Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 8. (2669) 22 februari 1933 - Fritt forum - Reflexioner inför landsbygdens skolförhållanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 8
SVENSK LÄRARETIDNING
173
Fritt forum.
För att främja en fri och saklig diskussion i skolfrågor införas här för denna avdelning lämpade inlägg av medarbetare utanför redaktionen.
Artiklarna skola vara undertecknade av vederbörande författare, och ansvaret för de uttalade meningarna bäres uteslutande av dessa. Inlägg,
som brista i språklig koncentration och reda eller som äro ägnade att skada skolan och kåren, införas icke.
Reflexioner inför
landsbygdens skolförhållanden.
Den rama landsbygdens folkskolor ha ju
varit och äro ännu alltjämt mycket sämre
lottade än skolorna i städer och samhällen.
Detsamma är också ofta förhållandet med
skolornas lärare. Det är visserligen en gammal
traditionell sak, att skolorna och lärarna i
glest befolkade landsdelar mycket väl kunna
nöja sig med att se mer eller mindre
fattig-hjonsaktiga ut, men jag undrar, om ett dylikt
betraktelsesätt i denna tid icke måste anses
vara i högsta grad förkastligt och
otillfredsställande. Och om landskommunernas
lattig-dom är orsaken till att skolanläggningarna i
dem stundom äro så bristfälliga, allt medan
de större samhällenas skolor ofta äro i gott
skick, är väl denna olikhet icke försvarlig
hös-ett folk, som vill anses hylla demokratiens
och jämlikhetens grundsatser.
Enär möjligheterna till undervisning
utöver (folkskolans kurser på landsbygden äro
mycket små i jämförelse med dem i städerna,
anser jag, att något mera än hittills borde
göras för att folkskolan måtte kunna fylla sin
uppgift att vara många landskommuners enda
skola, ty såsom sådan är den för mycket
tillbakasatt jämfört med förhållandena i städer
och andra större samhällen.
Naturligtvis äro omständigheterna även på
landsbygden rätt olika, men ofta är
tillståndet under gränsen iför det försvarliga, även
om lagens bokstav är någorlunda uppfylld.
Den skola jag närmast tänker på ligger i en
skogsbygd i Småland. Vid denna skola saknas
undervisningsmateriell nästan fullständigt.
Inte ens tillfredsställande kartor över de
»främmande världsdelarna finnas, ej heller
parallellupplagan av folkskolans läsebok utan
endast en äldre upplaga med föråldrade,
missvisande uppgifter. E ankarna äro gamla, och
särskilt barnen i de lägre klasserna ha mycket
svårt att i dem få en någorlunda riktig
skrivställning. Barnens kapprum är mörkt och
dystert inrett, och i detsamma måste barnen
äta sina smörgåsar. Gardiner saknas i
skollokalerna, ehuru saken anmälts till
vederbörande lör väl ett år sedan.
Huru tungt och bekymmersamt det är att
arbeta vid sådana skolor, särskilt när
skolformen redan i sig själv är betungande, det
veta alla, som varit eller äro lärare på dylika
platser. Ofta har man hört framhållas, att
barnen i städernas och de större samhällenas
skolor få lära sig mera än barnen i skolorna på
rama »bondlandet», och detta påstående riktas
mer eller mindre direkt mot lärarna vid
dessa senare. Den, som fäller sådana yttranden,
har synbarligen inte gjort klart för sig den
kolossala skillnad i omständigheter, varunder
de större samhällenas och landsbygdens lärare
arbeta.
Långt ifrån att bereda någon kompensation
för de vidrigheter, som ovan nämnts, äro
anordningarna vid skolan i övrigt och den där-
med förenade bostaden visst icke sådana, att
de befordra trevnad och arbetsglädje för den
där tjänstgörande läraren. Tjänstebostaden
kan visserligen inom snäva gränser vara
lagenlig, d. v. s. innehålla sina »minst tre» rum
och de nittio kvadratmeterna, men med
bekvämligheterna och ändamålsenligheten, som
mera allmänt nämnas i boställsordningens
fjärde paragraf, är det ofta både si och så.
Vid den skola, jag tagit som exempel, ligger
brunnen bortåt hundra meter från bostaden
och nedanför en brant sluttning, så att
vattnet måste bäras uppför en stigning av
åtminstone sju meter, vilket vid inträffad
halka innebär en fara lör allvarliga
olyckshändelser vid vattenhämtningen. Trots att statens
inspektör i sitt syneprotokoll ansåg det
nödvändigt att ordna vattenfrågan bättre, ha de
lokala skolmyndigheterna funnit för gott att
icke avhjälpa missförhållandet. För dem, som
redan anse det för bra, som det är, finnas nog
undanflykter, när det gäller förbättringar.
Ett annat exempel. Skolbyggnadens fasad
mot vägen ger nu närmast intryck av en
magasinsbyggnad e. d. och ej av en bostad, då
den i halva sin längd ej avbrytes av vare sig
fönster eller annat. Lärarens önskan att få
en enkel veranda uppförd vid ingången till
bostaden tillstyrktes av inspektören, men
skolstyrelsen avslog. Det är ju inte lagligt tvång,
att veranda skall finnas, och därför står
ännu fasaden där i all sin tröstlösa
enformighet obruten. Och dock ha väl även de minsta
och enklaste stugor oftast åtminstone ett litet
tak över trappan och dörren! Och detta även
om de icke visa så dystra exteriörer, som
ifrågavarande skolhus.
Detta är endast ett par exempel på
otrevnad. Många andra skulle kunna framdragas
från olika skolor i något avsides belägna
trakter. Man behöver endast tänka på vilket
värde för välbefinnandet planteringar och
trädgårdsanläggningar vid skolan och bostaden ha,
för att komma in på ett annat dystert
kapitel. Detta är en vid nämnda skolor mycket
förbisedd fråga, att göra det vackert och
hemtrevligt vid skolorna. Den, som färdas förbi,
borde ju, som bekant ha anledning säga: »Här
är så vackert, så det måtte bestämt vara en
skola!» Men i stället känner han sig nog
ofta frestad att utbrista: »Detta är nog en
skola, iör här ser så anskrämligt ut!» Och
resenären kanske låter sin förargelse därvid
gå ut över läraren på platsen. Denne är ju
dock oskyldig, ty det är icke hans uppgift
att bryta jorden, planera och plantera, när
han kanske blott för en kort tid är bunden
vid platsen. Sant är, att i de fall, då
skolanläggningen företer ett mera tilltalande
yttre, har detta mycket ofta åstadkommits
genom lärarens egna medel och av honom själv,
medan anläggningens ägare, företrädda av
skolans myndigheter, kanske ej ens tackat
honom därför. Detta är en mycket vacker och
berömvärd gärning av läraren, men den, som
blir hane efterträdare och låter den uppodlade
trädgården förfalla och växa igen, handlar
däremot mycket klandervärt. Men inte heller
detta förhållande är någon sällsynthet. Det
åligger ju myndigheterna att övervaka, att
trädgårdsanläggningen skötes väl, men dessa
kanske icke ha sinne lör denna angelägenhet.
Jag kan icke Irigöra mig från den känslan, att
ovan skildrade, något i skymundan liggande
skolor äro styvbarnen bland distriktens
skolor. De tagas icke i skärskådande så ofta,
åtminstone inte av personer i högre
samhällsställning; därför, menar man tydligen, är det
ej så noga med deras utseende och tillstånd
varken inne eller utomkring. De skolor åter,
som ligga centralare, t. ex. i kyrkbyn eller
stationssamhället, vårdas däremot långt
bättre, både vad själva skolan och bostaden
beträffar. Dessa skolor ha ju redan ett långt
förmånligare läge, men här samlas dessutom
alla andra bekvämligheter och fördelar, såsom
vattenledning och avlopp,
centraluppvärmning, elektriskt ljus m. m. jämte bättre
utrustning för undervisningen. Jag anser visst
inte, att dessa förmåner äro lör stora, jag
endast ifrågasätter, huruvida det är fullt
rättvist, att alla fördelarna samlas på vissa
platser, medan andra skolor, som redan genom sitt
ensamma läge äro dåligt gynnade, få bära alla
nackdelarna.
Att man verkligen kan tala om »styvbarn»
och »mera omhuldade» bland skolorna inom
samma landsbygdsdistrikt äro nog lärarna
själva inte alltid utan skuld till. Enligt min
mening brister det åtskilligt i fråga om
sammanhållning och samarbete mellan lärarna
inom månget skolområde. I stället lör
sammanhållning för att gemensamt söka
åstadkomma så goda och likartade förhållanden
som möjligt vid alla skolorna, märker man
lätt en viss rivalitet mellan de olika lärarna,
när de söka vinna skolmyndigheternas gunst.
Och hos den, som lyckats fria till sig en eller
annan förmån framför sina medtävlare,
finner man ofta en viss skadeglädje. Detta
förhållande är ej lyckligt, men tyvärr
förekommer det inte så sällan.
En ledamot av skolstyrelsen fällde för inte
länge sedan ett karakteristiskt yttrande
beträffande lärarna inom distriktet och dera»
arbete. Han sade: »Här i distriktet har vi
det så, att varje lärare får sköta sig själv.»
Just genom att följa denna princip
uppkommer det nyss nämnda rivaliserande tävlandet
mellan de olika skolornas lärare, då var och
en eöker skaffa sig själv så många fördelar
som möjligt utan hänsyn till om en annan
skola är betydligt sämre lottad.
Alla skolorna inom samma
landsbygdsfdr-samling (distrikt) borde nog i stället
betraktas såsom olika lokaler av en och samma
skola, och lärarna vid de olika platserna borde
stå i bättre kontakt med varandra. För att
åstadkomma detta borde inom varje distrikt
finnas en överlärare, som ett par eller flera
gånger under terminen kunde samla lärarna
till kollegium lör dryftande av undervisnings-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
