Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 51. 17 december 1930 - Edvin Jonasson: Uppfosran till musik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 51
SVENSK LÄRARETIDNING
1215
kan komma så långt, att Jian kan
njuta av och förstå musik. Det är Maria
Montessori, som säger det, och hon
tilllägger : det är alltså en av de
viktigaste pedagogiska uppgifterna att
närma barnet till musiken, skapa åt det en
musikalisk omgivning.
Barnen ha rätt till musik, men till en
musik, som utgår ifrån dem, är
avpassad efter dem i deras olika åldrar och
sinnesriktningar. .
Nu vet man mer om barnets psyke
än förr, man vet också mer om
musikens väsen. I de tidiga barnaåren
ingår musik, lek och arbete en förening,
som ej får upplösas. Ett litet barn
ställer sig inte, om ej för ren
efterap-nings skull, och sjunger konsertmässigt
en sång. Nej, det gör något och sjunger
till, det är ingen död rytm i sången,
ty kroppens lemmar utlösa synligt den
rytmiska kraften. Men i skolan få
barnen stå med händerna knäppta på
magen eller lagda på ryggen och sjunga
för sjungandets egen skull, något som
är mot deras väsen, i ålder upp till 8-9
år. Så kommer sången högre upp ända
till studentexamen, för dem som
»kunna sjunga», förenad med ett själlöst,
trist, ofruktbart plugg av musikteori,
som inte är något annat än dödande
tråkighet. Det är inte så$an musik
barnet har rätt till. Det har rätt till att
komma till musikens vlerkliga
underland. Vi ha skyldighet ajtt visa det
vägen dit och följa det ett långt stycke.
Se’n fortsätter resenären framåt av sig
själv. Hon har drivkraften, sin
trängtan till musik, i sig själv.
Om hon till att börja med får röra
sig på ett ganska begränsat område, så
vidgas snart synkretsen. Hon får göra
de underbaraste resor på melodiens
sköna, oerhört omväxlande vägar; hon
får genom harmonien tränga ner i
mörka outgrundliga djup och höja sig till
klara, ljust tonande rymder. Som ingen
annan konst rymmer musiken i sig
hela livet, vad det har av spänstig
vilja, veka drömmar av hänförelse, sorg,
bedrövelse, ångest och oro, av stillhet
och rö. Och detta allt tack vare tolv
fattiga toner i olika förklädnader, i
olika sammanhang.
Med musiken är det det underbara,
att den visserligen finnes framför oss
som en objektiv verklighet, men en
verklighet, som ej får fullt liv, om man
ej i den ingjuter sitt eget personliga
liv som tanke eller känsla. Man ser
musiken i noterna, men den är avsedd att
höras. Den har tvång till att
reproduceras och väckas till nytt, tonande liv.
Här har den utförande möjlighet till
personligt Uttryck. Det egendomliga är
emellertid, att även en tredje part har
möjlighet till levandegörande av verket.
Den hörande tänker sina tankar,
drömmer sina drömmar vid åhqrandet av ett
verk. Det är ett ganska komplicerat
skeende och till vart och ett av de olika
görandena om jag så får säga, fordras
kunskap. Det är barnets absoluta rät-
tighet att genom uppfostran erhålla
möjlighet att komma in i musikens
värld genom denna kunskap. Det råder
inget tvivel om att några av
mänsklighetens största andar finnas inom
musiken. Barnen få i skolan stifta
bekantskap med många stora personligheter,
inom litteraturen och den s. k.
bildande konsten, bland dem åtskilliga, som
vad deras liv beträffar kunna
tjänstgöra som avskräckande exempel, men
sådana ädla storheter som Bach, Mozart,
Beethoven och Schubert få de ej ens
höra talas om, ämm mindre lyssna till
deras musik.
Denna uppfostran till musik skulle
naturligtvis ingalunda innebära någon
utbildning till fackmusiker. Det
innebär inte ens att barnen skola lära sig
ett instrument, om det också är
önskvärt, att så många som möjligt lära sig
så mycket på lämpliga instrument, att
de kunna deltaga i en skol- eller
klassorkester. Ty att höra musik är att göra
musik. Det finns synnerligen lämpliga,
men numera i allmänhet ej använda
instrument, t. ex. lergök, olika slags
flöjter. Så naturligtvis violin, klarinett
m. m. Denna instrumentalmusik får
emellertid ej bli självändamål den skall
endast vara tjänare till sången, som är
och förblir skolans huvuduppgift på
musikens område. Så var det hos
atenarna. Ingen musik fick göras utan ord,
inget instrument spelas utan sång.
Instrument, vid vars hanterande man
ej samtidigt kunde sjunga, t. ex. flöjt,
voro bannlysta. Det hänger samman
med den grekiska musiken, som var
fullständigt avhängig av ordet. I det
äldsta Hellas kände man till och med ej
till melodi utan ord. Det viktigaste med
musiken var dess inverkan på själen.
Denna inverkan i god riktning uteblev
om ord saknades, ansåg man. Platon
och Aristoteles voro fiender till musik
utan ord, eftersom sådan musik är
obestämd, mångtydig. För Platon var ren
instrumentalmusik meningslöst larm,
en den dåliga smakens musik. Musiken
var för grekerna det förnämsta
bildnings- och uppfostringsmedlet, men en
musik framvuxen ur diktarnas ädla och
värdiga sång. Musiken skulle redan i
skolan förhöja skönheten i höga ord
genom värdiga toner. Musiken hade för
de äldsta grekerna endast två olika
användningar, att ära gudarna och
uppfostra och bilda ungdomen. Musiken
var alla dygders moder.
När flöjten var införd i Aten,
väckte den till en början allmän hänförelse.
Alla bildade lärde sig hantera
instrumentet. Men det uppgavs, när man kom
underfund med, att det ej fyllde sin
uppgift vid uppfostran till dygd,
emedan det förhindrade tal och sång
hos den utövande. Sagan har emellertid
en annan förklaring till, varför flöjten
kastades bort. Den berättar, att Pallas
Atene, den sköna gudinnan, var road
av flöjtspel. Men Hera och Afrodite
skrattade ut henne, eftersom hon van-
ställde sitt ansikte vid blåsandet. Atene
såg sig i en källas klara spegel - och
kastade förskräckt och förargad bort
flöjten. Det är möjligt, att den senare
förklaringen innehåller större
psykologisk sanning.
Det var inte bara så, att man
vördade musiken för dess förmåga att höja
och understödja diktarordens verkan
-. man ansåg att i musiken låg en
underbar kraft förborgad, som hade ett
direkt inflytande på karaktären. Den var
ett medel att rena sederna, tygla
lidelserna, hade förmåga att stärka själen
till måtta och klassisk behärskning,
»metron». Av detta förstår man, varför
Aristoteles . ansåg, att man borde
bestraffa en sådan tjuv mildare, som ej
kunde spela citara - deras förnämsta
instrument, använt vid recitation eller
sång av skalderna. Och den högsta
uppskattningen finner man hos Platon när
han säger, att varje förändring av
musiken, framför allt av tonarterna, med
nödvändighet skulle föra med sig en
omvälvning i statsförfattningen. Nu
tro vi snarare tvärtom, att musiken är
ett uttryck för vad som rör sig i tiden,
men den kommer efter dessa rörelsers
yttringar i annan konst - som en
högre syntes.
Så kan uppfostran till musik bli
uppfostran genom musik. Den
utomordentlige tyske musikpedagogen prof.
Fritz Jöde, som är grundaren av den
storartade tyska ungdomsmusikrörelsen
säger: »Vi söka på musikens väg nå
fram till människan».
Vi vet, att barnen äro aldrig så
öppna som under sången. Karin Michaelis
skriver att de under sången mot henne
vända ansiktena äro som öppna böcker,
vari hon kan läsa det enskilda barnets
själ. Det är därför att sången, den
äkta sången, är liv, något medfött, som
vill leva och upplevas - den är inte
döda, kanske i och för sig sköna toner,
utan uttrycksfulla, innehållsdigra
levande, ej alltid rena och vackra toner.
Detta liv i och bakom tonen skall i
skolan framför allt vara glädje. Glädje är
barnmusikens innersta vasen. »Vi
sjunga, för att det är gott att sjunga,
för att det skapar lycka», säger Karin
Michaelis. Men - delad glädje är
dubbel glädje! Man skapar inte endast
lycka åt sig själv utan också åt andra, åt
omgivningen. Kamraterna i klassen, åt
kretsen runt omkring en ute i livet, åt
hemmet, far och mor och allt det, som
hör till.
Det skapas samhörighetskänsla.
Under en ideal sångtimme skall man
sjunga som vänner. De öppna
mottagliga barnen känna, att det ligger
någonting i luften av helgd, av själfull
tystnad, de känna, att en fin tråd av lycka
binder dem samman vid kamraterna -
och i lyckliga fall vid läraren. Jag
tror, att denna känsla, som är musikens
själsliga klangbotten, grundtonen, som
ger alla de klingande övertonerna, har
svårare att. infinna sig för en lärare,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
