Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 15. (2676) 12 april 1933 - Landsbygden och skatteutjämningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 15
SVENSK LÄRARETIDNING
341
tes en byggnadskretsstyrelse. Det är ju
betänkligt med ett nytt ämbetsverk vid
sidan om länsstyrelsen, men de flesta
sysslorna där kunde skötas av
landstingsmannen såsom länskommimala
förtroendemän. Kungl, byggnadsstyrelsen
beredes en stark ställning såsom den
centrala ämbetsmyndigheten för
byggnadsväsendet i riket. Vi håller före, att
ekonomisk administrativ byrå där finge
inrättas. Sen har riksdagen i sin makt
att förhindra allt slöseri i
byggnads-väg. De nuvarande lånen å byggnader
får ju vederbörande själv i regel dras
med, men sen skulden guldits, om 30-
40 år bleve det en betydande lättnad!
Det räcker synbarligen inte här med en
fyra eller femårsplan för att trösta de
otåliga, men låt oss säga en 30-40
årsplan.
Staten betalar vidare två tredjedelar
av möbler och verktyg och tre
fjärdedelar av kostnaderna för resorna från
och till arbetsplatsen och för
inackorderingen, då sådan behöves vid
arbetsplatsen. Kostnaden beräknas uppgå till
500 millioner, men man kunde indraga
det bidrag på 120 millioner som utgått
efter föregående utdelningsgrund.
Men vi återgår nu till skolan! Som
helhetsomdöme får man säga, att
skatteberedningens förslag att plocka ut
några utgiftsposter och låta staten helt
eller delvis ta hand om dessa, är ur
skat-teutjämningssynpunkt lika
otillfredsställande, som det nuvarande systemet
med 5 kronor pr barn.
Skatteutjämningsberedningen har råkat ut för
samma missöde som mannen, vilken inte
kunde se skogen för bara träd.
Det riktiga är väl, att man lägger
skoldistriktens behov som grund för
skatteutjämningen! I en kommun, där
man ej har mer än låt oss säga en
krona på skattehundrade till skolan, där
kan man ej påstå, att skolan utövar
något skattetryck. I ett sådant distrikt
bör man kunna reda sig utan något
statligt bidrag. Sen borde statsbidraget
i en till att börja med sakta stigande
skala följa utdebiteringen uppåt. Jag
har förslagsvis gjort upp en sådan
tabell för att visa, vad jag menar. Vid
en utdebitering av 2 kronor bleve
statsbidraget 17 öre, vid 3 kronors
utdebitering vore statsbidraget l kr. och 7
öre och vid en utdebitering av 4
kronor hade man att räkna med ett
statsbidrag på 4 kronor och 97 öre. Detta
innebar ett behov av nära 9 kronor på
skattehundrade, och så högt behövde
man helt säkert aldrig komma.
Naturligtvis vill jag inte påstå, att tabellen
för understöd är den enda riktiga, men
vad man tryggt kan stå för är, att ett
sådant sätt att bereda skatteutjämning
vore mera effektivt än både det
nuvarande och det av
skatteutjämningsberedningen föreslagna.
Vi måste nämligen för att inte råka
in i ett så byråkratiserat och tungrott
skri var döme, som
skatteutjämningsberedningen skisserat upp, taga vara på
det kommunala sparsamhetsintresset
for alla utgiftsposter, liksom vi för
närvarande göra. Dessutom bör effektiv
hjälp kunna lämnas åt dem, som äro
störst i behov av sådan, liksom staten
inte skall betungas med understöd åt
dem, som kunna reda sig dess hjälp
förutan.
Det andra spörsmålet, som
skatteutjämningsberedningen upptagit till
behandling, är folkskolans förstatligande.
Denna fråga har diskuterats ibland
folkskolans lärare sen 70-80 år
tillbaka, och vi har av många skäl både för
skolans och egen del önskat bli
statsanställda. Det första steget i denna
riktning togs, då staten började lämna
bidrag till våra löner. Hade här inte
funnits skolor på landsbygden utan endast
i städerna, så hade helt säkert
folkskolans lärare liksom t. ex. läroverkens för
länge sen varit statsanställda. Det är
bostadsfrågan för landsbygdens lärare,
vilken utgjort den stötesten, som man
aldrig sett någon utväg att komma
förbi. Det nu vilande löneförslaget
innebär emellertid en lösning även på detta
problem. Läraren betalar hyra för
bostad och eldbrand, där sådan
tillhanda-hålles. Nu föreslår
skatteutjämningsberedningen, att staten i avvaktan på
denna lönereglerings genomförande
övertager utbetalandet av ersättningen för
naturaförmånerna, där sådan lämnas
kontant. Det är i regel städer och större
samhällen, d. v. s. skattekraftiga
distrikt, som skulle helt befrias. På landet
skulle staten övertaga underhållet av
lärarbostäderna, men kommunerna
finge fortfarande ränta och amortera
eventuella lån, som tagits för
uppförande av lärarbostäder.
Skatteutjämning? Finge däremot lärarna på landet
så mycket större lön, att de kunde
betala skoldistrikten skälig hyra, bör ju
inte skoldistrikten anses vara mera
beklagansvärda än vilken annan
hyresvärd på landet som helst.
Folkskolan bör förstatligas alldeles
som de allmänna läroverken, d. v. s.
staten övertager i huvudsak lärarnas
tillsättning och avlöning. Den kontanta
minimilönen betalar ju staten redan. De
170 kronor för folkskolans och 120 för
småskolans lärare, varmed distrikten
bidrager, få de ju tillbaka och mer till
med de 200 kronor, som staten i
skatte-utjämningssyfte betalar för varje
läraravdelning.
Men skatteutjämningsberedningen
föreslår som nämnt utöver detta
förstatligande en statssocialisering av
folkskolans egendom och i viss mån dess drift.
För en sådan socialisering, som
naturligtvis förekommer, då det gäller t. ex.
en järnväg, kan inte anföras några
vägande skäl. Statssocialiserade
undervisningsanstalter äro ju t. ex.
folkskoleseminarierna. Ingen vill väl dock påstå^
att byggandet av folkskoleseminarierna
präglats av större sparsamhet och
större förutseende än uppförandet av
folkskolor. Jag avstår från att anföra exem-
pel. Ingen anser väl heller
seminarierna mera förstatligade än läroverken,
och vad de senare beträffar äger dock
vederbörande kommun byggnaderna.
Deras drift bekostas delvis med
lärjungarnas terminsavgifter. Sådana
förekomma inte i folkskolan, som är
obligatorisk, men det är väl då naturligt,
att staten träder emellan i sådana fall,
clå kommunens skattekraft är liten.
De löner och arvoden, som utgår av
statsmedel, borde då också utbetalas
direkt till lärarna genom posten. Nu
sitter här över 2,400 skolkassörer och bry
sig mer och mindre varje månad med
att räkna ut lärarlönerna.
Skoldistrikten plägar avlöna dem och betala
ga-rantiförsäkringeii för
omhänderhav-da medel. Om 24 personer - en vid
varje länsstyrelse - ombesörjde den
utbetalningen, minskade det
skolkassö-rernås arbete och ansvar samt
skoldistriktens utgifter.
Till folkskolans förstatligande hor
slutligen, att staten får sin. hand med
i det lokala skolstyret. I alla andra
kommunala nämnder och styrelser, där
staten har ekonomiska intressen att
bevaka eller där man vill vara förvissad
om att allt skall gå rättvist och lagligt
till, tillsättas ordförande genom
länsstyrelsen: i taxeringsnämnd,
pensionsnämnd, valnämnd,
arbetslöshetskommitté och hästuttagningsnämnd. Valet av
folkskolestyrelse resp. skolråd skall ju
numera, då det begäres, ske
proportionellt. Detta betyder, att man infört
partipolitiken i den lokala skolstyrelsen,
och att det manstarkaste partiet ofta
anser sin prestige fordra, att det får
tillsätta ordförandeposten, oavsett om
det har någon därför lämplig kandidat
eller ej. Vill man hålla skolan
utanför partipolitiken, och det är en önskan,
som jag tror, att det överväldigande
flertalet i vårt land ännu har, så bör
inga partipolitiska synpunkter läggas
på valet av ordförande. Flera andra
tungt vägande skäl talar därför, såsom
jag för en tid sen här anförde, och
jag anser det vara den för folkskolan
allra mest trängande reformen för
närvarande. Den har dessutom den
fördelen, att den ingenting kostar.
Detsamma goda kan man inte säga om
skatteutjämningsberedningens förslag till
ytterligare en mellaninstans. Det måste
väl också anses fördelaktigare att redan
i första instansen få lagt frågorna på
rätt bog! De uppgifter den skisserade
mellaninstansen skulle få kunna bättre
och billigare lösas på annat sätt.
Det tredje spörsmålet, som
skatteutjämningsberedningen gett sig in på, är
frågan om centralisering av
skolväsendet. Denna fråga är alldeles inte ny för
folkskolans lärare, såsom man tyckes
förmoda. För 15 år sen behandlades
den av kretsarna i S. A. F. med
anledning av en motion om större
skoldistrikt. Det framhölls då, att en
centralisering i vissa fall och för framtiden
kan medföra högst betydande bespa-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
