Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 8. (2669) 22 februari 1933 - Nordiskt samarbete mellan folkskolebarn - Rut Carlman: Lärarutbildningen bör reformeras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
166
SVENSK LÄRARETIDNING
Nr 8
Lärarutbildningen bör reformeras.
i.
Vårt fyraåriga seminarium förr ock nu.
För att komina in vid ett fyraårigt
seminarium fordrades för något tiotal år
sedan ungefär folkskolans kurs med
litet preparering och komplettering på en
preparandkurs, hållen för det mesta av
folkskollärare. Sedan hölls en veckas
tentamen för alla, som ville komma in. De,
som ansågos allmänt duktiga, pigga och
vakna, hade de bästa tentamensbetygen
och man trodde vara lämpliga för
lärarkallet, blevo intagna. Detta skedde på
våren, och efter en sommars ferie fingo
de göra sitt inträde vid den pedagogiska
anstalten.
Under fyra års tid måste eleven arbeta
energiskt för att kunna bli utbildad
lärare. Det var heller inte så underligt, ty man
hade mycket att lära sig. Inte hade man
förut på långa vägar inhämtat så
mycket kunskaper, som man behövde för att
sedan kunna begiva sig ut att lära
andra. Den största delen av
utbildningstiden fick man därför själv lära sig nytt,
och en mindre del fick man använda till
rent pedagogiska ting. När detta var
avklarat, var man färdig lärare, som hade
att giva litet av sina egna kunskaper till
barnen och att uppfostra dem till små
pigga och trevliga medborgerliga
varelser.
Så småningom ha fordringarna för
inträde vid seminarierna ökats. De ha
ökats inom alla yrkesgrenar på grund
av den stora konkurrensen. Varför
skulle detta då inte ske, även när det gällde
de pedagogiska anstalterna! Det blev
inte bara de, som endast hade gått igenom
folkskola, som ville gå igenom det
fyraåriga seminariet för att bliva lärare.
De, som hade tagit realskolexamen, eller,
vad det gäller flickorna, gått igenom
flickskola, började att söka in. Ja,
senare, när studentklasserna drogos in så
kraftigt, började studenter och till slut
ännu högre examinerade att försöka sin
lycka. Naturligtvis blev också detta en
orsak till att öka fordringarna och låta
dem, som genomgått enbart folkskola,
läsa mycket extra för att stå sig i
konkurrensen.
Vad kom då detta att ha för inverkan
på kurserna vid seminarierna? Just
inte så stor. Man utvidgade dem något, så
mellan Nordens skolelever, Solvaenget
17, Kongens Lyngby (Danmark) och
folkskollärare G. A. Ljungberg,
Riddarhyttan. Den av bibliot ekskonsulent
Banke lancerade tanken på brevväxling
mellan svensk, dansk och norsk
folkskolungdom synes oss värd all
uppmärksamhet av vårt lands lärarkår. Vi
hoppas därför, att hr Bankes uttalande
skall stimulera intresset för denna
verksamhet.
att de färdigutbildade lärarna hade
litet större kunskaper än förut, men man
kunde inte göra så stora ändringar,
eftersom klasserna blevo oerhört ojämna,
då en folkskolexaminerad skulle gå
igenom, samma kurser som en realskolit, ja
t. o. m. som en student.
Så ha vi ungefär hunnit fram till vad
våra seminarier äro i dag. Hurudana té
sig de fyra läroåren för dem, som nu
vinna inträde där? Det kan vara bra
att ha det klargjort först. För mig
ligger det närmast till hands att taga
exempel från de kvinnliga seminarierna.
När den l allmänhet 17- eller
18-åri-ga eleven på hösten reser till sin
blivande skolstad, är det mestadels med glatt
sinne. Hon är vad de äldre årgångarna
skulle kunna kalla »flickskolaktig».
Ännu en backfish, kanske litet slamsig och
skolf licksaktig. Det första året på
seminariet blir för henne bara också som en
fortsättning på den föregående skolgången.
Hon tycker, att det går till likadant som
i den förra skolan, och det är, som om
hon aldrig hade börjat i någon ny
sådan. Hon skall som förut lära in en
massa saker i de vanliga ämnena,
historia, geografi och ’biologi m. fi. Men här
blir det så mycket lättare för henne. Till
en ’början är ju allt repetition. Under
tentamen hade hon fått visa, att hon
ordentligt satt inne med vissa kurser i
dessa ämnen, och nu skall hon gå igenom
dessa kurser en gång till. Längre
tillbaka i tiden, när man inte behövde
kunna så mycket för att komma in, kunde
det för många vara arbete nog att gå
igenom detta, men hon kan som allra
hastigast ögna igenom det och sedan
göra vad annat henne behagar hela
eftermiddagarna. När repetitionen är slut,
får hon lära sig nya saker. Hon hinner
få del av ganska mycket. Så hinner hon
t. ex. fram till den nyare fysiken, hinner
få klart för sig delar av den mera
tillkrånglade elektricitetsläran och hinner
sätta sig in i både algebra, trigonometri
och andra områden inom matematiken.
Men allt detta har ju inte med själva
undervisningen i folkskolan direkt att
skaffa. Att det är till nytta för den, som
hon lär sig detta, har hon ingen tanke
på, och med känsla av att gå i en
vanlig, allmän skola läser hon allt utan
sikte på det egentliga målet. Att hon går
på seminariet för att bli lärare och få
ett yrke, vet hon nog, men att hon där
skall få lä’ra sig undervisa Sveriges
barn, har hon ännu ingen tanke på. Det
hon nu lär sig skall hon i alla
händelser inte lära barnen.
Först så småningom får hon del av
den pedagogiska sidan på programmet.
Denna del ter sig nog lika för henne
som för dem, som gingo där för tio år
sedan. När hon kommer till denna del,
försvinner också det skolf licksaktiga, och
hon börjar känna av det, som kallas an-
svar. Det, som hon här får del av, blir ju
alltid nytt för henne, vilken tid hon än
lever i och vilken skola hon än har gått
i. Det är just detta, som är det speciella
i utbildningen. Men denna delen tager
den minsta tiden av lärarutbildningen.
Vad jag ville komma till är också, att
våra folkskoleseminarier till största
delen äro allmänbildande skolor. De
behövde vara sådana förr, och de ha fyllt
sin stora uppgift. Det är endast
tidsförhållandena som ha ändrats. Tiden har
framalstrat en ny slags folkskola med
nya arbetssätt, en skola, som kommer
att utbreda sig över hela vårt land,
liksom den gör det över andra
kulturländer. Men för den nya skolan behöva vi
utbildas på ett annat sätt än förut. Den
fordrar en ändring av våra
folkskoleseminarier.
Förr hade vi en skola, som vi skulle
kunna kalla »inlärnings- och pluggskola». Nu
fordrar tiden, att man skall kunna
handskas med en mängd allmännyttiga
och praktiska ting. Det räcker inte
endast att giva barnen så mycket som
möjligt av de kunskaper man själv sitter
inne med. Man skall på ett pedagogiskt
sätt leda dem fram till att kunna arbeta
med sådant, som de behöva för att
kunna reda sig i tillvaron. De skola
praktisera allt. Därför kallas också den nya
skolan för arbetsskola. För den skolan
behövs mer än någonsin verkliga
pedagoger. Det är helt visst nödvändigt,
att dessa pedagoger själva stå på en
tillräckligt god kunskapsgrund, men
det är viktigare att först få noggrann
undervisning om hur man skall
handleda barnet i dess arbete. Den
pedagogiska utbildningen skall stå som
nummer ett vid seminariet. Tidén för den
skall vara bäst tillgodosedd, och tiden
för inhämtande av ytterligare
kunskaper inskränkt till det minsta möjliga.
Jag vet, att det är många
seminarielärare, om det inte är alla, som äro
intresserade av den nya skolan, ja, som
arbeta för att denna skola skall
utbredas och bliva den allmänna. Därför tror
jag också, att de vilja medverka till
seminariernas ändring till att vara
pedagogiska anstalter för folkskolan av i
dag.
Min egen åsikt om saken vill jag här
delge, men innan jag övergår till det,
vill jag något närmare redogöra för
varför våra nuvarande seminarier inte
räcka till för våra folkskolor nu.
2.
Den pedagogiska utbildningen.
Under min seminarietid träffade jag
då och då kamrater, som hade gått ut
seminariet ett eller ett par år före mig.
Vid samtalen mellan oss kom nästan
utan undantag frågan, hurudant vi
kvarvarande hade det på seminariet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
