dikten
under senare delen av 1870-talet - en
riktning som genom sin idealistiska färg
slog mycket an på de unga. Dess främste
representant var Viktor Rydberg. Hans
dikter voro ännu ej samlade, men en och
annan var publicerad i tidskrifter och
kalendrar, och så kom det sig att dikten
»Snöfrid» med mycken värme
recitera-des av en av eleverna under en lektion,
som var ägnad åt uppläsning och
föredrag. Även andra Viktor Eydbergs
dikter, såsom »Oro», »Skogsrået»,
»Bal-dersbålet», avskrevos och föredrogos.
Den kärlek till diktkonsten, som
faktiskt kännetecknat många av »78 :orna»,
har sin rot i litteraturtimmarna på
seminariet under Agnes Ekermanns
ledning. Hennes undervisning var ej torr
bokstav det var färg och märg och liv i
densamma.
På märkesdagar i vårt folks liv, t. ex.
den 6 och 30 november, inlades ett
festprogram på modersmålstimmarna med
föredrag och av fröken E. på förhand
inlärda sånger.
E. hade en annan syn på
lärarutbildningen än deltidens ortodoxa. Hon
var åtskilligt f öre sin tid. Så visade hon
oss vägen till seminariets bibliotek,
vilket, efter vad jag kunde förstå, förut
ej varit mycket frekventerat. När dess
böcker ej räckte till, gav E. lån ur sitt
eget bibliotek. Så kom det sig, att t, ex.
Homeros’ Iliad lästes av eleverna. E.
införde också, d. v. s. rekommenderade
till frivilligt bruk, en del böcker, som
man tidigare ej tyckt sig ha användning
för vid seminariet, såsom »Stillära» och
»Översikt av diktarterna», den förra av
Sundén och Modin, den senare av J. I.
Brodén.
Möjligen tyckte en och annan av de
övriga seminarielärarna, att Agnes
Ekermann spände bågen något för högt,
d. v. s. satte målet för undervisningen
något för högt för att passa för
folkskolans lärare. Den, som skriver dessa
rader, minns, att en gång, då vi elever som
vanligt rusade efter E. ut i tamburen
efter lektionens slut, en av de mötande
lärarna något spydigt sade, pekande på
hennes anteckningsbok: Ȁr trollformeln
gömd där?»
Det kan ju också hända, att någon
bland seminaristerna med den tidens
trånga pietistiska livssyn ej förstod att
uppskatta skönlitteraturen som ett
bildningsmoment utan snarare hänförde den
till »världens fåfänglighet». Så
inträffade en gång, att en av dem - vi kunna
ju kalla henne Filippa - hemställde till
E. att använda litet mer av tiden för
modersmålsundervisningen till träning
i att rubricera läseboksstycken» (en
den tiden mycket uppskattad övning i
att snabbt uppfatta och träffande
angiva det lästa styckets innehåll.)
»Det fick vi lära på småskollärarinne-
seminariet», tillades som stöd för
framställningen. »Ja, men då kan ju Filippa
det», blev E :s fyndiga svar, och
undervisningen pågick som förut.
I likhet med många andra intresserade
lärare, som ha mycket att meddela sitt
auditorium, kunde E. ibland glömma
tidens flykt, så att hon alltså icke var
färdig att sätta punkt, när klockan
ringde. Men är nu icke sådant förklarligt
och - försvarligt? Jag minns, hur vid
Uppsala universitet en föreläsare en
gång yttrade: »Nu skall jag använda
de minuter jag icke har kvar för att
framställa.. .» Det var dock
naturligt, att den lärare, som hade lektionen
efter E. knorrade.
Normen för lärarutbildningen har
skiftat under tidernas lopp. Den äldsta
uppfattningen i detta avseende var den,
att undervisningen vid seminariet skulle
inskränka sig till de kurser, deri
blivande läraren kom att röra sig inorn.
Undervisningen avsåg alltså ett
fördjupande och belysande av just dessa kurser
men gick ej utanför desamma. Det, som
låg utanför, ansågs icke blott onödigt
utan rentav till förfång för läraren vid
hans undervisning, det försvårade hans
begränsning vid framställningen, och
denna begränsning ansågs som en
kardinaldygd. Först småningom har man
arbetat sig fram till den uppfattningen,
aH i lärarbildningen måste förekomma
moment, som blott ha lärarens andliga
växt till mål och som alltså endast
indirekt komma till nytta vid hans
undervisning. Man har kommit till insikt om
att den bästa läraren är den, som med
sig assimilerat* ett rikt kunskapsförråd
- ju rikare dess bättre - ur vilket han
efter eget omdöme kan välja ut det
enligt psykologiens lagar mest lämpliga.
Under slutet av 1870-talet stod man nog
ännu delvis kvar på den äldre
åskådningens plan. Att gryningen till en ny
tid dock redan visat sig, torde hava
framgått av det föregående.
Både kurser och läroböcker förefalla
nog snäva, mätta med vår tids mått.
M’en man måste för ett rättvist
bedömande också taga elevernas ringare
förkunskaper med i räkningen. En fast
grund lades dock för lärarens fortsatta
utbildning, och säkert är, att läslusten
icke släcktes. Redan under
semenarie-tiden sökte man vidga sina kunskaper
utanför kursernas råmärken. Några
elever slogo sig samman till en arbetsgrupp
och skaffade sig privat undervisning i
algebra. Det var den tidens form för
»enskilt arbete», fastän naturligtvis
ingen ledighet från seminariearbetet
kunde givas i detta fall. »Hemarbetet» i
ämnet utfördes om nätterna, särskilt
lördagsnätterna, då arbetet stundom kunde
fortgå till 4-tiden på söndagsmorgonen.
Denna arbetsgrupp brukade i regel
utsträcka studiearbetet till
»småtimmarna». Det gick i allmänhet bra, men en
gång, då arbetslampan ej släckts förrän
kl. 5 på morgonen och första lektionen
utgjordes av föredrag i pedagogik, vil-
ket till på köpet utsträcktes inpå rasten,
då höll det på att upprepas vad som
hände »Glunten på föreläsning». En bakom
sittande kamrat räddade dock
situationen. Till förekommande av missförstånd
vill jag ännu en gång påpeka, att dessa
»nattliga» studier på intet vis voro
betingade av seminariets krav utan helt
och hållet härledde sig från elevernas
eget initiativ, från ungdomens kanske
väl mycket excentriska idéer.
Yrkesutbildningen vid seminariet var
denna tid liksom nu både teoretisk och
praktisk. Den förra handhades, som
förut nämnts, av seminariets rektor. Den
bestod dels av föredrag, som han ofta
kryddade med episoder från sina
inspektionsresor, dels av förhör. Som
lärobok användes de förut nämnda, av
rektorn utgivna »Undervisningslära» och
»Uppfostringslära». En enda av de
omtalade episoderna må här anföras. I sin
bok »Småskolan» hade författaren
försett varje »lektion» i biblisk historia
med frågor även till de bibliska
planscherna. Nu hände det, att en
lärarinna var så samvetsgrann, att hon inlärde
svaren på dessa frågor utan att några
planscher funnos. Alltså hade
inspektören fått höra, att lärarinnan efter
berättelsen om Isak frågat: Vad
föreställer denna tavla? Vern står bredvid Isaks
säng? Vem är det som står bredvid
Jakob? Vem se vi komma in genom
dörren? - Tillfredsställande svar på alla
frågor!
Den praktiska utbildningen,
provlektionerna, leddes av de resp.
ämneslärarna. Dessutom fick var och en hospitera
några dagar i övningsskolan och deltaga
i undervisningen. Det var roliga dagar.
Provlektionerna däremot motsågos nog i
allmänhet med bävan. Att framställa
frågor efter »konstens regler» var nog
ingen lätt sak för nybörjaren. »Den
pedagogiskt riktiga frågan måste vara
kort, enkel, tydlig, bestämd och
tankeväckande», stod det i
Undervisnings-läran. Sannerligen inte lätt!
Frågekonsten hade mycket stort anseende.
»Frågan är i en skicklig lärares hand den
trollstaf, hvarmed han väcker, stärker
och utvecklar sina lärjungars
själskrafter», hette det på ett annat ställe. På
frågan skulle följa fullständigt svar,
d. v. s. frågan skulle återupprepas i
svaret. »Utkast» till lektionerna
rättades i förväg.
Lustiga uttryck kunde ju ibland
förekomma. »Om man ser på denna insekt,
sönderfaller den i tre delar», fick man
en gång höra. Det var ju ej heller
underligt, om vederbörande blev irriterad,
när hon på alla sidor var omgiven av
kritiska åhörare, och en stundom
nedgörande kritik väntade vid lektionens
slut. Att lärarnas bedömande, råd och
anvisningar voro till nytta, förstår man
ju, men vad jag aldrig kunde förstå och
ännu icke begriper är, att kamraternas
kritik kunde vara till något gagn. De
voro ju själva lika oerfarna som
»delin-kventen». Deras anmärkningar liknade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
