Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 18. (2679) 3 maj 1933 - Karl Nordlund: Om stoffurval och stoffbegränsning inom folkskolan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
410
SVENSK LÄRARETIDNING
Nr 18
va är icke mycket värd, om den
begränsar sig till förmåga att om triviala ting
forma en eller annan enkel mening.
Skrivkonsten i mer egentlig mening
förutsätter, att man liar något att skriva
om, att ett jämförelsevis rikt
föreställningsförråd kan ge fyllighet och färg
åt det, som avhandlas. Det gäller här,
att ett inhämtat rikare stoff skapar
större möjligheter för att i skrift
uttrycka sig.
3. Härav följer emellertid icke, att
stoffet skall så behandlas, att allt eller
det mesta därav kan aktualiseras för en
längre tid framåt såsom »kunnande».
Vad som bör krävas är först och främst
att i rikedomen på detaljer vissa
väsentligheter skola för barnen stå fram i
upphöjd relief och alltså i barnens
medvetande hava utsikt att bliva för
längre tid aktuella. I övrigt bör man
kunna nöja sig med om bland det mindre
väsentliga stoffet endast en del, kanske
blott en mindre del, stannar kvar. Och
därvid synes det mig vara mera
likgiltigt, om det ena barnet mer fäst sig vid
vissa ting, det andra vid andra ting.
Huvudsaken är, att som slutresultat av
skolans arbete en jämförelsevis
rikhaltig stoffmängd stannar kvar i
medvetandet eller lätt kan återframkallas.
Det, som fallit bort, behöver, som förut
framhållits, icke vara för barnet
värdelöst. Det kan bliva för barnets andliga
utveckling av stort värde, även om det
ej är så lätt att åter aktualisera.
4. När det klagas .över, att stoff
rikedomen i folkskolan gör, att barnen icke
lära sig någonting ordentligt, att de
»kunna» så litet av vad de sysslat med,
då kan det frågas, om stoffrikedomen i
och för sig är enda orsaken. Beror icke
fenomenet även delvis på det metodiska
tillvägagångssättet vid inpräglingen av
stoffet? Jag skall här ej närmare
syssla med utanläsningen och dess i många
fall ganska tvivelaktiga värde. Men
man skulle vilja fråga sig, om ej ett
vanligt fel är, att de olika detaljerna
alltför mycket behandlas isolerade från
varandra. Glömmer man icke alltför
ofta den lag för minnet, som säger, att
det en gång inhämtade är lättare att
aktualisera, om det ingått rika och
mångsidiga associationer, m. a. o.
inordnats i större sammanhang!
5. Frågan om stoffets inlärande liar
följaktligen ett markerat sammanhang
med f f agan om stoff grupperingen. För
min del kan jag icke annat än ansluta
mig till den uppfattningen, att stoffet
bör mer än hittills brukar vara fallet
grupperas i större sammanhang, i
skildringar, vilka på samma gång som de
framhäva vissa väsentligheter även
inrymma en större eller mindre rikedom
av konkreta detaljer. Vad som icke kan
inrymmas i sådana större sammanhang
må utan större saknad i stor
utsträckning kunna falla bort. Detta krav har
bl. a. samband med läroboksfrågan, till
vilken jag här nedan återkommer.
III. Något om stoffurvalet.
Vid bestämmande av de synpunkter,
vilka böra ligga till grund för
stoffurvalet inom folkskolan, bör man alltid
söka hålla i sikte, att en viss stoff
begränsning åstadkommes. Men denna
stoffbegränsning får icke ske på måfå.
Det gäller att söka sig fram till vissa
ledande principer) som samtidigt på ett
rationellt sätt tillgodose såväl det
nödiga stoffurvalet som den nödiga st off
-begränsningen.
Folkskolan åsyftar att med sitt
lärostoff giva de unga en elementär
orientering i omvärlden, i natur och
människoliv. Detta är huvudsyftet med
studiet av de sakämnen, vilka tillföra
skolan den ojämförligt största delen av
lärostoffet.
Vid den närmare utformningen av
denna elementära orientering synes man
emellertid inom folkskolan ej sällan
göra sig skyldig till ett pedagogiskt
felgrepp. Folkskolans målsmän behärskas
gärna av den i och för sig icke alldeles
oriktiga föreställningen, att
folkskoltiden är den enda tid i flertalet
människors liv, då ett ordnat vetande
erbjudes dem, och därav härleder sig gärna
en strävan att i pur välvilja och
nitälskan inviga de unga i litet av varje.
Men då den tillmätta tiden är mycket
knapp, följer därav gärna, att de många
smakbitarna i stor utsträckning bliva
var för sig små och obetydliga.
Tendensen visar sig däruti, att folkskolans
kurser gärna té sig som en avbildning i
miniatyr av de bredare allmänbildande
kurserna i de högre skolorna. Det
uppstår en strävan efter ett slags elementär
systematisering av ett encyklopediskt
vetande, som i praktiken leder till att
kurserna i alltför hög grad hota att bli
ett ytligt plotter av likt och olikt. Det
är icke svårt att ur folkskolans
läroböcker från skilda ämnesområden framtaga
exempel på denna tendens. Den
historiska läroboken karakteriseras ännu
ofta av de med särskilda rubriker
försedda korta, koncisa styckena, vilka var
för sig skola belysa olika sidor av
skilda epokers kulturliv med anspråk i det
hela på en viss elementär
fullständighet. Detta gäller även i viss
utsträckning läroböcker i allmän historia, trots
det att gällande undervisningsplan ger
bestämda anvisningar i annan riktning.
Den geografiska läroboken söker
åtminstone med några spridda notiser antyda
geografiska företeelser inom även
sådana länder, vilkas förhållanden äro för
svensk ungdom skäligen likgiltiga o. s. v.
Inom skilda ämnen märkes denna
tendens till en tämligen likformig
orientering genom meddelande av en mängd
disparata smånotiser.
Enligt min uppfattning är det både
nödvändigt och rationellt att vid
stoffurvalet strängare än vad särskilt under
de senare decennierna skett tillämpa en
för folkskolan mer specifik
huvudsynpunkt. Man får mera avgjort avstå
från den systematiserande orienteringen
och i stället främst syssla med det för
menige man omedelbart näraliggande
och praktiskt brukbara. Särskilt
amerikanska pedagoger hava under senare
tider sökt i detalj åstadkomma ett för
skolorna lämpligt stoffurval med
liknande utgångspunkter. Låt oss
exempelvis säga, att man i historien mer
koncentrerar sig till de senare tiderna, i
geografien till Sverige och till sådana
länder, med vilka Sverige har närmare
beröring, i fysiken särskilt till sådana
områden som värme och elektricitet,
inom vilka de praktiska
tillämpningarna äro mångfaldiga, under det att
exempelvis akustiken och optiken kunna
mer. flyktigt beröras, kanske endast i
samband med något annat kursmoment
inom ämnet. I fråga om läran om
människokroppen, vilken nu i folkskolan
vimlar av detaljer, som fordom voro
okända även för den högre skolans
elever, kan man i stort sett nöja sig med
de stora dragen och i övrigt särskilt
behandla sådant, som har praktiskt
hygienisk betydelse. Den genom senaste
undervisningsplan knäsatta, i början så
förkättrade hembygdsundervisningen
innebär i själva verket en första
upptakt till en sådan urvalsprincip i fråga
om lärostoffet. Det synes mig vara av
stor vikt, att detta pedagogiska uppslag
vidare fullföljes. En verkligt rationell
begränsning av lärostoffet skulle
därmed kunna vinnas, och man sluppe
kanske mer än hittills höra klandret, att
folkskolan lär barnen så många
onyttiga ting, för vilka de sedermera icke
hava något bruk. Härmed vill jag dock
icke hava sagt, att det stoff, som
hänför sig till det för barnen på längre
håll belägna, skall alldeles släppas. Det
hör till nutidsmänniskans orientering,
att hon bör bibringas en bestämd
föreställning om världens och livets
storhet, ja, oändlighet, och de ungas
fantasi behöver näring även genom sådant
stoff. Men härav följer icke, att man
bör böja sig för kravet på ett
elementärt systematiskt vetande exempelvis om
äldre tidsepoker eller om fjärran
världar. Det kräves endast att i skolan åt
de unga meddelas typiska, talande
bilder, ägnade att belysa det mer fjärran
belägna. Låt mig säga, att det för den
äldre svenska historien kan räcka med
skildringar av stenåldern och av
nordmannatågen samt för den senare
medeltiden ett par skildringar med Birgitta
och Engelbrekt som centralfigurer,
eller att man i geografien för de
främmande världsdelarna nöjer sig med
utförligare skildringar av exempelvis
Kina, av det inre Afrika, av Förenta
staterna och i övrigt åtnöjer sig med de
allra grövsta konturerna. Genom ett
sådant stoffurval skulle även i det hela
vinnas, att det stoff, som upptages till
allvarlig behandling, kunde mer
konkret och ingående studeras, än vad
hittills i allmänhet är fallet - säkerligen
både en pedagogisk vinning och en
vinning för barnens bildningsliv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
