Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 48. 26 november 1930 - Sveriges allmänna folkskollärarförening
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 48
SVENSK LÄRARETIDNING
1157
Motioner.
Till centralstyrelsen hava inkommit
de framställningar, för vilka här nedan
lämnas redogörelse. Samtliga motioner
komma att behandlas vid
centralstyrelsens sammanträde i januari.
Försöksskolor.
Folkskolläraren Erik Lundin,
Dege-berga, Genarp, har angående
upprättande av försöksskolor ingivit följande
motion:
Samtidigt med den förändring, som
folkskolans ställning i samhället börjat undergå,
har intresset för dess undervisning blivit
alltmera levande. Inte minst har
folkskollä-rarkåren själv därvid ådagalagt både
förmåga och initiativkraft. Att folkskolans
undervisning står inför en omdaning torde vara
odisputabelt. Hur nödvändigt och glädjande
detta än kan vara, har dock förhållandet
medfört en del konsekvenser, som folkskolan
möjligen från början borde vara på vakt
emot. Onekligen har det kommit en i sämre
mening amerikansk fläkt över
produktionen av pedagogiska idéer, läroböcker och
andra hjälpmedel. Den omständigheten, att
lärarna varken ha råd, tid eller kraft att
följa med och omfatta alla nyheter, har redan
blivit kännbar. Därtill kommer, att särskilt
landsbygdens skara av fattiga föräldrar nog
ej har möjlighet att till fullo bekosta
barnens »skolkonto». Minst lika och kanske mest
ödesdigert är det faktum, att de nu rådande
kaotiska förhållandena lätt locka lärarna in
i en missriktad och för dem själva och
barnen nedbrytande hetsig tävlan för att
uppnå de »bästa» resultaten. Hur allvarlig den
faran är, har måhända ännu ej besinnats.
En annan sak, som mycket bidrager till
folkskolepedagogikens nuvarande kaos i Sverige,
är bristen på enhetlighet i fråga om
läroböcker.
Att orubbligt fastställa vissa läroböcker och
vissa metoder vore kanske minst sagt
olyckligt. En annan sak vore, om fältet alltfort
lämnades fritt men ett mindre antal
försöksskolor upprättades (ej nödvändigtvis
efter utländska förebilder). Ty ett
genomarbetat och verklighetsdugligt system tycks
ej vara möjligt att få till stånd under nu
rådande förhållanden; åtminstone ej ett för
landet enhetligt system.
I huvudstaden behövdes säkerligen en
sådan försöksskola. Ännu starkare vore
behovet därav i Norrlands ^ödemarker, i det
inre Småland och kanske *på Skånes
landsbygd.
Dessa försöksskolor skulle ha i uppgift att
omsorgsfullt pröva olika metoder och
påpeka, vad som krävdes för dessas komplettering
och tillämpning i olika landsändar. De skulle
därvid framför allt taga sikte på bygdens
faktiska möjligheter och behov i
skolhänse-ende. Vidare skulle de söka få fram det, som
ännu saknas i de nya pedagogiska
riktningarna, nämligen metodik. De nya
riktningarna hänvisa till barnens
självverksamhet, men hur läraren skall bete sig rent
metodiskt, tala de ej nämnvärt om. Några
sommarkurser, som plädera för mot varandra
stridande riktningar, svara nog ej mot
behovet. Äntligen skulle försöksskolorna även
söka utröna, vilken art och grad av arbete,
som kan och bör rymmas inom ramen av
en normal lärargärning. Ty måhända är det
till sist det normala, som skolan ändå bäst
behöver. Och läraren behovet ofta något att
trygga sig till i den dagliga gärningen.
»Normalplanen» är bra men ej allt.
Kunde också någon åtminstone periodisk
och provinsiell standardisering av läroböcker
förordas från försöksskolorna, vore mycket
vunnet. Bokförlagen skulle kanhända kunna
göra även ett sådant förhållande ekonomiskt
tilltalande.
Skolorna behövde kanske ej upprätthållas
för all framtid.
Lärarna i dessa försöksskolor borde helst
vara psykologiskt kunniga personer -med
akademisk examen i pedagogik och psykologi
samt gärna praktik från folkskola. De
lärare, som bleve placerade i försöksskolor på
landsbygden, skulle i lönehänseende ha
kompensation för det kulturoffer deras
anställning inneburo. De anställda lärarna skulle
icke förut vara kända som förespråkare för
någon speciell riktning.
Med stöd av det anförda tager jag mig
friheten föreslå, att centralstyrelsen för
Sveriges allmänna folkskollärarförening ville
undersöka lämpligheten av försöksskolors
upprättande.
Hjälpskolan.
Väse härads lärarförening har
beträffande hjälpklassfrågan insänt en
framställning av följande lydelse:
Åtskilliga lärjungar i våra små- och
folkskolor äro så psykiskt efterblivna, att det
är förenat med så gott som oövervinnliga
svårigheter att undervisa dem tillsammans
med övriga barn. Hjälpskolfrågan har också
mer och mer trängt sig fram i förgrunden
bland de skolorganisatoriska problemen. I
städer och större samhällen upprättas i allt
större utsträckning särskilda klasser för de
efterblivna barnen. På rena landsbygden är
det emellertid under nuvarande förhållanden
så gott som omöjligt att bereda särskild
undervisning åt alla de barn, som på grund av
psykisk efterblivenhet ej kunna följa med i
de vanliga klasserna. Bestämmelse om att
Särundervisning skall anordnas, då så
kräves, finnes visserligen i de flesta
reglementen, men denna bestämmelse har väl i ytterst
få landsbygdsdistrikt kunnat efterlevas. I
detta avseende, liksom i så många andra, har
landsbygden att kämpa med svårigheter, som
ej äro tillfinnandes i städerna.
Frågan om anordnandet av hjälpklasser har
ju diskuterats inom S. A. F. senast vid
kretsmötena år 1925, och centralstyrelsen ingick
år 1926 till skolöverstyrelsen med en
framställning i ärendet. I sitt år 1925 avgivna
yttrande framhöll Väsekretsen bl. a.
nödvändigheten av att statsbidrag utginge för
beredande av Särundervisning vissa timmar i
veckan i landsbygdens skolor. Emellertid torde
en lösning av frågan knappast kunna
vinnas på detta sätt, då ju kostnaderna härför
säkerligen skulle bliva ganska betydande.
Men om landsbygdens skolor skola kunna nå
ett någorlunda gott resultat av
undervisningen och om de psykiskt efterblivna
barnen skola få en efter deras ståndpunkt
avpassad undervisning, måste frågan lösas.
Sedan nu väg- och motorväsendet i hög grad
utvecklats, torde den ur pedagogisk och
ekonomisk synpunkt lämpligaste lösningen
vinnas genom en centralisering av
undervisningen för de efterblivna barnen. Till vissa
delar av vårt land har sedan några år
lämnats statsbidrag för inackordering, av
skolbarn i skolhem. Enligt min mening vore det
önskvärt och rättvist, om statsbidrag utginge
jämväl för inackordering av barn, som
behöva undervisas i hjälpklass. Större
landsbygdsdistrikt kunde då vid någon av
distriktets skolor upprätta särskild hjälpklass,
mindre distrikt kunde upprätta gemensam,
sådan. På detta sätt upprättade hjälpskolor
kunde givetvis icke anordnas enligt A-form.
Men mycket skulle vara vunnet, om en
sådan skola överhuvud kunde komma till stånd,
även om den måste organiseras på ungefär
samma sätt som B3-skolorna.
Det kan måhända anses vara olämpligt att
så snart efter det frågan varit uppe i
kretsarna åter föra fram densamma. Emellertid
rör det sig här om en angelägenhet, som
ovillkorligen måste lösas och lösas snart, ej
minst med hänsyn till att folkskolan nu i
viss utsträckning blivit bottenskola och
kraven på ett gott arbetsresultat i folkskolan
bli allt starkare. Sedan frågan var uppe till
behandling i kretsarna och centralstyrelsen,
ha landsbygdens kommunikationer i
synnerligt hög grad förbättrats, varför en lösning
av frågan på sätt, som ovan skisserats, icke
torde vara omöjlig.
Under hänvisning till vad ovan anförts
hemställes, att centralstyrelsen måtte
verkställa utredning angående lämpligaste sättet
att ordna hjälpklassfrågan i landsbygdens
skolor och därvid särskilt undersöka,
huruvida icke denna för landsbygden så viktiga
fråga enklast löstes genom att statsbidrag
utanordnades för inackordering av de
psykiskt efterblivna barnen.
Medlemsavgiften.
N edert or neå-H apar andakretsen
hemställer, att medlemsavgiften om möjligt
sänkes. En minskning i utgifterna
skulle enligt kretsens mening kunna ske, om
t. ex. föreningens medlemsförteckning
ej trycktes varje år utan med vissa års
mellanrum. Nya medlemmar skulle
kunna införas i ett särskilt supplement.
Värner Rydéns minne.
Sollentunakretsen har ingivit
följande motion:
Med hänsyn till den stora och
betydelsefulla insats, som den nyligen bortgångne
Värner Rydén gjort för Sveriges folkskola och
dess lärarkår, torde det för S. A. F. och dess
enskilda medlemmar vara en lika angelägen
som tillbörlig åtgärd att på lämpligt sätt
hugfästa hans minne.
Det ligger då närmast till hands att
tänka på resandet av en minnesvård vid hans
grav, eventuellt bildandet av en minnesfond,
bärande hans namn. Om tillräckliga medel,
vilka anskaffas genom frivillig insamling,
erhållas, kunde kanske båda de ovannämnda
förslagen realiseras.
Lämpligast synes vara, att centralstyrelsen
för S. A. F. låter frågan komma under sin
omprövning, ordnar insamlingsarbetet och i
övrigt beslutar om sättet för medlens
användning.
S. A. F:s livförsäkringsgrupp.
Försäkringsaktiebolaget Skandia har
i skrivelse till Sveriges allmänna
folkskollärarförening meddelat följande:
Premiereserven pr 31/i2 1929 för
försäkringar, tillhörande S. A. F :s
livförsäkringsgrupp, utgjorde kr. 174,216:-.
Vinstregleringsfonden och vinstfonden
utgjorde samma dag resp. kr. 14,404:83
och kr. 4,883:04.
Bolagets
ansvarssumma för
försäkringar, tillhörande gruppen
utgjorde den 31/i2
1928 .......... Kr. 661,100
vartill kommer
under 1929
beviljade försäkringar » 174,500 835,600
varifrån avgår under 1929
annullerade försäkringar .... 23,500
vadan ansvarssumman pr 31/i2
1929 utgjorde .......... Kr. 812,100
Länsnämnderna.
Till nya ledamöter i länsnämnderna
ha under året utsetts:
i Stockholms län, Södertörnsdelen,
folkskolläraren John Jakobsson, Ösmo^
efter folkskolläraren E. Strandberg^
Södertälje, och folkskollärarinnan An-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
