- Project Runeberg -  Svensk Läraretidning / 52:a årg. 1933 /
136

(1891-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 6. (2667) 8 februari 1933 - Riksdagen - Litteratur - Annonser

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

136

SVENSK LÄRARETIDNING

Nr 6

kommunala delen i vederbörande lärares
avlöning. Ofta äro också - som
skolöverstyrelsen påpekat - slöjdlärartjänsterna i och
för beredande av pensionsrätt åt
tjänstinnehavaren reglerade jämlikt § 5 i reglementet
för statens pensionsanstalt. Det är uppenbart
att dessa tjänsteregleringar äro baserade på
nuvarande avlönings- och
statsbidragsbestäm-melser. Därjämte torde skoldistrikten i icke
få fall vid ledigförklarandet av en lärartjänst
jämte befattningen som slöjdlärare bundit sig
vid arvoden för slöjdundervisningen, icke
understigande nu utgående minimiarvoden. Även
i dessa fall blir föreslagen besparing för
statsverket förbunden med en motsvarande ökning
av de kommunala utgifterna. Under sådana
omständigheter vinnes i ovan anförda fall icke
den besparing i de offentliga utgifterna, som
av departementschefen felaktigt förutsatts.

Med åberopande av vad ovan anförts
hemställes därför, att riksdagen måtte besluta att
godkänna de av k. m:t föreslagna
ändringarna i gällande grunder för statsbidrag till
undervisningen i slöjd vid folkskolor, mindre
folkskolor eller särskilda slöjdskolor med det
undantag, att statsbidrag enligt nu gällande
grunder måtte utgå i sådana fall, då den för
nämnda undervisning anställde läraren har
sin väsentliga utkomst av denna anställning
eller då vederbörade skoldistrikt vid tjänstens
annonsering eller annorledes före den l
januari 1933 bundit sig för utbetalande av minst
nu gällande minimiarvode.

Fortsättningsskolan.

Hr Hansson i Rubbestad m. fi., ha
hemställt om ändrade bestämmelser
beträffande fortsättningsskolans
organisation.

Mot anordningen av obligatorisk
fortsättningsskola på två årskurser har en stark
opinion gjort sig gällande mot den sista
årskursen. Särskilt gäller detta landsbygdens
vidkommande. Det torde icke heller vara
tvivel om att den obligatoriska skolgången i
fortsättningsskolans1 andra läsår lägger stora
tinder i vägen för de ungas möjlighet att
snarast möjligt övergå till praktisk
verksamhet och finna sin utkomst i livet.
Mången-fattig gosse och flicka behöver att lör sitt
uppehälle skaf »f a sig en tjänst så snart sig göra
låter. Men det andra förtsättningsskoleårets
kurs lägger i regel ett helt år hinder i vägen
härför. Och de, som lyckats skaffa sig en
tjänst, måste under fortsättningsskolekursen
vanligtvis lämna densamma för att sedan i
många fall icke få densamma tillbaka. För
många skoldistrikt har detta
fortsättningsskolans andra läsår därför medfört en
ekonomisk tunga, i det att en viss ersättning måst
beviljas de barn, som redan skaffat sig arbete,
men på grund av skolplikten tvingas att
lämna detsamma.

Till följd härav har det också gång på
gång i riksdagen framförts krav på ändring
av dessa bestämmelser. Och riksdagen har
även flera gånger måst vidtaga ändringar i
detta avseende. Sålunda medgavs år 1925, att
cför lärjungar, som avgått från sjuårig
folkskola av huvudformen (heltidsläsande
folkskola) eller från sjuårig mindre folkskola av
första D-formen (heltidsläsande mindre
folkskola), kursen finge inskränkas till att
omfatta endast en årskurs med minst 180
under-visningstimmar, alltså med en minskning av
fortsättningsskolplikten till hälften av den
förut stadgade.

År 1928 medgavs, att även skoldistrikt med
halvtidsläsande folkskolor finge anordna
fortsättningsskolan såsom ettårig, dock under
villkor att kursen omfattade minst 360 timmar.
Därjämte beslöt 1928 års riksdag, att
undervisningen i fortsättningsskolan finge efter
medgivande av k. m:t till en del förläggas
till det läsår, under vilket lärjungarna avgått
från folkskolan.

År 1932 tog riksdagen ännu ett steg i det
den beslöt, att i de skoldistrikt, som
anordnat obligatorisk sjuårig folkskola med
halvtidsläsning må, efter prövning i varje särskilt

fall av skolöverstyrelsen,
fortsättningsskolekursen för sådana lärjungar, som vid läsårets
slut avgått från dylik skolas högsta klass,
kunna omfatta en årskurs med minst 270
undervisningstimmar.

Fastän sålunda flera ändringar blivit
gjorda för att borttaga olägenheterna i 1918 års
bestämmelser om den obligatoriska
fortsättningsskolans två årskurser, så är emellertid
ännu icke enligt vårt förmenande tillräckligt
åtgjort i denna sak. Den ofta återkommande
striden på skilda orter mellan å ena sidan
skolmyndigheterna och å andra sidan de
skolpliktiga barnen och deras föräldrar är ett
tydligt bevis på att det inte är bra sådant
’förhållandet nu är. Enligt vårt förmenande torde
bästa sättet att stävja den opinion mot
fortsättningsskolan, som nu ovedersägligen finnes
på många orter i vårt land, vara att göra
den andra årskursen frivillig. Vår avsikt med
detta är icke att åstadkomma någon
försämring av fortsättningsskolan, vars värde vi på
landsbygden till fullo uppskatta. Men vi anse
icke, att detta anordnande behöver medföra
något försämrande av resultatet med
fortsättningsskolans syftemål. »Den hund, som drives
till skogen, biter ej många harar», heter ett
gammalt ordspråk. Och så är också fallet med
många av dessa barn, som nu tvingas att gå
till sista fortsättningsskolekursen. De ha inte
mycken nytta av undervisningen där. Tvärtom
kunna de göra betydlig skada. Det är
nämligen av många fortsättningsskollärare betygat,
att den äldre årsklassens elever, som varit
borta från skolan ett helt er och som sakna
lust och intresse för skolans arbete, genom
sitt inflytande på de yngre eleverna väsentligt
bidraga till ett försämrat resultat även för
första årskursens elever. Vore däremot andra
årskursen frivillig skulle förhållandet bliva
det rakt motsatta. Då skulle de lärjungar i
andra årskursen, som med lust och intresse
infunne sig i fortsättningsskolan, väcka större
intresse även hos iörsta årskursens lärjungar,
och resultatet skulle i många fall kunna bli
förbättring i stället för försämring.

På grund av vad vi sålunda anfört, tillåta
vi oss hemställa, att riksdagen måtte besluta,
att i skrivelse till k. m:t anhålla om
utfärdande av sådana bestämmelser, att
fortsättningsskolans andra obligatoriska årskurs
måtte göras frivillig.

Hrr Wallerius (h), Birger Petersson
(h) och Ernst V. Ohlsson (h) ha väckt
följande motion.

Eftersträvansvärda besparingar hava
genomförts under åttonde huvudtiteln. Det är
naturligt, att på enskilda punkter härav
betänkligheter eller ändringsyrkanden väckas.
Att yrka ändring föranleder oss k. m :ts
’förslag att nedsätta arvodet för lärarinnor i
hushållsgöromål vid fortsättningsskolorna från
nuvarande belopp 2 kronor till l krona 75
öre.

Skolöverstyrelsen har avstyrkt en dylik
nedsättning och därvid bl. a. uttalat, att de
fast anställda lärarinnorna i hushållsgöromål
vid fortsättningsskolan i regel hava av
skoldistrikt tillförsäkrats en fast årslön,
beräknad med hänsyn till det hittills utgående
statsbidraget för undervisningen. En minskning i
minimiarvodet och därmed även av
statsbidraget skulle i dessa fall leda till motsvarande
ökning av skoldistriktets utgifter. Det här
ifrågavarande arvodet lärer också under alla
förhållanden vara så lågt satt, att man även
med bortseende från nyss nämnda olägenhet
svårligen kunde ifrågasätta en minskning av
dessa arvoden. Undervisningen i
hushållsgöromål handhaves också nästan uteslutande av
lärarinnor, som därav hava sin huvudsakliga
utkomst.

Att lärarinnorna i hushållsgöromål vid
fortsättningsskolan befinna sig i en annan
ställning än de folkskollärare som undervisa där,
är särskilt tydligt av sistnämnda förhållande,
att de av denna undervisning hava sin
huvudsakliga - om icke enda - utkomst. Att
undervisningen i fråga röner allmän uppskatt-

ning, torde kunna utläsas av antalet timmar,
222,500, jämfört med t. ex. motsvarande siffra
för »yrkesbetonad» undervisning, 185,000. Vid
en jämförelse med sistnämnda undervisning,
vad arvodena angår, befinner sig likväl
undervisningen i hushållsgöromål icke i någon
gynnad ställning. Medan kompetens för den förra
kan vinnas efter några veckors kurser,
erfordras det för anställning inom den senare en
mera kostsam och tidskrävande utbildning.

Härtill kan fogas, att årsinkomsten för
ifrågavarande lärarinnor icke alltid är i samma
grad viss som för andra lärare, därför att
tillgången på elever kan i sådan grad variera,
att beräknat antal årskurser icke kommer till
stånd - i sådana fall nämligen, där icke,
såsom ovan sagts, en reglering skett av fast
lön - att de ingen pensionsrätt äga enligt
lag, samt att, där skolköket är flyttande,
tjänstgöringen ofta är förenad med
olägenheter.

Med hänsyn till vad sålunda anförts få vi
härmed hemställa, att riksdagen måtte besluta,
att arvodet till lärarinnor i hushållsgöromål
vid fortsättningsskola skall utgå med samma
belopp för timme som nu eller 2 kronor.

litteratur.

Om kroppsaga, en historisk-psykologisk
studie. Av Herman Siegvald. Pedagogiska
skrifter nr 141. Pris l kr.

Svenska fattigvårds- och
barnavårds-förbundets framställning till k. m :t om
införande av förbud mot användning av
kroppsaga i folkskolan framkallade en
mycket livlig diskussion i denna fråga.
Många inlägg präglades mera av
subjektivism och känslotänkande än av
saklighet. Seminarieläraren fil. lic. Herman
Siegvald har nu kommit med en liten
skrift, vari han tar upp den
historiskpsykologiska sidan av frågan till saklig
behandling. Boken prydes med en
omslagsteckning, som symboliserar
Roseg-gers maning »Auf dem wege zum Licht
lasset keinen zuriick!», vilken,
framhåller förf., borde utgöra maxim för all
pedagogisk gärning.

Förf. följer till att börja med den
historiska utvecklingen av
bestraffningsåtgärderna såväl i utlandet som i
Sverige. Vägen fram till en mera human
behandling av eleverna i de olika
skolorna har varit både lång och mödosam.
En tysk rektor för ett par århundraden
sedan kunde efter sin 52-åriga tjänstetid
uppvisa, att han hunnit utdela 124,010
rottingslag, 136,715 örfilar, 911,527
käpprapp och 1,115,800 pannsmällar
och Läggningar. Den tyska
grundligheten förnekar sig inte, vare sig det gäller
bestraffningar eller statistik.
Utvecklingen har emellertid gått fram mot en
allt humanare behandling av skolans
elever.

Att bestraffningsfrågan är ett
spörsmål, som inte kan nonchaleras, visar bl.
a., att en rad läkare, psykologer och
pedagoger i skilda länder publicerat ett
stort antal undersökningar rörande
kroppsagan, speciellt dess
förutsättningar och verkningar. Siegvald lämnar en
kortfattad, klarläggande översikt av
dessa forskningars resultat. Den
viktigaste förutsättningen för att utdelande
av kroppsaga skall kunna ha någon
betydelse är, att barnet verkligen förstår

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 13:33:01 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svlartid/1933/0148.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free