Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 48. 26 november 1930 - Läst och återgivet - Statskontoret och socialstyrelsen om lärarnas lönereglering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1150
SVENSK LÄRARETIDNING
Nr 48
undgå att lägga märke till, att det blivit
mer fart över arbetet och att eleverna ha
piggare uppsyn än tidigare.
Det är klart, att barnen inte få sitta och
frysa i skolbänkarna. Men vi ha en
tillförlitlig termometer i varje klassrum. Den enda
skillnaden mot förr är, att utdunstningarna
försvinna. Inte blir det svalare i
klassrummet, det är bara inbillning.
F. ö. vill jag säga, att jag är mycket nöjd
med mina föreläsningar i skolradion. Jag har
talat två gånger i höst om luften från
hälsosynpunkt och efter jul är det meningen, att
ytterligare två föredrag skola följa. I
samband med mitt första framträdande ordnades
en pristävling om bästa uppsatsen över en
rad i programhäftet formulerade frågor i
anslutning till föreläsningens innehåll. Jag har
fått in massor av svar från skilda delar av
landet. Från sydligaste Skåne upp till
Lycksele ha pojkar och flickor visat, att de varit
med på noterna. I vissa större städer har
man icke lyssnat till framställningen, men på
andra håll har intresset i sin tur varit
synnerligen livligt. Det finns barn på landet som
ordnat saken så att de fått höra
utsändningen hos någon handlande.
Som ett egendomligt bevis för
effektiviteten i detta slags propaganda kan jag
nämna, att jag till en början fick bidrag från
Huskvarna men däremot inte från Jönköping.
Men när barnen i Jönköping - avståndet
mellan de två städerna är som bekant inte
stort - fingo veta, att deras kamrater i
grannstaden tagit pris ville de icke vara
sämre, varför även de satte i gång med
tävlingsskrivning.
Detta är förresten den enda väg, som leder
till framgång i arbetet. Om barnen endast
få höra en föreläsning, dröjer det inte länge,
förrän orden dunstat bort. De måste själva
arbeta. Genom tävlingen behärskas de av idén.
vilken sen överföres i handling. Därjämte
läsa föräldrarna uppsatserna. En flicka skrev:
»Far läste min uppsats och då sade han:
Där stod mycket som jag inte visste förut,
Det var bra saker, och dem skola vi tillämfpa
hemma.»
En elvaåring meddelade, att mina föredrag
fört med sig en fullständig revolution i hans
hem i fråga om hygienen. En stor mängd
barn skrevo, att de hädanefter skulle sova
vid öppet fönster eller åtminstone vid öppna
ventiler. I teckningar hade de visat, hur
slöa de sågo ut, då de sutto med stängda
fönster i klassrummet och hur pigga de
blivit, sen man släppt in frisk luft i salarna.
Det är givet, att tävlingen hade en sporre
i de pris, som utdelades. Vi fördelade en tia,
tio femmor och trettio trekronor.
Sexualundervisning i skolorna är ett
krav som reses allt kraftigare från
skilda håll. Okunnigheten på detta område
är förbluffande stor. Stockholms
Dagblad skriver:
I sin nyligen utkomna bok »Kroppar och
själar» konstaterar dr Laura Petri att unga
flickor i 15-17-årsåldern i allt större
utsträckning rekrytera den visserligen officiellt
avskaffade men icke desto mindre livligt
florerande prostitutionen i huvudstaden. Detta
sedliga fördärv har trängt ned i de yngre
årsklasserna. Iakttagelsen bekräftas i uttalanden
av ett flertal auktoriteter inom kretsar som
ägna sig åt socialt räddningsarbete, och även
av läkare. Inför dessa yttringar av
sedefördärv bland storstadsungdomen framställer sig
frågan: har samhället gjort allt vad som
göras kan för att motverka detta elände? Dr
Laura Petri och med henne flera av de ovan
nämnda auktoriteterna synas vilja svara
nekande härpå. De framhålla, att det skildrade
sorgliga sedefördärvet bland kvinnlig och
manlig ungdom ofta beror lika mycket på ren
okunnighet som på karaktärslöshet. D. v. s.
okunnighet på ett visst område, nämligen
sexuallivets. Dessa på villovägar komna
ungdomar ha mången gång knappast en aning
om de sorgliga och farliga konsekvensert^ av
sin s. k. fria erotik. Funnes det en
ordentlig sexualundervisning på folkskolans schema,
så skulle mycket av det påtalade eländet
förhindras. Och man erinrar om, att riksdagen
redan 1919 uttalat sig för en dylik
undervisningsreform, för vilken det finns ett
förträffligt sakkunnigeförslag att bygga på. Men
ingen regering har brytt sig om att
framlägga det önskade lagförslaget. Varför dröjer
inan med detta nödvändiga komplement till
Lex veneris?
Tidningen Bohuslänningen återger
prof. Almqvists intervjuuttalande,
tidigare citerat i Sv. Ltg, och tillägger:
Prof. Almqvist berör en öm* punkt när han
talar om hemlighetsmakeriet. Häri ligger det
mesta av samhällets del i ansvaret. Detta
hymlande och kurra gömmalekande hamnar
sig nu och får dyrt betalas av massor av
unga flickor.
Vi äro inte så övertygade om att
prästerskapet lämpar sig för att meddela den
kunskap som här är av nöden. Det är ju
prästerskapet som framför andra omhuldat det
nuvarande hemlighetsmakeriet.
Men varför inte tillgripa den enklaste (och
kanske bästa) utvägen: giv varje skolbarn i
lämplig ålder en liten skrift där på klokt och
förnuftigt sätt nödig upplysning lämnas.
Mer kan inte samhället göra. Man sätter
upp en varningssignal, talar om att det är
svag is. En del låta sig kanske ej hindras
därav, men de flesta skola taga varning.
Ett sådant ingripande skulle bli verksamt
och det kan ordnas omedelbart. Det är också
hög tid att handla.
De kvinnliga
kårsammanslutningar-nas centralråd har i Dagens Nyheter
infört -ett genmäle mot det av oss
tidigare citerade uttalandet av
lönekommitténs ordförande, generaldirektör A.
Hamilton. I detta genmäle heter det
hl. a.:
De kvinnliga representanterna inom
kommittén ha med all skärpa uttalat sig för
likalönsprincipens genomförande, och de ha
således ej ansett kommittémajoritetens
s’andpunkt vara riktig. Vad folkskolorna
beträffar, ha de kvinnliga representanterna dock,
för att löneregleringens genomförande ej
skulle äventyras på grund av statsfinansiella
skäl, gått med på en löneskillnad mellan
manlig och kvinnlig lärare, men de ha bestämt
protesterat mot den försämring av den
nuvarande relationen som kommitténs förslag
innebär. Vi skola med några exempel belysa
detta senare påstående. Om man beräknar det
-procentuella förhållandet mellan manlig och
kvinnlig lärares lön enligt nuvarande
avlö-ningsreglemente och enligt kommitténs
förslag, varvid man i det senare fallet för att
erhålla jämförbara siffror bör göra avdrag
för penningvärdet av bostadsförmånen,
kommer man till följande resultat. På billigaste
ort är den nuvarande relationen mellan
lönerna (kvinnlig lärares lön i procent av manlig
lärares) för begynnelselönen 89,7 proc., för
slutlönen 83,1 proc., enligt kommitténs förslag
86,0 resp. 81,0 proc., sålunda en icke
obetydlig försämring. På dyraste ort äro
motsvarande siffror för närvarande 89,6 resp. 83,1 proc.,
enligt kommitténs förslag 89,8 resp. 82,6 proc.
Den förbättring kommitténs ordförande talar
om uppgår alltså till 0,2 proc. för en grupp av
lärarinnor som utgör mindre, än VB av kåren.
Till samma resultat kommer man givetvis, om
man jämför den procentuella löneförhöjning
kommittén föreslagit för manliga ocli
kvinnliga lärare.
Vi skola ej gå in på en ytterligare kritik
av kommitténs tolkning av behörighetslagen
och 1925 års riksdagsbeslut i lönefrågan. Vi
vilja endast dra fram några exempel på de
erfarenheter som man kunnat göra inom and-
ra områden än post och telegraf. I
riksbanken ha åren 1926-29 av 37 ledigförklarade
kammarskrivarbefattningar 14 tillsatts med
kvinnor. I tullen finnas f. n. en ordinarie
kvinnlig * kammarskrivare och två
tullkontorister. Till de kurser som där äro
obligatoriska ha kvinnorna tillträde på samma
villkor som männen. Inom läkarkåren finnas bl.
a. två kvinnliga Överläkare, och av 24 sedan
1925 tillsatta hospitalsläkarplatser av första
och andra graden ha 5 resp. 6 fått kvinnliga
innehavare. Vid Tekniska högskolan finnes en
av regeringen utnämnd kvinnlig bibliotekarie,
och i lantbruksstyrelsen en kvinnlig kassör
och bokhållare. På andra håll stå kvinnor
redo att vid vakanser tävla om högre
befattningar. Kvinnor på högre poster i statens och
kommunens tjänst är sålunda ej längre
endast en teoretisk möjlighet, utan ett faktum
som ej kan bortförklaras.
Av erfarenheterna inom post och telegraf
tycks man emellertid vilja dra den slutsatsen
att de »som tänkt sig in i frågan» fått rätt
i sin uppfattning att kvinnorna skulle
komma att stanna kvar på de lägre platserna.
Men om man är så övertygad om att det ej
finns kvinnor som äro kvalificerade för de
högre befattningarna, varför behöver man då
tillgripa särskilda befordrings- och
rekryte-ringsmetoder för att åstadkomma en önskad
arbetsfördelning? Den erfarenhet är ej heller
mycket att bygga på som åstadkommits med
konstlade medel i syfte att ernå ett bestämt
resultat. Inom telegrafverket har man
sålunda sedan behörighetslagens ikraftträdande
anordnat två assistentkurser för manliga
elever, och då dessa kurser äro porten till de
högre trafiktjänsterna, bli kvinnorna i regel
utestängda från befordran. Till yttermera
visso har man numera dekreterat att endast
studenter äga tillträde till kurserna, varför även
om dessa öppnades för kvinnor större delen
av den nuvarande kvinnliga personalen skulle
komma att utestängas från desamma. I posten
har man, som bekant, gått till väga på samma
sätt. Att kvinnorna ej skulle vara
kompetenta för postassistentbefattningarna jävas av
generalpoststyrelsen, som år 1924 i en
skrivelse till regeringen sade att »de nuvarande
kvinnliga postexpeditörerna ha såväl formell
som reell (vår kurs.) kompetens att, bortsett
från ett fåtal tjänster, söka och inneha
post-assistentbefattning». Det måste således vara
andra orsaker än den bristande kompetensen
som gjort att man utestängt kvinnorna från
möjligheten att söka dessa befattningar.
Kvinnorna ha aldrig begärt att postverket
utan hänsyn till deras »läggning och
förutsättningar» skulle ta in ett lika antal
kvinnor som män. De ha ej heller begärt någon
förmånsställning. Den gifta kvinna som ej
vill underkasta sig de förflyttningar tjänsten
kräver och som kunna anses nödvändiga för
en befordran får finna sig i att bli
personligen lidande genom att stanna kvar på en
lägre befattning. Men detta skall ej drabba
alla andra kvinnor som både vilja och kunna
åtaga sig olika arbetsuppgifter. Icke alla
kvinnor äro lämpade för alla platser, men
icke heller alla män passa för »övervakning
av posttransporterna på bangårdarna under
vinternätter»: det framgick med all
tydlighet vid befordringsstriden rörande
postassi-stentbefattningen i Nässjö. .
Kvinnorna begära endast att
behörighetslagen skall lojalt tillämpas, att förtjänst och
skicklighet skola vara de enda avgörande
faktor er na vid tjänsternas tillsättande och att
de kvinnliga sökandenas kvalifikationer skola
bedömas utan hänsyn till förutfattade
meningar om kvinnors lämplighet i det ena eller
andra fallet. Vi ha ej räknat med en invasion
av kvinnor på de högre befattningarna, men
fordra att de kvinnor som äro kvalificerade
härför skola få tillfälle att även på detta
område göra en insats i det samhälleliga
arbetet. Vi göra detta i den fasta
förvissningen att en fri och ärlig tävlan med lika
skyldigheter och lika rättigheter för kvinnor som
för män endast kan vara till fördel för
staten och samhället.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
