Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 49. 3 december 1930 - August Grönberg: Modellen till skolläraren i Selma Lagerlöfs "Jerusalem". Ett 80-årsminne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 49
SVENSKLÄRARETIDNING
1171
Skulle man ej slippa undan med mindre
.än en fast folkskola, anhåller man dock
om längre övergångstid än de fem år,
som föreskrivits. Det ser ut, som om
detta inte beviljats. Den 5 sept. 1847
valdes en skolstyrelse med uppgift att
upprätta förslag till en blivande
skolbyggnad. Redan den 28 nov. är planen
färdig. Den godkännes.
Det tog dock tid att få den nya
skolan färdig. Emellertid förefaller det ha
.skett med åtskilligt fusk, ty i nästan
vartannat protokoll en tid framåt är
det fråga om någon reparation. Till slut
blir man otålig: Man föreslår, att en
undersökningskommitté tillsättes, som
får i uppdrag att tillse, hur det är
ställt med skolhuset. Det beslutas, och
.undersökningen resulterade i en
hårre-rsande inlaga om den vårdslöshet,
varmed skolhusbygget kontrollerats.
Det dröjde ända till den 13 okt. 1850,
innan Nås socken var färdig med att
Talja sin förste folkskollärare. Därtill
valdes den i tredje förslagsrummet
uppförde sökanden »examinerade eleven vid
Västerås skollärarseminarium Falk
-Olof Olsson», ty han vore »den ende
redan förut fördelaktigt kände och ägde
:så pastors som församlingens fulla
förtroende».
Olov Falk var född 1815 och var
några år bonddräng. Han tjänstgjorde
sedan som byskollärare och namnes
redan i protokollen från början av
1840-talet såsom erövrare av premier »för
nitisk barnaundervisning». På grund av
sina kunskaper, sitt klara förstånd och
sin skarpa omdömesförmåga blev han
ganska snart ett slags sockenauktoritet.
Han namnes i protokollen som ledamot
av sockennämnden.
Emellertid var han inte på alla håll
så väl tåld. Han hade ett litet eget sätt,
och hans omutliga sanningskärlek var
en smula abstrakt och hänsynslös.
Läggningen var sannolikt mera teoretisk än
praktisk. Som lärare var han
utomordentligt skicklig, efter vad man kan
förstå av ett flertal samstämmiga
berättelser av sådana, som undervisats av
honom. I sina unga år var han en stark,
kraftfull personlighet. Han var brett
byggd, något över medellängd. Han
hade ett stort ansikte med manliga och
själfulla anletedrag, och han gjorde ett
visst intryck redan genom den yttre
kraftfullheten i sin personlighet.
Emellertid hade han inte någon överdriven
smidighet eller anpassningsförmåga, och
han bröts småningom ned av den
allmänna oviljan mot den lagstadgade
skolplikten och av en övermänsklig
arbetsbörda. Utom det dryga skolarbetet,
som han utvidgade med undervisning i
trädgårdsskötsel, exercis m. m., hade
hån en hel del ideella intressen. Han
var den drivande kraften för
tillkomsten av Nås sockenbibliotek, ett bland
de första i Dalarna, och 1862 antogos
stadgar för detta. Falk blev dess
föreståndare.
Eedan 1854 börjar det.
Ett protokoll förmäler, att ett par
personer vid slutexamen i fasta
folkskolan »uttalade missnöje och klander
mot Skollärarens handhavande af
läsningen och därifrån härledde orsaken
till de många baklexor som deras barn
under den slutade terminen hade».
Föräldrarna voro jämte skolstyrelsens
ledamöter därför kallade till
sammanträde. Därvid kunde emellertid ingen
ge några giltiga skäl för klander, och
de båda klandrande personerna
förebråddes skarpt av skolstyrelsen för sitt
oförstånd att inför barn och
examensåhörare utan hållbara skäl nedsätta
läraren. Härmed var för denna gång Falk
officiellt upprättad, men det var ju
inte slut med de personliga
förföljelserna för det. Han fick ta mot
uttrycken för den allmänna förargelsen över
folkskolestadgan. Han var till synes en
lugn natur, men han tog allt djupt; och
han hade ett våldsamt temperament,
som hade sina vulkanutbrott, när han
länge stängt in en hel del grämelse. Det
kunde hända, att han ibland slog hårt
i skolan och att den direkta tillfälliga
anledningen därtill kunde vara liten nog.
I ett protokoll av den 27 april 1856 finns
redan en paragraf, som säger en del.
Det gäller frågan, om församlingen för
Falks räkning skall gå med i
folkskollärarnas pensionskassa. Falk yttrade då,
»att det vore ovisst, om han, som
redan uppnått en ålder av 41 år, kunde
bestrida sin tjänst till den tid, då han
bleve pensionsberättigad, och det bleve
för honom med en ringa lön nog
betungande att erlägga de retroactiva
årsavgifterna», varför han avstod. Frågan
förföll nu men ordnades sedan. Visste
man det inte på annat sätt, skulle man
här kunna läsa ut, att han redan var
sjuk och bruten. Han hade också haft
närmare 200 barn att undervisa
samtidigt ända till 1863, då socknen ålades
att bygga ett särskilt småskolehus.
Han hade också dålig ekonomi. Han
fick börja med en lön på ungefär 180
kr. i nutida mynt, och socknen höll den
alltjämt i underkant.
Efter mångårigt grubbel över
orättvisorna inlämnade han till
kyrkostämman den 20 aug. 1865 en begäran om
löneförhöjning å 60 E. Rmt, »på den
grund att han hittills icke åtnjutit,
utom husrum, vedbrand och kofoder,
400 Edrs lön». Dessutom begär han i
reseersättning 180 E. Emt f or besök och
examina i finnmarksskolorna från och
med 1859. Framställningen avslås på
svaga skäl, men han beviljas 7 E. 10 öre
Emt för kostnader i och för gymnastik
och vapenövning. Sex år senare
återkommer han med sin räkning, nu
utökad med ersättningsanspråk för de år,
som han hållit huggen ved åt sin skola.
Hela räkningen gick på närmare 1,300
kr. Hans framställning avslås även
denna gång, men han för saken vidare ;
och i högsta instans f år han delvis rätt.
Emellertid hade han nu fått skolrådet
med dess ordförande mot sig. Även folk-
skolinspektören hade tydligen blivit
stött på honom. Denne inlämnade
nämligen efter varje inspektion
promemorior, som innehöllo åtminstone någon
anmärkning mot Falk, merendels
små-kitsliga. Så t. ex. anmärkte han en
gång på att Falk vid innanläsning lät
barnen läsa i tur och ordning, allt
eftersom de sutto.
1876 får han en skarp varning, som
i skolrådsprotokollet motiveras i elva
punkter. I den tionde punkten heter
det:
»Skolrådet, som misstänker, att
hysandet av och det flitiga umgänget med
till socknen anländande kolportörer i
väsentlig mån bidrager till att göra
Falk trög för sitt egentliga kall oeh
hindrar honom ifrån att använda tiden
till förkovran i sitt kall, uttalar en
allvarlig önskan att rättelse härutinnan
må inträda.»
De frireligiösa folkrörelserna hade nu
börjat, och man kan ta för givet, att
Falks anslutning till dessa spelade en
viss roll vid denna varningshistoria; ty
de fel, som läggas honom till last, äro
inte på minsta vis bestyrkta. De äro
förevändningar för att komma åt
honom. Han är en bruten man de fyra
sista åren. 1880 avgår han. Skolrådet
föreslår åt honom en gratifikation på
200 kr. jämte 25 kr. i hyresbidrag, och
i det gravallvarliga skolrådsprotokollet
förekommer bl. a. en punkt av följande
formulering i motiveringen till
framställningen : »–––––dels att han
lämnar god gödseltillgång från sig, då han
avträder skoltäppan,––––dels gammal
fordran, som han menar sig hava, dels
ock huvudsakligen iråkad sjukdom -
.-». Kyrkostämman avslår emellertid
förslaget, då Falk inte vill erkänna, att
socknen inte är honom något skyldig.
1885 dör han.
Olov Falks tragedi är ett exempel
bland många andra på hur kulturens
offerväsen kan gestalta sig. Han var
ensam att ta mot, men det var många,
som på honom lassade av sitt missnöje
med en reform, vars betydelse de ännu
inte hade några förutsättningar att
bedöma. Medan han ännu var ung och
stark, bar han med åtminstone yttre
lugn och tålamod allt. Hade han haft
humor, och hade han haft
människokännedom nog att ta det ständiga gnatet
lätt, ty det var ju inte så illa ment,
bara ett uttryck för det allmänna
betrycket, ja, då hade han sluppit undan
de senare årens elände. I stället »kom
det efter för honom». Under hans
senare år hade en ny generation börjat
växa fram. Den hade redan hunnit
anpassa sig efter 1842 års
folkskolestadga, och allt hade kunnat gå relativt
fridfullt till. Då var emellertid hans
omdömeskraft bruten och bitterheten
fick alltför stort utrymme. Då fick han
för sig, att han skulle skaffa sig rätt.
Det var för sent, Den nya generationen
kunde inte förstå, vad han hade att
bära på. Den fann honom styvsint och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
