Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 9. (2670) 1 mars 1933 - Alfred Vernborg: Skolminnen. »Prövningar?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
196
SVENSK LÄRARETIDNING
Nr 9
Skolminnen.
»Prövningar?»
Jag kommer inte ihåg, när det
bestämdes, att en provande lärare skulle
ha rättighet att få sina
lektionsuppgifter 24 timmar i förväg.1 Kanske det är
50 år sedan. Före den tiden fick man
hålla sina provlektioner utan
förberedelse, och det kunde vara kitsligt nog,
ty skolrådets ordförande, som den tiden
alltid var präst, bestämde ämnena, och
han ville förstås känna kandidaterna på
pulsen särskilt i kristendom.
En gång har jag provat efte’r gamla
regimen. När skoldagen var slut, sade
kyrkoherden till mig: »Va tycker Herrn
om att prova?» (Folkskolläraren
kallades »Herrn» på den tiden.) -
»Sanningsenligt svarat», sade jag, »tycker jag
inte alls om’et. Det ä’r väl att ställa allt
för stora fordringar på en lärare att
begära, att han utan förberedelse och
i främmande omgivning ska kunna
hålla 4 å 5 mönstergilla lektioner. Det
fordrar man inte ens av en präst. NäT
han skall prova, får han veta sitt
ämne flera veckor i förväg, och han får
läsa innantill både på predikstol och
vid altare.»
- »Hm, hm, det prisa vi på», sa
kyrkoherden, och räckte mig sin stora
snusdosa, fylld med Ljunglöfs etta.
Jag fick inte platsen. Man hade en
vikarie, som var självskriven. Det var
bra så. Jag fick respengar och en pris
ur kyrkoherdens dosa och for belåten
hem.
Några gånger har jag provat efter
nya metoden, d. v. s. fått ämnena 24
timmar i förväg. Det kändes ju litet
lättare att då träda fram, men någon
vinst blev det i alla fall inte för mig.
Alltid har det funnits vikarier eller
närboende lärare med »försänkningar»
i skolroten, som blivit valda.
Det är för resten dumt att söka
transport och flytta. Möjligen har det varit
ett par hundra kronor större lön, som
lockat, men man lämnar kanske en
plats, där man varit omtyckt och känt
trevnad och lycka och kommer bland
människor, som man inte lika bra kan
sympatisera med.
Det är också dumt att klaga över
förslag och val. Sällan vinner man, och
vinnes, så blir det förlust i alla fall
genom olust och motigheter. Jag har
klagat en gång. Det var i min gröna
Ungdom. Vann visserligen men utan nytta.
Vi voro flera, som provat till en rätt
bra avlönad lärarbefattning. En blev
förstås vald. Två av de medsökande
hade listat ut, att den valde erhållit sina
lektionsuppgifter per post mer än 24
timmar i förväg. De skrevo till mig
och bådo mig klaga. De skulle dela
kostnaden. Naturligtvis skulle jag ha
sagt nej, ty vad rörde det mig, om
kamraten fått sina uppgifter någon eller
några timmar för tidigt. - Jag hade
1 År 1882. Red.
ingen utsikt att bli vald i hans ställe.
- Men jag sade ja och klagade. Hos
domkapitlet förlorade jag men vann hos
k. m :t. Valet blev upphävt. Ny kallelse
till prov utfärdades. Jag hörsammade
den ej. Om de, som uppmanade mig att
klaga, omprovade, vet jag inte, men jag
vet, att den, som valdes första gången,
ånyo blev vald, och det med rätta, och
och att mina uppdragsgivare ej ersatte
mig ett enda öre för min klagan, som
kostade omkring 50 kronor. Att en av
dem några år efteråt steg till
skolinspektör var ju väldigt bra, men han
steg inte i min aktning.
Ett prov, som grämt mig mycket,
avlopp så här: Det var i en värmländsk
småstad. Jag bodde i dess trevna hotell
och satt på kvällen och uttänkte de
lektioner jag dagen därpå skulle hålla.
Närmast mitt rum var en stor säl, där
på långa bord några provryttare
upplagt varor, bland annat herr- och
damhattar, som de hade att sälja. Frampå
natten kommo de hem - jag vill
minnas att de voro 6 stycken - och
började »leva rövare» i salen, ty de voro
förstås lite i hatten. De stupade
kullerbytta över hattarna, hoppade bock,
drucko och sjöngo. Jag kunde -varken
läsa eller sova. Slutligen kommo de in
till mig och bådo om ursäkt för att de
störde, men en av dem fyllde år, så de
hade ju anledning att festa. Jag
inbjöds att deltaga i kalaset men tackade
nej, ty jag använde inte sprit och
behövde för resten sova. Om de också
ville lägga sig så fort som möjligt,
lovade jag att sjunga några sånger
tillsammans med dem, ty jag hörde att
de hade bra röster. De accepterade mitt
förslag, och så klämde vi i med »Stå
stark du ljusets riddarvakt», »Härlig
ä"r kvällen» och »Du gamla, du fria» ;
men knappt hade vi så smäktande som
möjligt slutat pianissimot i andra
versen : »Ack, jag vill leva, jag vill dö i
Norden», förrän värden och en
hyresgäst, som vi inte visste om, kommo in
och bjödo tystnad, som också
efter-koms.
Därmed trodde jag, att allt var bra.
Provryttarna såg jag ej mera till. Jag
höll mina lektioner till allmän
belåtenhet. Både kyrkoherden och
församlingens störste pamp sade, att jag kunde
känna mig så gott som väld.
Men det blev inte så. Sent omsider
kom brev från kyrkoherden, som
meddelade, att det kommit ut ett rykte, att
jag deltagit i ett supgille på hotellet
och därigenom visat mig omöjlig för
tjänsten jag sökt. En annan
(skvallra-raren?) hade blivit vald.
Det var ohyggligt. Jag kunde inte
försvara mig eller överklaga valet. Jag
hade skenet emot mig. Vilka skulle
taga mitt parti och förklara mig
oskyldig? Provryttarna? Ja, men de voro
bortblåsta för himmelens alla vindar,
och jag kände inte deras namn. I
åratal har jag gått och tänkt på den
fatala händelsen. Nu kanske de äro döda
både kyrkoherden, sockenpampen,
skolmästaren, som fick platsen, och
provryttarna, men fläcken jag fick tycker
jag sitter kvar, och det smärtar mig.
En gång flög det i mig, att jag borde
göra ett försök få lärartjänst i
Stockholm. Man fick där vid inträdd
pensionsålder en rätt bra tilläggspension,
och jag hade ingenting emot att en
gång komma i besittning av sådan. En
ledig plats fanns i vardera av två
församlingar. I den ena funnos två extra
lärare, i den andra ingen. Jag hade
kunnat söka båda platserna samtidigt
och då varit säker om att erhålla den,
där ingen extra lärare fanns; men jag
sökte endast den, där två extra funnos
- jag hade inte varit jag annars -
och blev utan.
Innan jag kom för att prova, fick
jag veta, att det inom församlingens
lärarkår upptagits mycket illa att jag
sökt. Jag, som var ordinarie och
således borde vara nöjd, kunde rycka
platsen från en, som var extra och i tre år
väntat på den. Då skrev jag till
kyrkoherden och bad att få komma ifrån
både förslag, prov och val, ty jag ville
inte gå i vägen för någon. Han
svarade: »Kom! Skolrådet önskar höra Er.»
Hu! När jag kom till överläraren för
att få provämnena, var han arg och
snäsig. Utan entusiasm beredde jag mig
på 4 lektioner, som jag skulle hålla, och
när jag gick till skolan fö’r att .prova,
kände jag mig nästan vansinnigt
olycklig. Varken förr eller senare har jag
haft sådan obehaglig känsla. Jag gick
mitt på gatan och önskade, att någon
skulle köra på mig i vild fart eller att
höga hus skulle ramla över mig, men
intet därav inträffade.
I skolan ställde jag mig bredvid
katedern och försökte se lugn ut, vilket
dock inte va’r möjligt, ty katedern
slängde som en karusell mellan golv
och tak, och jag följde naturligtvis med.
Jag såg dock, att alla möjliga
sittplatser fylldes av lärare och lärarinnor med
miner, som tydligt sade: »Hä’r ska
kritiseras». Sist kom skolrådet med
kyrkoherden i spetsen, och jag fick börja.
Min första lektion var 4:e budet, och
jag hade ämnat inleda med
psalmversen : »Föräldrar är jag skyldig
barnslig lydnad», en vers som jag kunnat
nästan i all min dar; men nu kom jag
inte ihåg vasken bud eller psalmvers
utan måste i hast fantisera ihop något
liknande. Det gick - och sen var isen
bruten.
»Du provade bTa», sade min vän J. J,
Dalström, som var närvarande och
hörde på, och när kyrkoherden gick, sade
han: »Ni kommer att få skolrådets
för-o’rd.»
Men platsen fick jag inte. Den
direktion, som skulle välja, hade ej kallats
att avhöra mitt prov, och man kunde
ju ej köpa grisen i säcken. Av 13
möjliga röster fick jag dock 6, så det var
ju inte så illa. Om jag fått 7, hade jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
