Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 47. 19 november 1930 - Skolöverstyrelseutlåtandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1124
S V EN S K LARA R.E T ID NING
Nr 47
reglering för lärarna, som nu föreslås.
Denna uppfattning synes emellertid
knappast hållbar. Staten har ju sedan
långt tillbaka reglerat lönerna för
samtliga de kommunalt anställda
lärargrupper, vilka innefattas i den blivande
löneregleringen, och då det i vissa
avlöningsförfattningar utsagts, att de
stadgade lönerna vore minimilöner, till vilka
statsbidrag utginge (högre folkskolor,
kommunala mellanskolor, folkskolor och
folkhögskolor), eller att det vore
kommunerna obetaget att utöver dessa
minimilöner lämna lönetillägg
(folkskolor), så torde det knappast med fog
kunna sägas, att statsmakterna genom
dylika bestämmelser rubbat de nu
gällande löneregleringarna. I vissa
löneförfattningar, till exempel beträffande
landstingsseminarier, finnes ingen dylik
bestämmelse angående den stadgade
lönens karaktär av minimilön, men det
har likväl ansetts vara en självklar rätt
för landstingen att, då så vore
erforderligt för seminarieverksamhetens
nöjaktiga bedrivande, bevilja vederbörande
rektorer och lärare nödvändiga
löiietill-lägg. Den kommunala
självbestämnings-rätten på detta område fann
överstyrelsen för sin del år 1924 så självklar, att
då lärarlönekommittén föreslagit en
bestämmelse i avlöningsreglementet i syfte
att säkerställa densamma, så hemställde
överstyrelsen att en dylik bestämmelse
måtte såsom alldeles överflödig utgå. Då
kommittén nu påyrkat, att gällande
författningars bestämmelser om minimilön
icke böra inflyta i det nya
avlöningsreglementet, torde syftet att
omintetgöra den hittills såsom självklar
ansedda kommunala självbestämningsrätten i
nu förevarande avseende, icke ensamt
därigenom kunna vinnas, utan det
kräves nog för syftets uppnående, såsom
kommittén också synes ha haft klart för
sig, ett direkt lagstiftningsförbud.
Frågan är då den, om ett dylikt
förbud kan vara ur principiella och
praktiska synpunkter tillräckligt grundat.
Vad frågans mera principiella sida
beträffar, synes det överstyrelsen, att
grundförutsättningen för ett dylikt
förbud knappast föreligger, så länge de
kommunala läroanstalternas huvudman
faktiskt är kommunen och icke staten.
Kommittén har själv diskuterat denna
fråga omedelbart förut och efter
övervägande kommit till det resultatet, att
den funnit sig böra avstå ifrån att slå
in på den väg till avlönande av
kommunalt anställda lärare, som ett statens
övertagande av alla kontantavlöningar
skulle innebära, och i stället bibehålla
nuvarande principiella grunder för
lä-raravlöningarna med kommunal lön och
statsbidrag. Konsekvensen av
bibehållandet av detta system med kommunala
löner sjoies ock vara den, att absolut
förbud icke bör utfärdas för
läroanstalternas huvudman att bevilja kommunala
lönetillägg. Man synes enligt
överstyrelsens mening så mycket mindre böra
alldeles bortse från de kommunala syn-
punkterna i denna fråga, som det är
bekant, att särskilt i städerna sedan
många år tillbaka en. strävan gjort sig
gällande att i löne- och
pensionshänseende så långt möjligt jämställa
folkskolans lärare med andra kommunens
befattningshavare.
Överstyrelsen vill i detta
sammanhang erinra om en synpunkt, som
framhållits av bland andra styrelsen för
städernas folkskolinspektörsförbund.
Styrelsen befarade, att ett sådant allmänt
hållet förbud som det nu ifrågasatta,
kunde leda till ett visst hämmande av
folkskolans utveckling. Ty det vore ej
tvivel underkastat, att, där
skolväsendet blivit bäst ordnat, dess höga
ståndpunkt betingades just av skoldistriktets
egna omsorger och av dess möjligheter
att, där så krävts, jämväl lämna
ekonomiskt stöd, bland annat i form av löner
och arvoden till lärare. Det synes hava
varit en närbesläktad tanke, som
kommittén själv i annat sammanhang varit
inne på. Enligt § 9 i det för statens
befattningshavare föreslagna allmänna
lönereglementet skulle i vissa fall, så
framt för främjande av statens
intressen sådant krävdes, k. m :t kunna
tilldela befattningshavare högre lön,
än den han enligt avlöningsreglementet
ägde uppbära. Visserligen räknar
kommittén med, att sådant skulle
förekomma endast i undantagsfall. Men i
motiveringen till det föreslagna stadgandet
yttrar kommittén mera principiellt, att
det »icke alltid kan vara lyckligt att
göra lönesystemet så stelt, att statens
intressen måste eftersättas för att icke
enhetligheten på någon punkt skall
brytas». Överstyrelsen kan helt instämma
i denna grundsats men menar, att det
finnes lika skälig anledning att
tillämpa densamma, då det gäller
kommunernas och skolväsendets berättigade
intressen. Icke heller i ljuset av vad som nu
anförts kan överstyrelsen sålunda
finna kommitténs principiella inställning
till frågan om kommunernas rätt att
lämna lönetillägg särskilt stark.
Det är möjligt, att kommitténs
stånd-pimktstagande dikterats av farhåga för
att kommunerna skulle komma att
missbruka sin självbestämningsrätt i
berörda avseende. Enligt överstyrelsens
nie-iiing torde emellertid en dylik farhåga
knappast vara motiverad. Erfarenheten
har visat, att det efter 1918 års
lönereglering endast varit i jämförelsevis
ringa utsträckning, som folkskollärarna
fått åtnjuta kommunala tillägg. En
viktig orsak till att sådana tillägg beviljats
har varit önskan att anpassa de
kommunalt anställda lärarnas löner efter
levnadskostnadernas storlek, och
kommunala tillägg hava därför förekommit
särskilt inom skoldistrikt med höga
levnadskostnader. En annan anledning till
beviljande av dylika tillägg har varit,
att kommunerna i det ekonomiska
nödläge, vari lärarkåren befann sig under
den svåraste dyrtiden, i någon mån ville
giva kompensation för utebliven tillfäl-
lig löneförbättring från statens sida.
Men det är också känt, att dessa
kommunala dyrtidstillägg sedermera i stor
utsträckning bortfallit. Det torde också
hava varit ett verkligt allmänintresse
att till exempel landstingen genom
särskilda bidrag möjliggjorde
uppehållandet av verksamheten vid
småskolesenii-narierna och folkhögskolorna m. fi.
läroanstalter, då statens hjälp dröjde. Det
finnes emellertid ingen anledning
antaga, att kommunerna, därest de
kommunalt anställda lärarnas löner bliva
genom en ny lönereglering förbättrade,
därvid hänsyn även tages till
merkostnaderna å dyrorter, i allmänhet skulle
befinnas villiga att bevilja kommunala
tillägg.
Det kan då möjligen invändas, att om
denna uppfattning skulle befinnas vara
riktig, borde man heller icke hava något
väsentligt emot ett förbud mot
kommunala tillägg. De principiella
invändningarna kvarstå emellertid orubbade,
och med dessa sammanhänga på det
närmaste rent sakliga och praktiska skäl.
Om någon kommun med härför eljest
nödiga förutsättningar skulle önska att,
om än med vissa ekonomiska
uppoffringar, hålla sitt folkskoleväsen på en
högre ståndpunkt än den i allmänhet
genomsnittliga kan det icke vara ett
statsintresse att på en väsentlig punkt
lägga hinder i vägen härför.
Överstyrelsen kan icke heller finna det riktigt
att utfärda förbud för kommunerna att
hädanefter, såsom det hittills skett i
åtskilliga fall, med något bättre
avlöning kompensera de småskollärarinnor,
vilka med längre tjänstgöringstid och
tyngre arbete taga anställning såsom
lärare vid mindre folkskolor och såsom
biträdande lärare vid folkskolor. Det är
ett allmänt intresse för folkbildningen
att sådana befattningar erhålla icke de
sämsta utan om möjligt de bästa
lärar-krafterna. Vidare kan det nog tänkas
inträffa även efter ett genomförande av
den av kommittén föreslagna
löneregleringen, vilken på en och annan punkt
särskilt i fråga om de under
landstingen lydande läroanstalterna skulle
betyda en verklig löneminskning, att det för
landstingen bleve nödvändigt att i vissa
fall giva erforderlig lönefyllnad, därest
fullt kvalificerade rektorer eller lärare
skulle kunna erhållas.
Enligt kommitténs framställning (sid.
37) skulle kommunerna fortfarande äga
rätt att jämlikt § 5 i reglementet för
statens pensionsanstalt reglera tjänster
för övningslärare av olika slag. Därest
förbud mot varje kommunalt tillägg
vore gällande, skulle detta innebära, att
huvudmannen icke heller ägde rätt att
sätta avlöningen för i denna ordning
inrättad ordinarie befattning, på vilken
avlöning pensionen skulle grundas,
högre än summan av den bestämda
timlönen för ifrågavarande
befattningshavare.
Trots sin allmänna inställning till
frågan om särskilda tillägg utöver den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
