- Project Runeberg -  Svensk Läraretidning / 52:a årg. 1933 /
276

(1891-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 12. (2673) 22 mars 1933 - En årsberättelse angående skyddshemmen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

276

SVENSK LÄRARETIDNING

Nr 12

liga och oklanderliga f. d. elever, som
mera i stillhet fullgöra sin livsgärning,
även skola dömas som undermåliga, är
obarmhärtigt mot de upprättade. En
ungdomens fostrare måste tro på de
unga, ty man kan aldrig vinna
framgång i vilket arbete som helst och minst
av allt i f ostringsarbetet, om man ej
tror på möjligheterna till framgång. I
denna gren av uppfostringsarbetet
vinnes med ungdom, som av sin omgivning
betraktas som icke uppfostringsbar,
dock så många varaktiga framgångar,
att därav födes den starka tillförsikt i
f ostringsarbetet, som är utmärkande för
skyddshemmens dugligaste arbetare.
Låter man däremot okritiskt
uppmärksamheten fångas av de mycket svårartade
individer, som genom ärftlig belastning
eller av annan anledning misslyckas, då
får man en felaktig inställning till f
ostringsarbetet vid skyddshem och
uppfostringsanstalter. –––––

Ett viktigt led i uppfostringsarbetet
är att väcka.elevernas intresse för
läsning av goda böcker. God tillgång på
lämplig ungdomslitteratur bör därför
finnas vid skyddshem. Under året har
jag hos Folkbildningsförbundet
utverkat, att skyddshemmen och allmänna
uppfostringsanstalterna få låna
förbundets vandringsbibliotek. Härigenom har
tillgång till litteratur vid hemmen
visserligen blivit bättre, men av största
vikt är, att skyddshemmens och
uppfostringsanstalternas egna bibliotek erhålla
tillskott av under senaste åren
utkommen litteratur. Jag kan icke underlåta
att i detta sammanhang framhålla, att
skyddshemmen i fråga om statsbidrag
till skolbibliotek blivit styvmoderligt
behandlade. Vid folkskolor kan statsbidrag
till skolbibliotek erhållas, men
skyddshemmens folkskolor kunna icke komma i
åtnjutande av sådan förmån. Och dock
är det så, att skyddshemseleverna äro
i större behov av omväxlande litteratur
än den ungdom, som fostras i större
frihet.

Därefter redogöres för antalet

Elever och lär ar av delningar vid
skyddshem den 31 december 1932.

Elever i folkskolan 8Vl2 1932
Lärarav-delningar
Elever i fortsättningsskolan 31/12
1932
Under-visnings-avdel-ningar
Elever Över folksko-leåldern upp till





21 år

251
23
309
27
574

56
9
128
18
308

306
32
437
45
882

I sammanhang därmed anför inspektören:

Då så många elever äro över
folkskoleåldern, är det en bjudande plikt att
på bästa sätt sörja för de ungas
yrkesutbildning under den tid, de vistas vid
ifrågavarande anstalter. Under året hava
två nya verkstadsskolor öppnats, den ena
vid Mässhult i Hallands län och den
andra vid Johannisberg i Norrbottens län.

Vid en del andra hem pågå
förberedelser för öppnande av verkstadsskolor. Nu
gällande bestämmelser för statsbidrags
utgående till verkstadsskolor äro dock
sådana, att tillkomsten av dylika skolor
vid skyddshem icke på tillfredsställande
sätt främjas.

I fråga om fosterhem gör inspektören
följande beaktansvärda uttalande, som förtjänar
att observeras inom alla skoldistrikt:

Under d£ senaste åren har icke sällan
framhållits såväl i tidningspressen som
i diskussioner, att man icke i tillbörlig
utsträckning skulle hava anlitat
fosterhem för tillrättaförande av vilsegången
ungdom. Det synes mig därför böra
framhållas, att fosterhem hava av
barnavårdsnämnderna anlitats i stor
utsträckning, innan barnen överlämnats till
skyddshem. I slutet av februari månad
1932 införskaffade jag uppgifter från
samtliga skyddshem rörande barnens
vistelse i fosterhem, innan de blivit
intagna i skyddshem. Av de från
skyddshemmen inkomna uppgifterna framgick,
att 43 procent av de elever, som i slutet
av februari 1932 vistades i skyddshem,
hade varit i ett eller flera fosterhem.

Den ålder, barnen befinna sig i vid
intagning i skyddshem, är av stor
betydelse för framgång i fostringsarbetet.

Om vanartiga barn först skola vistas
i ett eller flera fosterhem, innan man
överför dem till skyddshem, innebär
detta, att barnen först på ett högre
åldersstadium komma under den ledning
och fostran, som skyddshemmen vilja
giva. Härigenom motverkar och
försvårar man uppfostringsarbetet på ett
högst betänkligt sätt. I vissa fall har
också ett alltför långt dröjsmål med
barnens omhändertagande haft till följd,
att vanarten hunnit rota sig så djupt,
att ett tillrättaförande omöjliggjorts.
Jag syftar i detta sammanhang icke på
skyddshemselever, som bära på sådan
ärftlig belastning, att fostran är så gott
som utesluten, utan jag syftar på elever,
som mera på grund av olämpliga
miljöförhållanden kommit vilse.

Från vissa skyddshem har man även
framhållit, att elever, som levat i
fosterhem, efter utskrivning från skyddshem
hava svårare att finna sig till rätta i
samhället. Den inställning till arbete
och lydnad, som barnen fått i fosterhem
före intagningen i skyddshem, vill,
sedan de lämnat skyddshem, lätt komma
åter. Har barnet i åldern 10-14 år
ambulerat mellan några fosterhem, då går
det ofta så, att när ett sådant barn i
åldern 16-20 år skall börja med
stadigvarande tjänst, vaknar benägenheten att
gång efter annan byta anställning. Även
detta är ett problem, som måste beaktas
vid ståndpunkttagande till
fosterhemsvård eller anstaltsvård för vanartad
ungdom.

Kan man anskaffa goda och lämpliga
fosterhem, så skola de utnyttjas i största
utsträckning vid tillrättaförandet av
vanartiga barn. Men stora krav på
fosterhemmans kvalifikationer måste man

ställa. Urval av fosterhem måste ske
med största noggrannhet, och skärpt
kontroll över fosterhemmens sätt att
fullgöra sin f ostrar gärning kräves. I
min verksamhet har jag mycket ofta fått
det välvilliga rådet, att en del
vanartade barn borde överlämnas till
fosterhem. Jag har även själv vid åtskilliga
tillfällen givit sådana anvisningar åt
barnavårdsnämnder. Men då fråga
blivit om att anskaffa goda fosterhem, då
har man ofta kommit till korta. Det är
visst icke så, att det ej skulle finnas
goda hem i vårt land, utan förhållandet
är, att i många av de hem, där man
skulle vilja placera fosterbarn, anser
man, att åtaga sig fostran av ett barnr
som i synnerhet visat sig äventyrligt,
medför ett sådant tungt ansvar, att man
knappast vill eller vågar göra ett
försök. Skall man i ett hem mottaga
fosterbarn, då är det helt naturligt, att man
vill hava mera välartade barn, varför de
goda fosterhemmen i regel öppnas för
sådana. För de vanartade barnen åter
får man nöja sig med fosterhem, där
barnens arbetsförmåga och den
ekonomiska ersättningen utgöra de starkaste
drivkrafterna för hemmens öppnande
för fosterbarn. Intresset för barnens
framtida väl är av mera underordnad
betydelse. Och dock förhåller det sig så,
att just de vanartade barnen äro i behov
av de bästa hem, hem där
fosterföräldrarna omfatta barnens fostran med
förståelse och kärlek. Vid vård av
vilsegången ungdom måste man hava
psykologisk blick, ty stundom förefinnas
brister i barnens själsliv, som under
planmässig ledning kunna mildras. Vidlåda
bristerna mera barnens förståndsliv, då
har man lättare att hava överseende,
vidlåda bristerna däremot mera
företrädesvis barnens känslo- eller viljeliv, då
kunna barnens göranden stundom
förefalla högst egendomliga, och ofta
komma fosterbarn i sådana situationer, att
de bliva felaktigt bedömda, ty man
förstår ej bevekelsegrunderna till deras
handlingar. Man har ju knappast rätt
att fordra, att fosterföräldrarna skola
kunna offra den tid, som kräves, eller
att de skola äga sådan erfarenhet i och
sådant intresse för psykologiska och
pedagogiska frågor, att de kunna giva den
lämpliga vården. Större möjligheter
måste otvivelaktigt finnas i detta
avseende vid en anstalt, där man har som
huvuduppgift att föra de unga till rätta.
Om nu verkligt goda fosterhem ha svårt
att giva barnen den andliga omvårdnad,
som de oundgängligen behöva, hur
mycket tröstlösare ter sig då ej förhållandet
i de fall, där fosterhemmen icke äro av
fullgod beskaffenhet.

Det är mig angeläget understryka
faran av att sända ut till fosterhem
sådana barn, som genom sin vanart kunna
bliva till verklig f ära för övriga barn i
fosterhemmens omgivning. Sådan fara
är ganska allvarlig och får icke förbises.
Det kan icke nog skarpt framhållas, att
om en barnavårdsnämnd utackorderar i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:51:04 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1933/0288.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free