1194 (Svensk Läraretidning / 49:e årg. 1930)

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 50. 10 december 1930 - Fritt forum - Småskoleseminarierna inför förstatligandet - Rätten till barnen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1194

SVENSK LÄRARETIDNING

Nr 50

I det föregående har rektor Wahlströms
förslag närmast skärskådats ur pedagogisk
synpunkt, men givetvis måste man inför en
sådan omorganisation oekså taga ekonomiska
förhållanden med i räkningen. Någon närmare
kalkylering om hur kostnaderna för olika
alternativ skulle ställa sig, har ej utförts, men
jag är tämligen övertygad om, att där man
vill ha en väl utbildad småskollärarinnekår,
kommer en anordning enligt rektor
Wahlströms förslag att även ekonomiskt vara den
nuvarande överlägsen. Visserligen kan det
krävas någon ökning i utgifter för lärarnas
avlöning. Den merutgift, som därav betingas,
torde dock säkert mer än väl komma att
kompenseras av den minskning i utgifter, som
sammanhör med att två skilda seminarier
sammanslås till en enda
seminarieorganisation. Då nu staten får att ordna
lärarutbildningen för både små- och folkskolor, kan det
väl näppeligen vara att på bästa sätt
tillvarataga statens ekonomiska intressen, att denna,
såsom hittills skett, förlägges till två skilda
seminarier med var sin administration, vart
och ett med sitt rikhaltiga bibliotek, och vart
och ett med sina lokaler för undervisningen i
hushållsgöromål och särskilda biologiska,
kemiska och fysiska institutioner med därtill
hörande utrustning och underhåll, då samma
institutioner på blott det ena seminariet vore
fullt tillräckliga eller lätt kunde göras fullt
tillräckliga för båda institutionerna. Om de
medel, som nu användas för verksamheten vid
ett folkskoleseminarium och vid ett
småskoleseminarium var för sig, i stället
sammanslo-ges, och man för dessa ordnade
undervisningen i ett enda modernt utrustat seminarium,
skulle helt säkert kunna vinnas en i flera
avseenden bättre småskollärarinneutbildning, än
den som nu bjudes, utan att
folkskoleseminariets arbete därmed skulle behöva bliva ställt
i ett nämnvärt sämre läge. Vi ha ej i våra
universitetsstäder en läroanstalt för dem, som
skola avlägga kandidatexamen, och en annan
för dem, som hava licentiatexamen som mål.
Man har icke heller funnit lämpligt att
förlägga adjunktsutbildningen i övrigt till andra
läroverk än de, som användas för
lektorsutbildningen, utan den sker vid samma
läroanstalter. Helt säkert har detta varit välbetänkt
både med hänsyn till arbetets inre halt och
resultat och ur ekonomisk synpunkt, och
detta synes mig vara något, som också förtjänar
beaktas, då det är fråga om lärarutbildningen
för vår folkskolas lärarpersonal.

Såvitt jag kan finna, finns det sålunda
starka skäl, som tala för att det av rektor
Wahlström framförda förslaget bör bli föremål för
närmare granskning och prövning, då
statsmyndigheterna nu gå att kanske för lång tid
framåt ordna utbildningen för de lärarinnor
i vår folkskola, på vilkas pedagogiska
duglighet ställes de största kraven - våra
småskollärarinnor.

Carl Gustaf Hellsten.

Det av rektor V. Wester Wahlström i nr
47 av denna tidning framförda förslaget om
viss sammanslagning av folk- och
småskoleseminarier synes mig värt den allra största
uppmärksamhet. Visserligen anser jag hela
vår lärarutbildning för den obligatoriska
skolan vara i behov av en ganska grundlig om-

gestaltning, inen just nu gäller det ju att
omedelbart skapa fasta förhållanden för de
förstatligade småskoleseminarierna. Då måste
man väl anse det vara orimligt, att staten
skulle i en hel del städer ordna två
fristående seminarier med nära besläktade
uppgifter. Det skulle egentligen kräva dubbla
uppsättningar av specialrum och en mängd
materiell. För övrigt förefaller det mig
egentligen vara en omöjlig uppgift att organisera
en så liten anstalt som ett tvåklassigt
enkel-seminarium. På seminariestadiet med relativt
vuxna elever är det nödvändigt med
facklärare i en utsträckning, som ej kan förenas
med det enkla ismåskoleseminariets ytterst
fåtaliga ämneslärarkår. T. o. m. i ett enkelt
folkskoleseminarium med rektor och fem
lektorer möter det ibland vissa svårigheter att
få alla ämnen på lämpligt sätt företrädda.

Fastän jag är fullt medveten om att den
nu föreslagna anordningen skulle ställa
folkskoleseminariernas lärare inför nya och
ytterst svårlösta problem, vill jag utan tvekan
uttala min stora sympati för rektor
Wahlströms förslag.

Falun den 24 nov. 1930.

Alf Hildinger.

Beträffande den av rektor Vendela
Wester W7åhlström framförda tanken, att Falu
småskoleseminarium skulle uppgå i Falu
folkskoleseminarium till ett seminarium och att
de båda läroanstalterna skulle ställas under
samma ledning, anser jag, att förslaget bör
tagas under övervägande. Jag tänker
framförallt därpå vad det skulle betyda för
småskollärarinneutbildningen att få tillgodogöra
sig folkskoleseminariets lärarkrafter och att
få tillgång till dess laboratorier och
specialsalar samt bok- och materiellförråd.

Sigtunastiftelsen den 23 nov. 1930.

Otto Bolling.

Rätten till barnen*

Frågan om rätten till barnen är en
nutidsfråga av första rang. Ju mer samhället
utvecklas och samhällslivet förrikas, ju
besvärligare blir det för den oinvigde att där
finna sig till rätta. Detta inte endast så
tillvida att han eller hon inte omedvetet bryter
mot samhällets bud och stadgar utan även i
så måtto att individen i största möjliga
utsträckning kan göra samhället tjänster, d.
v. s. bli en nyttig - samhällsmedlem. En hel
del av detta skall skolan ju lära de unga,
ja, de finnas ju, som förmena, att skolan
skall lära dem allt. Härom tvistas det rätt
ofta: var går gränsen mellan skolans och
hemmens uppfostrande verksamhet? Det ges
inga klara gränser, hör jag redan sägas, utan
här gäller samarbete mer än på de flesta
andra områden i livet, samarbete mellan hem
och skola.

Erfarenheten säger oss, att om två
grannar, vilkas ägor gränsa intill varandra, inte
hade någon gränsskillnad, så skulle
möjligheterna till konfliktämnen vara legio. Vore
båda mycket fridsamma och så dessutom
ingen vore »framstegsvänlig» utan allt fick gå

i de gamla hjulspåren, ja, då skulle det
måhända gå utan att gnissla. Men så snart
något nytt vore i görningen, något som
kanske den ena rent av inte alls ville höra
talas om, mycket mindre se på sina marker,
ja, då sade väl självbevarelsedriften ifrån.

Bilden haltar naturligtvis, men i stort är
det nog så med skolan och hemmen, att de
likna inte två utan många grannar, vilkas
ägor gå ihop men där inga tydliga
gränsmärken äro utsatta. Och så kommer det sig
ibland att missförstånd kan uppstå och
konflikter - ibland djupgående, ibland
bagateller - segla upp. Den ena anses ha gått
in på den andras område, eller också
klandras han för något han uraktlåtit att göra,
eller han anses kanske ha gjort något
alldeles felaktigt, och så uppstår det strid.
Det är frågan om rätten till barnen.

Dessa funderingar kommo för mig
häromdagen, då det var fråga om sparpropaganda.
För att inte från början bli missförstådd
vill jag genast framhålla, att jag anser
denna relativt nya uppgift, som skolan fått att
hjälpa hemmen med, är stor och tacksam, då
det ordnas så att minsta möjliga tidsspillan
behövs. Det var alltså inte uppdraget i och
för sig jag tänkte yttra mig om utan om en
del små konsekvenser det ibland kan
medföra.

I tider av arbetslöshet och materiell nöd
kräves det alldeles särskilt stor takt och
finkänslighet från lärarens sida, när han
skall propagera för sparsamhet. Jag hörde
en gång en kollega med stolthet tala om hur
han fått in tävlingsmomentet även när det
gällde sparresultatet i skolan. Den som sparat
mest var duktigast. Men om det nu satt bara
en enda i klassen, vilken så gärna också
ville tävla men aldrig, aldrig kunde! Blev
inte då för honom detta en blott allt för tidig
erinran om »rikedom och fattigdom»? Här
gäller sannerligen alldeles särskilt talet om
»änkans skärv». Det är inte på storleken av
det sparade beloppet utan snarare på troheten
mot sparandets princip som det beror. Mot
det sistnämnda kan väl ingen förnuftig
människa invända; drives tävlingsmomentet för
långt, kan det däremot bli orsak’ till inte
bara sorg hos den fattige parveln utan även
ovilja och mycket annat från hemmens sida.
Förvisso prövar en var sig själv här och
finner så småningom de rätta medlen och
vägarna. Men så händer det ibland att det
kommer något nytt in, helt plötsligt, och
detta nya hade man aldrig räknat med.

T. ex. En bland mina »bästa sparare» -
jag kallar honom så inte för att han sparat
mest utan därför att han synes mig ha fattat
något av sparandets princip - hör till en
obemedlad familj, och därför får han sin
undervisningsmateriell gratis. (Den förmånen
åtnjutes här nämligen endast av de mest
behövande.) Nu har den frågan förts fram:
Borde han inte först och främst betala sin
materiell? Vad som sedan eventuellt blir
över, det kan sparas.

Så lyder ju lagen i samhällslivet. Där är
det en fysisk omöjlighet för den, som har
skuld, att spara för kommande dagar. Skulle
då inte även den regeln inpräntas praktiskt i
detta fall?

Som nämnts är familjen fattig, vadan

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Project Runeberg, Tue Dec 12 00:49:47 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >> https://runeberg.org/svlartid/1930/1202.html

		Svensk Läraretidning / 49:e årg. 1930 / 1194 (1891-1933) Table of Contents / Innehåll \| << Previous \| Next >>
	Project Runeberg \| Catalog \| Recent Changes \| Donate \| Comments? \|