Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 22. (2683) 31 maj 1933 - Litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
524
SVENSK LÄRARETIDNING
Nr 22
skulle gent emot Eriks politik och
vittsvävande planer försvara Gustav Vasas
verk. Denna tankegång möter vi i
Gustav Vasas testamente. För framtiden
blev denna motsättning mellan Erik och
en av aristokratiens främste män
ödesdiger. Det är lektor Eländers förtjänst
att klart ha påvisat de svårigheter, som
Erik redan från början av sin regering
hade att bekämpa. Striden med
högaristokratien leder till Sturemorden och
Eriks avsättning.
I fråga om förhållandet mellan Erik
och Johan synes enligt förf. den
hävdvunna uppfattningen om deras strider
ända från barndomen icke kunna
upprätthållas. Såvitt man kan döma av
dokument, stå de i gott förhållande till
varandra men i bestämd motsättning
till fadern, som ogillar både Eriks
engelska giftermål och Johans livländska
planer. Bestämmelserna i Gustav Vasas
testamente leder till att ett
motsatsförhållande uppkommer. Detta skarpes
genom Arboga artiklar, vari Erik värnar
konungadömets höghet. Johans
giftermål och livländska politik medför öppen
brytning.
Förf. klarlägger i fortsättningen den
roll, som »herr Sten» spelade vid den
svenska beskickningens fängslande i
Köpenhamn 1563, vilket bl. a. blev en
or-isak till nordiska sjuårskrigets utbrott.
Eriks krigspolitik och hans
»förföljelse» mot Nils Sture skärskådas ur nya
synpunkter. Den senare hade bevisligen
försummat konungens befallningar, och
Erik ville genom hans bestraffande
visa, att han ej fruktade den
aristokratiska släktkretsens intriger.
Även om man icke alltid känner sig
fullt övertygad av förfis bevisföring,
torde Erik XIV:s historia likväl i
åtskilliga punkter ha klarlagts.
Historieforskningen måste döma efter en
objektiv källkritik och med hänsyn till den
tidens statsskick och strömningar, ej
efter vår tids åskådningar. Lektor
Elander har förtjänstfullt bidragit till att
en mera rättvis bild av Erik XIV kan
framträda. Och den är behövlig, icke
minst vid historieundervisningen.
Karl Larsson.
Svenska kulturbilder. Av Sigurd Erixon och.
Sigurd Wallin. Skoglunds ’förlag. Del XI.
Kr. 11: 50. Del XII. Kr. 11: 50.
Att det stora samlingsverk, som
under titeln Svenska kulturbilder med
det nyss utgivna sjätte bandet
avslutats, har kunnat fullbordas enligt den
ursprungliga planen länder icke blott
dess redaktion, författare och
förläggare till heder. En god del av hedern
skall tillkomma den stora allmänhet,
som genom sin subskription också givit
den ekonomiska betingelsen för dess
tillkomst. Vi genomleva just nu en tid,
som är värre än någonsin, och att då
erfara ett så livligt intresse för det
förgångnas svårmätbara värden är oväntat
glädjande men visar också, hur
önskvärt .detta arbete varit. Önskvärt och
behövligt. Detta icke blott för alla dessa
samlare av åldriga ting i mer eller
mindre dyrbar materia och form,
dosor, kannor och krus, möbler och
mönster, vilkas mening och innebörd de
yngre av oss, som knappast skådat
föremålen i deras ursprungliga miljö och ej
heller erfarit den tanke- och
moderiktning, som givit dem deras upphov och
form, ha ytterst svårt att rätt förstå.
Detta i sin tur hotar svår liga att göra
alltsammans till dött kuriosum. Den
yngre generationen stöter vid sitt
studium av vår klassiska skönlitteratur på
tusende ställen och detaljer, som äro
alldeles främmande och som utan
förklaring göra stora partier onjutbara, ty
Karlfeldt är nära nog den ende förf.,
som varit nog älskvärd att lämna
tydande noter. I allt detta blir nu
Svenska kulturbilder en ciceron de temps
p er du för att med en lätt omskrivning
låna titeln från Prousts jätteroman.
Jag nämnde ovan, att verket
slutförts enligt ursprunglig plan. Detta
betyder kortast sagt, att de senast
publicerade artiklarna står på samma höga
nivå som de första både i
vederhäftighet, mångsidighet och populär
intresseväckande stil. För att blott ge några
exempel: Vi få en orientering i Svensk
kulturgeografi genom Sigurd Erixons
artikel med samma rubrik, inblickar i
stora och små städers förhållanden
genom Sven T. Kjellbergs och Sigurd
Wallins bilder från resp. Göteborg och
Gränna och i herrgårdsstilar i Sverige
och Finland genom Erik Lundberg och
Kurt Antell. Louise Hagberg berättar
om allt häx och bestyr, som var
nödvändigt, när en liten världsmedborgare
först gjorde inträde i sin domän, Johan
Götlind rent inspirerat om hur
samme medborgare fröjdade sig i dans och
lekstuga, Sigfrid Svensson om hur han
fäste sig maka med frieri och
trolovningsskänker - jag nödgas förbigå
alla uppsatser, som beskriva, hur han
sedan fick skaffa sig svårvunnen
bärgning inom olika yrken och med olika
betingelser.
För mig är särskilt aktuell K. B.
Wiklunds beskrivning av lapparnas
huvudbonad. När den utarbetades, hade
visserligen en viss fantasirik dansk
skribent hunnit göra sig bemärkt genom
»upptäckten», att lapparna äro en av
Israels förlorade stammar (tur att de
ej leva i Tyskland just nu!) allt på
grund av mössornas sällsamma form,
där ej ens Davidskorset saknas. Men
"Wiklund har vid sidan av
undersökningen tillfälle att med klokhet och
erfarenhet leda intresset för det åldriga och
märkvärdiga bort från vurm och
hugskott och in på banor och områden, där
det såväl kan tjäna forskningen som ge
särskild innebörd åt dagens liv.
Innehållet är som antytt skiftande
och rikt, och ändå skulle man kunnat
önska mera. Svensk-Amerika är
sålunda helt förbigånget i olikhet med de
forna östersjöprovinserna, likaså alla de
mörka partierna i det förgångnas bild,
brott och straff, rättsväsen m. m.
Åtskilligt hade också kunnat sägas om
äldre tiders skolväsen, om. religiösa
föreställningar och dito rörelser, men
kanske att framgången kan beveka
redaktion och förlag till en fortsättning.
En fyndigt uppställd
innehållsförteckning gör det vidlyftiga verket
lättöver-skådligt och ger samtidigt en
avslutande förnimmelse av all den möda, som
så kunnat ge sitt resultat i en oftast
lekfull form.
Herm. Nilsson.
Et lille Krse. Av Martin Andersen-Nexö.
Gyl-dendalske Boghandel 1932.
Den berömde danske diktaren
Martin Andersen-Nexö har sänt ut första
delen av sin självbiografi under den
talande rubriken Et lille Krse. Böcker
av detta slag har vi numera ganska
många, och i regel finner de vägen till
en talrik publik. Man skulle kanske
kunna säga, att kulturhistorien är
lättast tillgänglig i denna form. En
historisk avhandling komponeras väl rätt
så ofta efter Peder Mortensgårds
recept i Ibsens Bosmersholm: »Jeg
saet-ter ind alt det, som godt folk behöver
ät vide»; memoarförfattaren kan ge
något annat och mera, nämligen den
blick bakom kulisserna, som röjer, hur
det verkligen varit, vad som skett i det,
som syntes ske. Och när Pelle
Erob-rerens och Ditte Menneskeb^rns
författare berättar om sitt liv, är det
säkerligen många, som vilja lyssna.
»Et lille Kras», som är en vacker
volym på 200 sidor, behandlar de
tidigaste barnaåren från medvetandets
uppvaknande och fram till åtta-årsåldern.
Det är en lika underhållande som
lärorik lektyr. Icke minst för alla, som
ha med uppfostran att skaffa, är denna
bok rikt givande. Storstadens
proletärbarn har sitt speciella själsliv. Förf.
låter oss vara med från början: »For
et Proletarbarn er ikke F0dslen men
Undf angeisen clet - of té bittert -
af-g^rende. Forud for Undfangelsen
sp0-ger Barnet i Foraeldrenes Sind som en
haab!0s Kamp mellem Drift og Ångst
og halsbraekkende Risiko; og f ra den
Dag det viser sig, ät »det er gaaet
gält», lever det i dem som det
TJund-gaaelige, Manifestationen af en ond
Skaebne. Mängt et Proletarbarn har
haft sin svaereste Tid de skaebnesvangre
ni Maaneder og kom til Verden med et
f uret Ansigt.» Det är bittra ord, men
deras påtagliga sanning är svår att
jäva. I stenhuggaren Hans Jörgen
An-derssens trånga lägenhet var
barnskaran stor, och trängseln skulle varit
ännu större, om inte då och då något »lille
Kras» fått flytta ut på kyrkogården.
»Naar Kristian er d0d, faar vi bedre
Pläds» var ett fadersord, som etsade sig
fast i den lille Martins minne.
Dryckenskapen låg som en mörk
slagskugga över hemmet. Förf. är ingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
