Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 15. (2676) 12 april 1933 - Landsbygden och skatteutjämningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
342
SVENSK LÄRARETIDNING
Nr 15
ringar. Men centraliseringen har också
stor betydelse för undervisningen, då
den möjliggör bättre skolformer, och
för lärarkåren, då den efter hand
minskar antalet skolor, som placerats i
avkrokar. Lärarkåren, framför allt
landsbygdens, bör därför med
uppmärksamhet följa denna fråga och ge den allt
det stöd den kan.
Det är uppenbarligen skolans
centralisering och framför allt den besparing,
som i vissa fall genom denna kan
vinnas, som gjort
skatteutjämningsberedningen så benägen för den nämnda
statssocialiseringen av skolhusen.
Mången landsbygdslärare, som haft
tråkigheter med sin lokala skolstyrelse eller
ej fått det så ordnat, som han önskar,
tror sig kanske också i en sådan
anordning se ingången till en ny tid. Får
blott staten hand om skolväsendet, så
blir det nya fina skolhus och
lärarbostäder på landsbygden! Min och mångas
uppfattning är, att landsbygdens
folkskolor voro de, som finge vänta till
allra sist. Hur gör man vid post och
telegraf, som äro statssocialiserade ? Jo
i städerna bygger man åt dem
förnämliga byggnader - åtminstone under
goda lider - på landet hyr man efter
mycket prutande och så billigt som
möjligt. Detta gäller ändå affärsdrivande
verk, som själva ge staten stora
inkomster. Om några så bör vi,
landsbygdens lärare, akta oss, så att vi inte ger
vårt stöd åt en åsikt, som om den bleve
allmän och genomfördes skulle sätta
oss ändå mera tillbaka. Vi måste
framkomma med förslag, och försök måste
göras till en centralisering under
nuvarande äganderättsförhållanden.
Det första villkoret synes vara, att
staten får något att säga till om vid
placeringen och byggandet av nya
skolhus. I det hänseendet har hittills
ingenting alls blivit gjort, utan ett
mången gång kortsynt orts- och byiiitresse
har fått avgörandet i sin hand.
Landstingets barnmorskestyrelse bestämmer,
var barnmorskan skall bo.
Medicinalstyrelsen i Stockholm, var
provinsialläkaren skall vara bosatt; skulle då inte
skolöverstyrelsen kunna få rättighet att
bestämma, var nya skolhus, som skall
uppföras, bör förläggas? En
förutsättning därför är naturligtvis, att staten
bidrager till byggnaden. När en eller
flera kommuner uppföra bostad åt
provinsialläkare, lämnar staten ett
ränte-fritt lån å tredjedelen av
byggnadskostnaderna, tomten får de själva
betala. Det vore önskvärt att få en
liknande bestämmelse beträffande nya
skolbyggnader.
För 15 år sen, då frågan om större
skoldistrikt diskuterades inom S. A. F.,
uttalade man förhoppningen, att den
da väntade lagen om kommunalförbund
skulle undanröja de olägenheter, som
skoldistriktsgränserna medföra för
skolväsendets centralisering. Det var en
fåfäng förhoppning. Den lagen har inte
gjort någon nytta för skolan. Inte hel-
ler lär man komma långt med den i år
utfärdade förordningen, att ett
skoldistrikt mot viss överenskommen
ersättning skall ta barn från ett annat.
Riktigt galet blir det, om
skatteutjämningsberedningens förslag går igenom, att
ett skoldistrikt skall vara skyldigt att
utan ersättning ta emot barn, som
hänvisas dit från annat distrikt. I en stad,
en köping eller ett samhälle lägges
ibland en skola strax vid
distriktsgränsen, och vore man tvungen att ta emot
barn från angränsande distrikt, skulle
klasserna mången gång bli
överbefolkade. Den lokala skolstyrelsen måste ha
kvar rätten att själv disponera över
platserna i sina skolor.
Det är å andra sidan också mycket
svårt att rubba på
skoldistriktsindelningen, då den tillika är enhet för
mantals- och kyrkoskrivning, rösträtt och
skatteuppbörd.
Men en uppmjukning av
skoldistriktets gränser, borde man ha rättighet att
utan så många omständigheter få
företaga. Inom samma skoldistrikt kan man
ju årligen ändra skolområdesgränserna,
om man så vill! Det göres ju också i
stor utsträckning för att reglera
barnantalet, så att det blir något så när
likformigt i de olika skolorna och
klasserna.
Att öka skolområdet utom
distriktsgränsen är så gott som omöjligt. Det
kräver inkorporering i
skoldistriktshänseende och är en mycket omständlig
procedur, som förutsätter omfattande
och dyrbar utredning. Även om det
uppenbarligen kan visas, att det vore till
gagn för skolväsendet, även om det
till-styrkes av folkskolinspektör,
länsstyrelse och domkapitel, plägar det
skoldistrikt, som man sålunda har för avsikt
att stycka, sätta sig emot delningen.
D. v. s. den icke till inkorporering
föreslagna delen, det är den
överväldigande majoriteten, röstar emot. Den har
intet gagn av förändringen för sina
egna barn och komme att gå miste om en
del skattekronor till sitt eget skolväsen.
Vid försök, som gjorts, har det visat
sig, att kammarkollegium ej velat
tvinga kommun att mot dess uttalade
vilja avstå en del av sitt område till
annan, och k. m :t har följt kollegiet.
En annan lättare framkomlig väg
måste beredas förbi en sådan egoistisk
kommunal majoritet till skydd för den
lidande minoriteten. Därest en
reglering av skoldistriktsgränsen in i annat
skoldistrikt visar sig önskvärd, borde
invånarna i det området, som det
gäller att avstycka, tillfrågas, och om
dessa med kvalificerad majoritet är för
en sådan avstyckning, bör den efter
länsstyrelsens hörande kunna ske.
Av-styckningen gäller uteslutande
skolväsendet. Uppbördsmyndigheten i
hemkommunen underrättar om antalet
skattekronor i den avskilda delen. Och
sedan den fått underrättelse om
utdebiteringen till skolväsendet i den nya
skolkommunen, förrättar den på van-
ligt sätt uppbörden och redovisar till
skolkassören i det andra, främmande
distriktet. Vad är naturligare, än att
man betalar skatten till skolan dit, "där
man skickar sina barn! Någon tvist
om avgiften för skolbarn behövde sen
aldrig förekomma, och varje
folkskolestyrelse resp. skolråd visste bättre, hur
många barn man hade att förvänta i
sina skolor.
Skolöverstyrelsen och inspektören
måste då också skaffas möjlighet att
lättare få en överblick över varje orts
skolförhållanden. I den årligen
lämnade Skolstatistiken borde varje
uppgifts-pliktig lärare på landsbygden ange den
ungefärliga ytan av skolområdet. Denna
kan erhållas ur
fastighetstaxeringslängden. Vidare uppges angränsande
skolområden både inom eget och
främmande distrikt, närmaste avståndet till
skolorna där, såväl fågelvägen som
närmaste färdeväg. Därest barnantalet är
för litet eller för stort, bör han också
lämna förslag till eller från vilket
angränsande område utbyte kan ske.
Förutsättningarna för en sådan
centralisering och rationalisering av
skolväsendet är naturligtvis dock, att
staten genom skatteut j ämnande åtgärder
sörjer för att utgifterna för
skolväsendet i skoldistrikt, som får sitt
skatteområde minskat, inte springer allt för
mycket i höjden, och att skolan
förstatligas, så att lärarkåren blir lättare
att förflytta. En sådan förflyttning
skall vi inte motsätta oss. Vi
förutsätter nämligen, att förflyttningen får ske
endast från en sämre skola till en
bättre, och då barnantalets minskning ger
anledning till indragning av platsen.
Skatteutjämningsberedningens
förslag kan, om det genomföres, leda
dithän, att nödvändiga skolhusbyggnader
uppskjutas på obestämd tid, underhåll
av skolhus och lärarbostäder
försummas, och skolavdelningarna
överbefolkas genom en för kraftig reducering av
antalet lärare och uraktlåtenheten eller
svårigheten att anställa nya. En sådan
utveckling kan ingen för skolan
intresserad människa vilja vara med om.
Sparsamhet kan anbefallas och
framtvingas på andra sätt. Blir skolan
förstatligad, har ju riksdagen rätt att
föreskriva, att ett visst minimiantal barn
skall finnas i varje skolavdelning. Den
kan ju sätta denna siffra så hög som
den av ekonomiska skäl anser
nödvändig. Såsom fullkomligt omöjligt från
skolans synpunkt måste man däremot
beteckna skatteutjämningsberedningens
tydligen ur sparsamhetsnit
framsprungna förslag, att k. m :t och riksdagen ett
år i förväg bestämmer antalet lärare.
Det förutsätter nämligen, att samma
myndigheter bestämt antalet barn i
varje skoldistrikt. Så länge inga åtgärder
vidtagits för det ändamålet, kan man
inte utan att riskera överbefolkning i
klasserna ge en sådan föreskrift. I
distrikt med mycket rörlig befolkning kan
barnantalet ett år springa upp med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
