Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 53. 31 december 1930 - Fri flyttning och individualiserad undervisning, försök vid Lidingö folkskolor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1260
S V E N S K L Ä RARE T I D N I N G
Nr 53
Enstaka sjukdomsfall behöva ej försena
hela klassen.
Apropos sjukdom, så fick jag under
min tjänstledighet förra året brev från
en kamrat, som meddelade, att många
barn varit sjuka i influensa. Men tack
vare den individuella undervisningen
hade de alla i hans klass kunnat följa
med, och han hade inte, såsom då han
hade klassundervisning, behövt ta om
gång på gång de kursmoment, som än
den ene och än den andre gått förlustig
om under sjukdom. När den sjuke
kommit tillbaka, har han helt enkelt fått
börja, där han slutade, såvitt han inte
rent av läst under konvalescensen, så att
han hunnit lika långt som de andra.
I ett enstaka fall har en lärjunge varit
sjuk i 2 år, undantagandes några få
dagar. Han har emellertid under
ledning av modern, som inte är lärarinna,
samt arbetsböckerna läst båda
årskurserna i hemmet. Han tenterades i våras
på fjärde klassens kurs och klarade sig.
Genom undervisningens anordning på
det sätt, som jag nu nämnt, blir det
möjligt att undvika kvarsittning. Om
en lärjunge är mycket svag i ett ämne,
så kan (utom det att, som förut är
nämnt, läraren och kamraterna hjälpa
honom) han själv ägna detta ämne
särskilt arbete sedan han är färdig med
ett annat. Och det kan ske under
timmarna för detta andra ämne. Detta
anser jag vara en mycket stor fördel. Man
kan naturligtvis tänka sig en lärjunge
så svag, att han inte under skoltiden
kunde inhämta kursen trots all hjälp,
och då finge han givetvis tillbringa två
år i sjätte klassen. Men då behöver han
inte läsa om andra ämnen än dem han
brister i. Uti övriga kan han få
särskilda uppgifter. Något sådant fall ha
vi emellertid hittills inte haft i de
klasser, där den individuella
undervisningen är något så när genomförd.
Är nu denna undervisning lämplig
för alla ämnen?
Jag kan inte besvara den
frågan, ty vi ha inte haft individuell
undervisning i kristendom, och vi
ha heller inte tänkt försöka. En äldre
lärare från Dalarna, som var på
studiebesök hos oss och hörde på en hel vecka,
försäkrade mig emellertid, att barnen
i de klasser, där vi hade individuell
undervisning, voro påfallande duktiga
även d kristendom, och han trodde, att
detta berodde på att de voro vana vid
att tänka självständigt. Och det
förekommer även där, att de av eget
initiativ fråga läraren om sådant, som de
inte förstå. En lärare berättade mig,
att en pojke kom till honom med
psalta-ren och sa: »Här är en psalm, som jag
tycker är ovanligt vacker. Jag har läst
den hemma flera gånger. Skulle jag
inte få läsa upp den högt i klassen?»
En präst i Lidingö har flera gånger
uttalat önskan, att arbetsböcker
utarbetades även för kristendom, men jag har
för min del inte vågat mig på det. I
alla övriga ämnen anser jag, att
undervisningen bör kunna bedrivas
individuellt, ehuru naturligtvis mer eller
mindre.
Man har särskilt uttalat sin tvekan i
fråga om ämnet historia, där enligt
Grundtvigs principer »det levende ord»,
berättandet, bör vara det enda
saliggörande. Jag är alldeles övertygad om
att ett livfullt berättande bör
förekomma, men jag är inte säker på att, om
man berättar timmen i ända, detta blir
ett levande ord för barnen, även om det
är det för läraren. Det är troligt att
saken blir för barnen mera levande, om
de få själva arbeta med den.
Äro barnen för små att arbeta
individuellt?
M’an har gjort gällande, att barnen i
folkskolan äro för små att arbeta
individuellt. Åtminstone borde det inte
ske annat än i de högsta klasserna. Då
kan jag nämna, att vi börjat med
individuellt arbete även i småskolans
andra klass, nämligen i rättskrivning.
Hittills har det varit vanligt, att
rättskrivningen i småskolan bedrivits
huvudsakligen i form av avskrivning. Jag har
länge ställt mig minst sagt tveksam till
fördelen av den mekaniska
avskrivningen.- Den är först och främst dödande
tråkig. Och för det andra är denna
skrivnings värde mycket tvivelaktigt,
särskilt emedan det åtminstone i
småskolan är mycket svårt att förhindra
barnen att skriva av bokstavsvis i st. f.
ordvis. Vidare har jag opponerat mig
mot det i samband med denna
skrivning brukliga sättet att skriva om flera
gånger det ord, som barnet skrivit fel.
Det kan barnen göra utan att tänka det
ringaste. Och det förekommer, att de
även då skriva fel. I ett fall hade ett
barn fått skriva om samma ord 25
gånger. Var det underligt, att fem av
dessa omskrivningar voro fel?
I stället för vanlig avskrivning få
barnen till uppgift att, sedan de läst
ett litet stycke, vart f or sig med tydligt
uttal, ur detta stycke plocka ut alla ord,
i vilka de höra å-ljud och se bokstaven
å. De få i förväg veta, hur många
sådana ord där finns, och erbjudas
sålunda ett medel till självkontroll.
Sedan få de skriva av de ord, i vilka man
hör å-ljud men ser bokstaven o. På
samma sätt förfar man med andra ljud. Så
ger man dem ett antal ord, i vilka det
f örevar ande ljudet finns, och de få
skriva en sats eller en mening, i vilken
ordet förekommer. Vi ha hektograferat
övningar och arbetsanvisningar, som
barnen arbeta med vart för sig, och de
arbeta med verkligt intresse.
Betecknande är, vad en liten tös skrev om
ordet tänka: »Man måste tänka, när man
skriver i sin arbetsbok.» Härtill
kommer, att barnen med detta arbetssätt
lära sig att formulera riktiga meningar.
Till och med i hjälpklassen har detta
arbetssätt använts med icke liten fram-
gång. I klassen står en papplåda med
en del bilder klippta ur tidningar.
Barnen få välja i högen och »skriva
meningar», som det kallas, om bilderna.
Och dessa meningar växa efterhand till
riktiga små uppsatser. Arbetet är
fullkomligt individuellt.
Men är nu inte detta arbetssätt
mycket
betungande för läraren,
som måste rätta alla dessa skrivningar
(och jag håller på att alla arbeten skola
granskas), och som skall vara ständigt
färdig med att hjälpa och råda? Den
invändningen hör man nästan alltid. En
enda gång har jag hört en motsatt
invändning: »Läraren har väl viktigare
uppgifter än att sitta i en vrå och
titta.» Den invändningen kom ifrån en
mycket känd pedagog. Men jag kan väl
aldrig tro, att den mannen varit inne i
en skola, där det undervisas
individuellt. Jag vet, att i den läroanstalt, där
han själv är anställd, finns det
åtminstone två avdelningar med individuell
undervisning, men att han inte besökt
någon av dem.
De flesta lärare, som försökt sig på
individuell undervisning, ha nog den
uppfattningen, att den kräver mera
arbete av läraren, men de tillägga alltid,
att arbetet är mindre påkostande,
mindre uppslitande, mindre enerverande,
framför allt emedan det är roligare,
mera intressant även för läraren. En
lärare brukar uttrycka det så: »För mig
är det mindre påkostande just därför,
att jag slipper gå och vara årg.» Jag
tror, att han träffat huvudet på
spiken. Ingenting är så slitande på
nerverna, som när läraren oupphörligt
måste förargas över att barnen äro
ouppmärksamma eller att de inte kunna
sina läxor.
Det är nog möjligt, att en och annan
lärare, som börjar med individuellt
arbete, känner sig otillfredsställd med sig
själv. Han tycker, att han inte arbetar,
när inte munnen går. Men snart nog
finner han, att samtalen med barnen,
rådgivandet, granskandet är ett arbete
lika väl som predikandet och
utfrågandet, och att det i varje fall ger bättre
resultat.
Skall jag så nämna,
vari vårt arbetssätt skiljer sig ifrån det
amerikanska,
speciellt Daltonsystemet, så är det
särskilt däri, att vi inte slå sönder
klasserna, inte anställa ämneslärare, inte
sätta läsordningen ur funktion.
Jag tror, att vi ha goda skäl för
dessa högst betydelsefulla avvikelser
från det amerikanska arbetssättet. Det
är bestämt inte lyckligt, att barn ha en
mängd olika lärare, som var och en
anser sitt ämne vara det enda, som har
något egentligt bildningsvärde, och som
slita sönder barnasjälarna. Jag anser,
att erfarenheten har visat, att
individuell undervisning på det elementära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
