Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 5. (2666) 1 februari 1933 - Läst och återgivet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
LÄST OCH ÅTERGIVET.
Skatteutjämningskommitténs förslag
att förstatliga folkskoleväsendet liar
mottagits olika i olika pressorgan.
Huvudstadspressen har, när detta skrives,
icke med någon utförlighet
kommenterat förslaget. Några landsortstidningar
ha emellertid sina omdömen färdiga. I
Östgöta-Correspondenten heter det:
Förslaget bereder sålunda skoldistrikten
avsevärda lättnader och har bl. a. den
förtjänsten, att skolväsendet icke längre kommer att
till den grad belasta ekonomiskt svaga
kommuners budget i samma omfattning som
mångenstädes varit fallet. Det iinns talrika
exempel på kommuner, som fått sin ekonomi
förstörd för många år framåt på grund av
skyldigheten att uppföra skolhus och
lärarbostäder. I detta avseende skulle en radikal
ändring inträda. Men med hänsyn till de
betydande ökade kostnaderna för statsverket kan
man ändå icke undertrycka en viss farhåga
rörande den föreslagna centraliseringen och
kostnadsöverflyttningen. Mycket kommer att
bero på hur folkskoleväsendets högsta
instanser, k. m:t och riksdagen, handhava den nya
uppgiften. Man behöver blott tänka på den
rundhänthet, som på sin tid visades från
statens sida vid beviljande av anslag till
folkskoleseminarierna. Flera av dem äro
överflödiga. Det kan befaras, något liknande
beträffande folkskolehusen och
folkskoleväsendets organisation i övrigt, om en ny Värner
Rydén blir tongivande i regeringen och
riksdagen. Man får emellertid hoppas, att de
ökade anspråken på ekonomiskt stöd åt
folkskoleväsendet skola tvinga vilken regering och
vilken riksdag som helst att iakttaga den
sparsamhet, som hänsynen till landets finanser
kräver.
Hallands-Posten ser
skatteutjämnings-frågan i stort sammanhang:
De många kommunerna ha naturligt och
organiskt sprungit fram ur den svenska
bygden. De voro synnerligen lämpade för sin
uppgift såsom samhällsvårdande organ i en
tid med ett enhetligt produktionssätt över hela
riket. Den industriella produktionen har
fullkomligt underminerat grundvalarna för
kommunernas bestånd. Hur skall en kommun, som
domineras och består av industriarbetare i ett
enda företag, kunna klara sig, om
anläggningen nedlägger driften? Därför är tanken att
vidga gränserna för de utgifter, som nu
åligga kommunerna, sund och riktig. På det
sättet nås enhetlighet i (förvaltningen och
enhetlighet i de samhällsvårdande verksamheterna.
Men skola så stora utgifter åläggas
landstinget, kanske det inte vore ur vägen att
omdana även länen, som i åtskilliga fall äro
ganska onaturliga. Bara för att titta på Halland.
Hur mycket mera hör icke västra delarna
av Kronobergs och Jönköpings län samman
med den utanför liggande kuststräckan än de
nordligaste häradena som ha alla sina
förbindelser med Göteborg?
I Örebro Dagblad är man försiktig
med sitt omdöme:
Enighet förefinnes bland de sakkunniga
rörande så pass vittgående reformer, att ett
första steg i den riktning, som
skatteutjämningsberedningen förordat, icke torde komma
att låta länge vänta på sig. Man avser, att
riksdagen först skall fatta principbeslut,
varefter den närmare utformningen skulle följa.
Med en sådan framgångsmetod kan sannolikt
ett beslut underlättas. Behovet av reformer
på detta område är också trängande, även
om man givetvis måste se sig iör, innan
alltför kraftiga omstöpningar företagas.
Göteborgs Tidningen manar till
försiktighet :
Mera omtvistade bli måhända de
föreslagna överföringarna av huvudbördan av
folkskoleväsendet. Även härvidlag är
naturligtvis grundtanken så till vida riktig, som
kommunerna numera ändå inte ha så värst mycket
att säga till om i dessa frågor - men skenet
av självstyrelse har i alla fall hittills behållits
och möjligen medverkat till intresserade
insatser från kommunalnämnden, vilka icke
varit utan betydelse.
Just med tanke på betydelsen av de allmänt
intresserade medborgarnas insatser ute i
bygderna måste naturligtvis det nya förslagets
detaljer noga begrundas. Ur ekonomisk
synpunkt gäller det naturligtvis först och främst
att se till, att den nya ordningen inte blir
dyrbarare än den gamla. Något kan man
kanske tveka, huruvida skattelättnaderna i
kommunerna fullt ut skulle komma att
motsvara de minskade utgifterna - det är väl
inte alldeles uteslutet, att det lättade trycket
från några håll kan fresta till en utökning
av verksamheter på andra områden med nya
utgifter i släptåg. Men först och främst
väntar man på mera upplysande beräkningar av
förslagets verkan på skattebördans fördelning
mellan stad och landsbygd och mellan städer,
som ingå i landstingsområde, och sådana, som
icke göra det. F. ö. skulle det möjligen kunna
anmärkas, att de uppdragna riktlinjerna inte
behövde utesluta, att man också ginge in för
en sammanslagning av småkommuner, där
splittringen är som värst.
Många anmärkningar komma helt visst att
riktas mot detta djärva betänkande.
Befinnes dess principer stå sig även vid en närmare
granskning, får man dock hoppas, att icke de
många små svårigheterna skola förstoras upp,
så att det friska greppet på frågan äventyras.
Ty här är det som sagt nödvändigt att något
rejält göres, och göres ganska snart.
Oskarshamns Nyheter riktar en
hårdhänt kritik mot de sakkunnigas förslag
i vad det avser folkskolan:
Omläggningen synes förutsätta så
genomgripande inskränkningar i
primärkommunernas uråldriga självbestämningsrätt, att det
för dessa kan vara all anledning att se upp.
Bestämmanderätten i frågor rörande
skolväsendets organisation, skolbyggnaders
anläggning och användning samt lärarplatsers
inrättande helt förbehållas staten enligt
förslaget. De nuvarande skolhusen liksom- även
tjänstebostäderna överlåtas till staten, men
ersättning härför skall endast i
undantagsfall utgå.
Ett annat förfarande är nu visserligen
otänkbart, därest en dylik omstöpning skall
kunna verkställas. Staten kan naturligtvis
inte inlösa alla skolhus och lärarbostadshus i
riket. Skoldistrikten skola dock samtidigt
befrias från alla framtida utgifter för
ifrågavarande ändamål. Emellertid vill det nu synas,
som om detta skulle vara ett ganska
diskutabelt perspektiv. Framför allt synes denna
form av expropriation komma att innebära
så stora orättvisor gentemot skoldistrikten, att
en allvarlig gensaga är på sin plats. De
sakkunniga motivera sitt förslag bl. a. med ett
påpekande, att under ’folkskoleväsendets
nuvarande organisation har »ett oekonomiskt
byggande av skolhus i stor utsträckning - skett,
vilket sannolikt kommer att fortgå, om ej
gällande bestämmelser ändras». »Skolor»,
heter det vidare, »ha placerats på obetydligt av-
stånd från varandra på var sin sida om en
skoldistriktsgräns.»
Detta är ju ingalunda, som det bör vara.
Men huru ha förhållandena blivit sådana?
Knappast har det skett enbart genom
skoldistriktens förskyllan, men väl genom påbud
från statsmakternas sida. I nittionio fall av
hundra har det varit staten, som genom
skolinspektören helt enkelt ålagt skoldistrikten att
bygga nya skolor eller kosta på förut
befintliga skolbyggnader omfattande
moderniseringar. Det är också att lägga märke till, att
även i de fall, då skolhusbyggen kommit till
stånd på ett så abderitiskt sätt, som de
sakkunniga exemplifiera, har det icke kunnat ske
utan statens, d. v. s. vederbörande
skolinspektörs godkännande i detalj.
Detta statens överförmyndareskap över
folkskoleväsendet har otvivelaktigt varit i
hög grad utvecklingsbefrämjande. Utan detta
Du skall! har vårt folkskoleväsende på många
håll i. landet näppeligen nått den höga
ståndpunkt, som det för närvarande intager. Och
då kommunerna lojalt - låt vara under knot
i många fall - funnit sig i alla statens påbud
och iklätt sig tyngande pålagor av ekonomiskt
slag, måste det sägas vara ovanligt
malplacerat att nu, under helt annorlunda yttre
förhållanden, komma och klandra dem för
planlöshet och bristande ekonomisk omsikt. Det
är helt enkelt inte fair play.
Det förefaller för resten, som kommunerna
icke heller i fortsättningen skulle kunna
undgå att få vissa utgifter för skolhusen. De allra
flesta kommuner ha väl nödgats upptaga
ansenliga lån för skolhusbyggen. För
fullgörandet av dessa lära de nog alltjämt få svara.
Staten lägger beslag på egendomen, men
kommunerna få fortsätta att betala räntor och
amorteringar under årtionden framåt för
samma egendom - det är summan av det
hela. Att det förhåller sig så framgår även
därav, att de sakkunniga finna sig mot slutet
föranlåtna bringa den trösten, »att den
lättnad, kommunerna ha att vänta av
realiserandet av förslagen, kommer att bli yttermera
märkbar, efterhand som de nuvarande lånen
för skoländamål bli betalda».
Det vill med andra ord säga, att de
kommuner, som gjort minst för sitt skolväsendes
utveckling, få omedelbart komma i åtnjutande
av »koncentrationens» välsignelser, medan alla
andra la skåda desamma i en mer eller .mindre
avlägsen framtid - en form av rättvisa, som
säkerligen kommer att bli mycket olika
bedömd ute i landet.
De sakkunniga säga vidare, att den
nuvarande förvaltningsorganisationen i
skoldistrikten i huvudsak skall bestå. Dock förefaller
detta medgivande vara av väsentligen
principiell natur, ty reellt få skoldistrikten inte
mycket att säga till om vare sig i det ena
eller det andra. Inte ens så för resp.
skoldistrikt viktiga frågor som lärares
tillsättande och disposition får man inflytande över.
Staten skall sköta om alltsammans, bl. a.
genom inrättande av en helt ny instans för
skolärenden, en kretsstyrelse för varje
landstingsområde. Men kontrollen över de
kommunala folkskolorganene förvaltning skall
skärpas!
Man kan icke bestrida behovet av en
koncentration på området. Men kan en sådan
inte åstadkommas utan denna djupgående
inskränkning av primärkommunernas
självbestämningsrätt, finns det sannerligen
anledning ifrågasätta »reformens»
ändamålsenlighet även ur ekonomisk synpunkt. Detta rent
lokala intresse för folkundervisningen är väl
ändock värt en hel del, det också! Och det
skulle absolut icke gagna för framtiden, om
detta intresse avkopplades från varje
avgörande inflytande i skolärenden. Detta allt
starkare växande intresse för folkskolan bland
menige man innebär faktiskt enligt vår upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
