Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 17. (2678) 26 april 1933 - Sveriges överlärarförbunds årsmöte - Fritt forum - Monopoliseringen av läroböckerna i folkskolan - Förstatligandet - Sökningsrätten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
388
SVENSK LÄRARETIDNING
.––-1
Nr 17
Fritt forum.
För att främja en fri och saklig diskussion i skolfrågor införas här för denna avdelning lämpade inlägg av medarbetare utanför redaktionen.
Artiklarna skola vara undertecknade av vederbörande författare, och ansvaret för de uttalade meningarna bäres uteslutande av dessa. Inlägg
som brista i koncentration och språklig reda eller som äro ägnade att skada skolan och kåren, införas icke.
Monopoliseringen av
läroböckerna i folkskolan.
Ehuru överlärare Franssons motion till S.
A. F. genom centralstyrelsens beslut att
densamma icke skulle föranleda till någon åtgärd
för tillfället förl-orat sin aktualitet, tar jag
mig friheten att ytterligare vidröra saken.
Hr Fran&son felbedömer motiven för mina,
kritiska anmärkningar, då han söker göra
gällande, att jag avsiktligt givit motionen en
annan innebörd än den, han själv lagt däri.
Jag medger, att jag pressat innehållet hårt.
men detta blev en tvingande nödvändighet, om
man skulle få motionens syftemål att i
praktiken nå fram just till lösningen av det
missförhållande, som motionären främst vill ha
undanröjt: tvånget för målsmännen att vid
flyttning till annat skoldistrikt köpa nya
läroböcker, i den händelse barnens förut
använda där icke nyttjades. Hr Fransson kan
säkerligen vid närmare eftertanke icke annat än
medgiva, att en av S. A. F. tillsatt
lärobokskommitté aldrig skulle lyckas genomdriva en
sådan standardisering av läroboksbeståndet,
som effektivt kunde råda bot mot det påtalade
missförhållandet, om denna kommitté icke
utrustades med ett officiellt bemyndigande att
bestämma, vilka läroböcker som finge
användas, och vilka som skulle utmönstras. Vi kan
för att belysa saken göra ett tankeexperiment,
liggande nära verkligheten: Antag, att Malmö
lärarkår .uttalat sig för att få använda t. ex.
Svedberg-Hagnells lärobok i geografi (som är
bra), Lunds lärarkår för Helge Nelson-By de
-felts geografi (som också är bra), och
Landskrona lärarkår för Holmén-Thomé-Bruces
geografi (även den ett gott arbete) ! Tror hr
Fransson, att, om iS. A. F:s enbart
rådgivande kommitté föresloge t. ex. Helge
Nelson-Ryde-felts lärobok, Malmö och Landskrona utan
vidare avstode från sina önskemål och antoge
det av kommittén rekommenderade arbetet?
Troligare är, att man helt enkelt struntade i
kommitténs uppfattning och valde lärobok
efter eget gottfinnande. Människan har
(lyckligtvis skulle man väl våga säga) en utpräglad
benägenhet att vilja hävda sin egen mening.
Hon handlar i överensstämmelse härmed., till
dess hon kommer in under en klart legitimerad
auktoritet. Jag ansåg, att hr Franssons
projekt, sett från dessa synpunkter, visade sig
icke kunna lösa frågan om standardisering av
läroböckerna.
lund, Ludvika, och Olov Bengtsson,
Söderhamn.
Till revisorer har återvalts Nils
Lindgren, Norrtälje, och Gust. Högblom,
Nynäshamn, med O. A. Wiklund,
Dande-ryd, och Erik Hammar, Sundbyberg,
som ersättare.
Förbundet planerar en kurs för
skolledare å Hola folkhögskola sommaren
1934.
Varje avvikelse från kommitténs förslag
skulle komma att spoliera dess auktoritet, och
till slut skulle den stå där hänvisad till att
driva enbart granskande verksamhet utan
nämnvärd påföljd i urvalshänseende. Då jag
antog, att hr Fransson icke velat giva
kommittén en dylik, visserligen aktningsvärd men
för frågans rationella lösning ofruktbar roll,
syntes det mig självklart, att han åsyftat en
anordning, enligt vilken man på ett effektivt
sätt skulle få mångfalden läroböcker ersatt
med ett fåtal, av motionären angivet till tre
i varje ämne. Helt visst skulle en dylik
begränsning kunna komma till stånd i vårt land,
ja t. o. m. en enda lärobok i de särskilda
ämnena vore tänkbar hos oss lika väl som i
Wien.
I min förut framförda kritik har jag sökt
klarlägga, dels att en så långt gående
begränsning av ’antalet läroböcker icke komme att
gagna vår folkskola, dels att en av S. A. F.
tillsatt permanent lärobokskommitté icke
skulle bli ett användbart organ för
åstadkommandet av en dylik standardisering. Hr Fransson
förebrår mig, att jag i vissa punkter gått
utanför det, som han motionerat om eller som
han i motiveringen andragit. Så har jag
ingalunda gjort. Ett projekt bör vid granskning
ses från alla sidor och värdesättas icke
enbart med hänsyn till hur det sammanfaller
med ett för motionären angeläget intresse, hur
prisvärt detta i och för sig än kan vara, utan
också bedömas efter de konsekvenser, som bli
synliga i andra avseenden. I enlighet med
dessa grundsatser har jag kritiserat hr
Franssons motion och vågar säga, att varje
påstående i min inlaga vilar på sakligt underlag.
Jag är ense med hr Fransson om att antalet
lärobii)cker är för stort. Härvid tänker jag icke
på uppgiften, att c:a 4,000 olika läroböcker
f. n. skulle vara i bruk inom vår folkskola.
Denna summa är lindrigast sagt överdriven,
vilket lätt framgår av bokförlagens
huvudkataloger,, T. o. m. ett betydligt mindre antal kan
numera betecknas som onödigt överflöd. Men
vi bör ej bortse ifrån att varje nyutkommen
lärobok i sin mån haft en liten uppgift att
fylla under den nydaning, som vår folkskola
genomlevt efter sekelskiftet. Detta
sakförhållande upphäves icke av den omständigheten,
att det praktiska skolarbetet verkat utgallran
de på läroboksbeståndet. Enligt mitt
förmenande kommer ett sådant naturligt urval att
ske även i fortsättningen och i ett ganska
hastigt tempo. Därom kan utgivare och
förläggare vittna. Den önskvärda begränsning, som
av sig själv kommer till stånd med ledning
av erfarenheter under praktiskt skolarbete,
verkar visserligen långsammare än abrupt
genomförda monopolliknande åtgärder, men i
stället sker den under säkrare garantier för
att ändamålsenligheten får göra sig gällande
vid val av lärobok.
K. Knut s s c, n.
Förstatligandet.
I dragkampen mellan land och stad
angående folkskolans förstatligande ha landsbygdens
lärare all anledning att ställa sig på
landsbygdens sida. Hemställer till alla, som anser att
landsbygden i riket bör vara en lem likställd
med städer och stadslika samhällen, att i sina
uttalanden hålla på att staten helt bor
övertaga folkskolan.
Tryde pr Tomelilla 6 april 1933.
Carl Weisel.
Sökningsrätten.
Vi som under de sista åren varit
förhoppningsfulla extra ordinarie lärare ute i
bygderna eller ambulerat som vikarier mellan mer
eller mindre säkra vakanser, har under de
sista månaderna inte haft anledning glädjas
åt de förhållanden, som hålla på att skapas
genom förslagen om tvångsförflyttning och
begränsad sökningsrätt. Fö.r oss verkar det
närmast som om, i den händelse förslagen gå
igenom, distribueringen av lärarkrafter inom
folkskolan under de närmast följande åren
kommer att bli en inre angelägenhet för den
redan ordinarie vordna stammen. Fallet är
inte enastående. Det har sin parallell inom
arbetarvärlden, där kampen om
arbetsplatserna bommats på fackföreningarna. Men
medlemskap i dylika ger man inte åt alla. Så långt
har alltså också vi bragt det. Nåja, vi buga
oss, önska lycka till och resignerar inför
samhällsnyttan i högre dignitet.
Emellertid har lektor Sjödahl stått oss bi i
riksdagen. Motionen kräver att den som i ett
distrikt tjänstgjort minst fyra terminer
skall få ifrågakomma som sökande till
ledig-tjänst inom samma distrikt. Om inte den
stora besparingstanken alldeles dräpes av
detta, är det ett rimligt och behjärtansvärt
anhållande. Men jag experimenterar: Om jag
varit extra ordinarie lärare i t. ex. Töreboda
under åtta terminer, och där inte finnes
ordinarie möjligheter, och jag så söker e. o. i t. ex.
Västervik, där det efter en termins
tjänstgöring annonseras ledig en ordinarie tjänst, har
jag då inte rätt att söka den? Tydligen inte.
Men en kollega, som tjänstgjort där i jämt
fyra terminer, för honom finnes intet hinder.
D. v. s. värdet av den predestinerande
tjänstgöringen är ortsbestämd, fastän det i det här
tänkta fallet rörde sig om två i skolhän&eende
likvärdiga samhällen. Att meriter och andra
adiafora inte få rubba regeringscirklarna ha
vi redan accepterat. Det uppstår ett slags
stavnsbaand av premierande innehåll.
Det beklagliga i detta och liknande fall är
att extra ordinarie eller vikarierande
tjänstgöring inte skulle få medräknas i annat
distrikt än där den utövats, att meriten i det
hänseendet inte skulle tåla transport. Av
detta kunde bli löjliga och groteska
konsekvenser. Har ja fyra eller fem välmeri terade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>