Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Nr 5. (2666) 1 februari 1933
- Riksdagsmotioner om fortsättningsskolan och slöjden
- Em. Granér: Erik Gustaf Geijer som pedagog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Häremot kan anföras, att det förefaller
mindre lämpligt att i öretaga någon sänkning
av detta låga arvode. Visserligen motiveras
sänkningen därmed, att slöjdundervisningen
huvudsakligen utgör bisyssla åt lärare vid
iolk- och småskolorna. Gentemot detta
påstående har emellertid .skolöverstyrelsen anfört
följande:
Följer man slöjdundervisningens historia
vid vårt lands folkskolor under mera än 50
år tillbaka, skall man finna, att ämnet
införts i skolan för det uppväxande släktets
skull, nämligen på grund av slöjdens
betydelse såsom uppfostringsmedel och dess stora
värde för det praktiska livet, men däremot
icke i det syftet att bereda .folkskolans
lärare en biförtjänst. Att folk- och småskolans
lärare i så stor utsträckning kommit att
användas såsom timlärare i det utanför
folkskolans egentliga timplan liggande ämnet slöjd
har naturligtvis berott på, att man därigenom
bäst tjänat undervisningen i ämnet och att
undervisning i detsamma i allmänhet eljest
ej kunnat komma till stånd. Under sådana
förhållanden bör (givetvis prissättningen för
undervisning i slöjd ske med hänsyn till att
det blir skälig ersättning för det utförda
arbetet. Slöjdundervisningen, som måste få en
gent emot lärjungarna mycket individuell
läggning och ofta utföres under mindre
gynnsamma lokala förhållanden, är ett mycket
krävande arbete. Då därtill kommer, att även
folk- och småskolans lärare ej sällan måste
kosta på sig specialutbildning för att göra
sig kompetenta för denna utbildning, torde
det vara obestridligt, att det nu utgående
arvodet av l krona 20 öre för
undervisningstimme måste anses såsom en låg avlöning.
En sänkning av det redan förut låga
slöjdarvodet med en sjättedel komane emellertid att
drabba icke blott de folk- och småskollärare,
som bestrida undervisningen i slöjd, utan
även de särskilda lärare i ämnet som nu äro
anställda i många skoldistrikt, och av vilka
många hava verklig fackutbildning. Dessa
särskilda lärares antal uppgick vid slutet av
vårterminen 1930 till 1,941, därav 564 i
goss-slöjd och 1,37.7 i flickslöjd. I icke la fall -
särskilt i städer och större samhällen - äro
slöjdlärartjänsterna i och för beredande av
pensionsrätt åt tjänstinnehavaren reglerade
jämlikt § 5 i reglementet för statens
pensionsanstalt. Dessa tjänsteregleringar äro
givetvis baserade på nuvarande avlönings- och
statsbidragsbestämmelser. En nedsättning av
statsbidraget skulle i allmänhet verka i
sådan riktning, att kommunerna nödgades åtaga
sig ännu större del av avlöningen.
Som av det sagda framgår, medför ett bifall
till propositionen i ett stort antal
skoldistrikt icke, som departementschefen anfört, ett
nedbringande av skoldistriktens utgifter för
slöjdlärares avlöning. Tvärtom skulle i många
fall ske endast en övervältning av statens
utgifter på kommunerna.
Med stöd av det anförda hemställes, att
riksdagen måtte avslå k. mrts förslag i vad
det avser ändrade grunder för statsbidrag till
undervisning i .slöjd vid folkskola, mindre
folkskola eller särskild slöjdskola; dels ock
att de härav betingade höjningarna av det
ordinarie förslagsanslaget till anordnande av
berörda undervisning måtte av riksdagen
beviljas.
*
Erik Gustaf Geijer som pedagog.
II.
I en föregående artikel har jag
redogjort för Geijers ställning till
folkundervisningsfrågan, sedan han efter sin
återkomst från England 1810 med liv
och lust kastat sig in i tidens
kulturdebatter. Här skall nu beröras hans
ståndpunkt i läroverksfrågan. Denna
aktualiserades genom den år 1812
tillsatta uppfostringskommittén, som
erhöll regeringens uppdrag att undersöka
läroverkens tillstånd och inkomma med
förslag till behövliga förbättringar.
Två partier stodo emot varandra
i denna fråga. Det ena, besjälat av
ny-humanismens åskådning, krävde den
klassiska bildningens herravälde i
läroverket ; det andra betecknade sig som den
moderna bildningens förespråkare och
verkade för en mera realbetonad
undervisning jämte en för detta syfte lämpad
organisation, bestående av den s. k.
dubbla bildningslinjen fram till
studentexamen, eller vad man senare
kallat latinlinjen och reallinjen.
Sistnämnda riktning hade sina ’rötter
i upplysningstidens pedagogiska utilism,
som under inflytandet från Rousseau
framträtt på skilda håll i Europa. Dess
främsta representant var Basedow,
vilken under senare hälften av 1700-talet
grundade en skola i Dessau, det s. k.
filantropinet, där man satte dygd och
allmännyttighet som uppfostrans mål.
Basedows anhängare och lärjungar,
som efter namnet på hans normalskola
kallade sig filantropinister, förde mästa-
rens idéer ut över Europa, över till
vårt land. De framhöllo, att de klassiska
studierna medförde ringa gagn för
dem, som gingo praktiska banor,
inbegripet blivande militärer. Dessutom
hade den moderna tiden frambragt nya
realkunskaper, som även latinarna
behövde. Filantropinisterna framhöllo
dessutom, att det var statens plikt att
inrätta särskilda ’borgarskolor till
förberedelse för det praktiska livet. Som Geijers
samtida representanter för denna
riktning inom vårt land kunna nämnas lekt
torerna Silverstolpe och Broocman,
hävdatecknaren Anders Fryxell,
chefen för krigsskolan på Karlberg, överste
Lefrén, professorerna Agardh
(sedermera biskop i Karlstad) och Berzelius
samt kanslirådet Hartmansdorff.
Emot denna pedagogiska utilism
uppträdde nu ny humanismen. Den
betraktade de gamla språken såsom det
viktigaste medlet för allmän bildning, men
den ville också ingjuta en ny anda i
studiet av dem. Med filantropinisterna
hade nyhumanisterna det gemensamt, att
de vände sig mot skolans ensidiga
inriktning av prästutbildningsanstalt.
Målet för dem var att utdana en
harmo-.nisk personlighet, och studiet av den
klassiska forntiden var medlet. I sin
filosofi hävdade de bildningssträvandets
självständiga moraliska betydelse och
den teoretiska kunskapens egenskap av
eget självständigt värde oberoende av
den praktiska nyttan.
Geijer hade under sina ingående
filosofiska studier känt sig starkt dragen
till nyhumanismen. Särskilt de tyska
representanterna för densamma hade
blivit hans andliga umgängesvänner. I
sina Minnen berättar han, vilken
dragningskraft filosofien utövat på honom.
»Henne endast har jag studerat av
behov, allt annat av föresats eller nöje.
Kants, Fichtes, Schellings skrifter ha
under åratal ej kommit av mitt bord,
varom deras utslitna ryggar i min
bokhylla ännu vittna.» En svensk som kom
att utöva ett mäktigt inflytande på G.
var uppsalaprofessorn i filosofi
Benjamin Höijer, vilken även var andligt
befryndad med de tyska nyhumanisterna.
Om denne säger G., att han egentligen
hade honom att tacka för hela sin
vetenskapliga bildning.
Den, som betytt mest för
grundläggandet av G :s pedagogiska uppfattning,
torde dock ha varit Fichte, trots det att
de båda männen på en fundamentell
punkt intogo rakt motsatta
ståndpunkter.
I sina berömda »Tal till den tyska
nationen», som Fichte höll 1808, hade
han förordat en nationaluppfostran,
som alla, även de blivande lärda, skulle
genomgå. Denna uppfostran skulle
staten helt och hållet överta. Både gossar
och flickor skulle uppfostras i
särskilda anstalter och skiljas från hemmet,
för att ej dess små intressen skulle
binda dem och det vuxna släktet, som han
ansåg fördärvat ända in i märgen, ej
skulle smitta dem. I detta isolerade
pedagogiska samhälle skulle nu barnen
uppfostras till sedlighet och därtill genom
arbete förvärva ekonomisk
självständighet samt bibringas den fasta
tillförsikten, att man alltjämt genom egen kraft
kan slå sig fram i världen. Genom att
barn från olika samhällslager här
fördes samman skulle känslan av
samhörighet befordras. Det torde böra erinras om
att Fichte höll dessa tal i B>erlin under
den franska belägringen vintern 1808.
De voro ett väckelserop i en förtvivlad
situation. Räddningen såg han i ett nytt
släkte, som med sedlig styrka förenade
ingående kunskaper för livets skilda
värv. I hans maningsord möter även
kravet på ett rationellt tillvaratagande
av folkets andliga tillgångar. Det är
samma tanke, som efter världskrigets
slut utgick likaledes från Tyskland och
som fick sitt uttryck i maningen: »Fri
väg för den duglige».
Det är ingen tvekan om att Fichte,
hur äkta nyhumanist han eljest var, i sitt
kräv på denna nationaluppfostran
avvek från nyhumanismens väg och gick
utanför dess program. Här
följde,honom Geijer ej heller. Hans ställning
till folkundervisningsfrågan var, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 00:51:04 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1933/0110.html
