Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 3. (2664) 18 januari 1933 - Em. Granér: Erik Gustaf Geijer som pedagog - Redaktion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hans återkomst från en resa till
England 1809-1810, ;gjorde det till en
nödvändighet för honom att taga
ställning till tidens brännande frågor.
Sådana funnos gott om vid 1800-talets
början. De lägre samhällsklasserna,
framförallt bondeståndet, betraktade
sig obehörigt tillbakasatt, med all rätt
för övrigt. Man krävde en annan
folkrepresentation, en annan
näringslagstiftning samt ökad förståelse och
hjälp från det allmännas sida för
dem, som ej kunde draga försorg om
sig själva. Allt detta är uttryck för en
och samma tanke, personlighetstanken,
den enskilda personlighetens
likställighet i rättigheter inom samhället. Många
representanter för de högre
samhällsklasserna ställde sig på
reformvännernas sida, och ej minst för dessa stod
det klart, att sociala reformer förutsatte
ökad folkupplysning. Med styrka f
ram-hölls detta av de båda
folkbildningsvännerna rektorn i Norrköping G. A.
Silverstolpe samt den redan i unga år
bortgångne konrektorn i Stockholm C.
U. Broocman. Bägge framhöllo behovet
av barndomsskolor såväl i städerna som
på landsbygden. I en skrift om
uppfostran till patriotism betonade
Broocman folkundervisningens betydelse och
nödvändighet för uppbyggandet av en
god medborgaranda och väckandet av
de slumrande själskrafterna och deras
inriktning mot goda och höga mål. I en
av samhället stödd och kontrollerad
folkskola ser han ett verksamt medel,
då det gäller att bilda de ungas
vaknande förstånd, lära dem att med efter-
tanke behandla allt i världen samt
väcka vördnad för kärlek till sanning och
dygd.
Silverstolpe är mera realistisk. Med
stöd av kalkyler påvisar han, att stor
och allmän brist råde’r på
undervisningsanstalter. Föräldrarna sakna
förutsättningar att ge sina barn ens den
nödtorftigaste undervisning. »Någon
undervisning, syftande till
förståndsodling finns icke. Endast den råa
egennyttan får leda allmogen, och ur dess
krets skola dock utgå fria, i
lagstiftningen deltagande svenskar.» Så ter sig
hans mörka målning av de rådande
förhållandena.
Jämte folkundervisningsfrågan är det
läroverksfrågan, som behärskar den
pedagogiska diskussionen. Med anledning
av en motion av G. A. Silverstolpe vid
1809 års riksdag ’rörande nödiga för-’
bättringar vid rikets uppfostringsverk,
tillsattes i början av 1812 en
uppfost-ringskommitté, som fick i uppdrag att
undersöka läroverkens tillstånd och
inkomma med förslag till behövliga
för-bättringa’r.
Hur ställer sig nu Geijer till dessa
båda frågor, läroverks- och
folkundervisningsfrågan? Som vi skola se, sluter
han sig över hela linjen till de
återhållande krafterna. I flera skrifter från
denna tid - den förut nämnda
prisskriften om inbillningskraften (1810),
Om falsk och sann upplysning med
avseende på religionen (1811), Om det
offentliga läroverket (1813) ävensom ett
flertal tidskriftuppsatser berörande
undervisningsfrågor - har G. lämnat
bidrag till den pedagogiska diskussionen.
Beträffande folkundervisningen
anser G. i motsats till Silverstolpe och
Broocman, att det i stort sett var bra
som det var. Utan annan inrättning f Or
den arbetande klassens upplysning än
prästeståndet har svenska folket va’rit
ett av de få, som ej ägt någon pöbel,
d. v. s. människor, som växt upp utan
all vård och undervisning. Sveriges
allmoge har varit den mest förståndiga
och för sitt behov mest upplysta bland
sina likar i Europa. Det har varit
sällsynt att träffa en bonde, som icke
kunnat läsa, ty han har ansett färdighet
häri som en religionsplikt. Andra
bevekelsegrunder skulle bli utan verkan.
»Säg bonden, att han skall lära sig läsa
och skaffa sig kunskaper av andra skäl
än för religionens skull; upphöj för
honom, så mycket ni vill, den egna
fördelen av undervisningen, han skall
säkert finna det bekvämare att lära
ingenting. Och om han lär, ,så sker det
av vinningslystnad, och han lär med
detsamma att bli en skälm, vartill
tonen ej så utan skäl stämplar de små
upplysningskaxarna ur hopen. Därför
innefattas all undervisning i
religionsundervisningen. Denna hör till
prästernas vård. Ty varför finnas de eljes?
Och dem tillhör också var i sin stad
att vaksamt tillse och med sina
församlingar överenskomma om att villkoren
för religionsundervisningen, varibland
kännedom om modersmålet i tal och
skrift är det första, stå att vinna.»
Särskilda undervisningsanstalter iitöver
dem, som redan funnos, behövdes
således ej. Hemuppfostran kompletterad
med församlingsprästens
religionsundervisning med aktgivande på
förutsättningarna för dess tillägnande ä’ro
tillfyllest,
Gent emot Broocman, som påyrkat
en allmän barndomsskola för bl. a.
barnens fostran till religiositet och
patriotism, framhåller G,, att religiositet
icke kan läras. Religiositet förutsätter
sedlighet. Men för att det uppväxande
släktet skall bli sedligt, måste det vuxna
va’ra det. Jämte exemplet kan väl även
lagarna beford’ra sedlighet och
därmed religiositet, för så vitt de stiftas
efter en religiös princip, men haii
betvivlar, att inpräglandet av kunskaper
i allmänhet skulle ha något med denna
sak att skaffa.
Utöver vetenskaplig undervisning
tillkommer det alltså staten att meddela
endast religionsundervisning, detta på
g’rund av att religionen till sin natur
vore en offentlig sak. Men denna
undervisning borde, som förut är nämnt,
meddelas av prästerna och vara
huvudsakligen muntlig. Skulle en och annan
av de lägre klasserna önska lära sig
skriva och räkna, må det vara hans
privatsak. Den näringsidkande klassen
borde dock först och främst söka sin
bildning genom praktik i yrkena, i andra
hand genom det personliga inflytandet
av den offentliga klassen.
Mot anmärkningen, att det ur
rättvisans synpunkt vore en betänklig sak,
att staten endast sörjde för den lärda
klassens utbildning, svarar G. med en
hänvisning till statsnyttan. Det kan
endast vara statens plikt att underhålla
en offentlig klass, som kan inhämta
vetenskapen i dess grund och sedan
sprida dess källa ut bland folket. Denna
klass skall tjäna staten inom dess olika
förvaltningsgrenar, och det är
fördenskull, som staten för tillgodoseende av
sitt eget behov ger den en kvalificerad
utbildning.
Det torde i detta sammanhang böra
påpekas, att G. utifrån sin filosofiska
ståndpunkt samtidigt hävdar
vetenskapens och konstens eget värde oberoende
av den praktiska nyttan.
Men för G. stod det klart, att de
näringsidkande klassernas uppgift var det
produktiva arbetet. Bonden, yrkes- och
affärsmannen kunde väl vid sidan av
skråintresset hysa andra intressen, även
sådana av intellektuell natur, men det
fick vara vars och ens sak att odla
dessa. Det offentliga hade ingen
anledning att blanda sig i den leken.
Att denna hans uppfattning förråder
en bristande förståelse för den
individuella personlighetens behov och rätt
till utveckling skall ej bestridas. I en
skrift mot liberalismen träder detta
tydligt i dagen Han ’ framhåller där,
Redaktör och ansvarig utgivare:
RubenWagnsaon
Redaktionssekreterare:
Karl-Erik Karlsson
Redaktion:
Vasagatan 10, l . tr.
Telefon: Norr 37 00.
Mottagnings tid aöckendagar 11-1.
Utgivningsdag: onsdag.
Expedition:
Barnhuagatan 8, nedra botten.
Tel.: 30 00. Norr 60 00
Kontorstid: 10–5.
Prenumerationspris:
Vi år 10 kr., V. år 5: 50 kr., V* ar 3 kr.
Lösnummerpris 25 öre.
Prenumeration sker
alltid å närmaste postanstalt.
Annonspris:
för l millimeter å yttersida och sida intill text
api öre, å innersida 25 öre; vid införande även
t Småskolan ett tillägg av 10 öre.
Annons skall vara inlämnad å annonsexp.,
Barnhusgatan 8, tel. 3000, fredagen närmast
fore utgivningsdagen.
Stockholm 1933.
Kungl. Hovhoktryckeriet Iduns Tryckeri A. B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
