Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 23. (2684) 7 juni 1933 - Oskar Nilsson: Individualpedagogik och socialpedagogik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
538
SVENSK LÄRARETIDNING
Nr 23
Individualpedagogik oeh socialpedagogik.
I -skolans nydaning avspeglas det
allmänna tänkesättets omvandling, nya
livsformer och nya krav på samhälle oeh
individ. Uppfostran är grundad på vår
tanke om människan och hennes uppgift
i världen. Den nya tiden har i många
avseenden fört med sig en upplösning
av former och ideal, som av ålder
tillskrivits allmän giltighet. Vi ha
genomgått en andlig kristid, då till och med
många av de vetenskapliga
»sanningarna» förvisats till hypotesernas eller
fiktionernas område. Inte minst ha de
moraliska begreppen underkastats en
granskning och gjorts till föremål för
tvivel. Det är då inte att undra över om
individerna själva rest sig till trots mot
allt, som varit bundet vid tradition och
vana. Man har på nytt velat framhäva,
att varje människa har ett mål i sig
själv, att det gäller att utveckla det
’bästa av sin personlighet under livets alla
vanskligheter.
Det är en individualism, som fått sina
främsta tillskyndare i litteraturen och i
konsten, där framför andra Nietzsche
varit profeten, som förkunnade den
självmedvetna maktmänniskan och det
obundna livets storhet. Och i samma
anda ropar den nya tidens apostlar om
personlighetskultur, om s j älvhävdelse,
om rätten att till varje pris uttrycka
sitt jag. Mycket av det nya var negativt,
det var protester mot allt, som hade sin
rot i ett förgånget. Man ville se den nya
tiden med egna ögon, historien kunde
inte ge någon klarhet i det, som nu är
för handen. Varje tid har sin egen form,
och varje tid har sina säregna
uppgifter att lösa. Och den enskilda
människan måste utveckla sin speciella
livsform.
Ur dessa förutsättningar växte också
på många håll ett nytt bildningsideal
fram med samma individualistiska
kännemärken. Uppfostran skulle forma
individer, där man förut formade i
massor, den skulle påverka initiativ och
handlingskraft, självständighet och
personligt skapande, där man förut
tränade ef t er bildningsförmåga och minne. I
stället för att göra ungdomen till kopior
av den äldre generationen, att tvinga in
den under auktoritetens hägn, skulle
den vänjas vid fritt handlande och en
personlig uppfattning av verkligheten.
Det väsentliga i detta
uppfostringssystem byggde alltså på vad man kallar
individens rätt till självgestaltning. I
förbindelse med denna pedagogiska
individualism kan man sätta den bekanta
satsen, att det är uppfostrans
skyldighet att utgå från barnet, »vom Kinde
aus». Och bland dess insatser i det
pedagogiska reformarbetet har väl den
strävan varit betydelsefullast, som
formulerats sålunda, att det är det
spontana kunskapssökandet, som i första hand
bör främjas. Ett bildningsarbete utan
en fast grund i individens intresse- och
viljeliv har ingen verklig framgång,
därmed markerar denna pedagogik sin nya
syn på problemen och ger dem en
uppställning, som det inte är lätt att komma
förbi.
Det är intet tvivel om att den sålunda
fört fram i diskussionens brännpunkt
frågor av ganska betydande räckvidd,
och att den även gett impulser till en
hel rad av praktiska försök. Den
pedagogiska individualismen är inte enbart
en konstruktion i anslutning till
filosofiska, litterära eller religiösa ideal. Den
har i lika hög grad framsprungit u*r
själva tidsläget, det krisartade,
oenhetliga, söndersprängda i tillvaron. Alla
kunna inte drivas mot samma mål.
Målen äro väl lika många som individerna
eller lika obestämda som deras
kommande öden. En enhetlighet i strävan och
åskådning, som den existerade t. ex.
under medeltiden, är inte längre möjlig.
Ju mer komplicerat livet blir, ju mer
universum vidgas, och ju mer teorierna
om livet och världen går i sär, desto
svårare blir det att ge en samlande norm
för den andliga utvecklingen, för
bildningsarbetet. Skolan ger ett material åt
individen och visar på kunskapsvägarna
<åt honom, sätter verktyg i hans händer.
Men ett färdigt verk tror den sig ej
längre om att åstadkomma. Den
moderna tidens bildningsideal sätter gent
emot de auktoritativa sanningarna
kravet på personlig sanning, en kunskap
som på samma gång är upplevelse och
uppgift, en ärlig strävan att finna sin
bestämmelse. Uppfostran skulle alltså i
enlighet därmed skapa möjlighet för
envar att i ord och handling ge uttryck åt
det innersta i sitt jag, så sant och så
naturligt, som det borde vara. Däri
ligger, om man så vill, en pedagogisk
expressionism - en strävan att utgå
inifrån, från bildningssubjektets egen
uppfattning av tingen. Landskapet blir
skönt i samma ögonblick som det
besjälas av oss själva, får del av vårdande,
klingar samman med våra känslors spel
eller färgas av minnet och fantasin. Och
den värdefullaste sanningen är den, som
vi själva med möda kämpar oss till och
som prövats och vunnit klarhet. Det är
därför naturligt, om pedagogiken i våra
dagar mer än förr ser sitt mål i att
bilda personligheter och om den därmed
anser sig förverkliga den nya tidens
ideal. Och i samma mån som den byggt
på en förhandenvarande psykologisk
verklighet, har den helt säkert tjänat
utvecklingen. Den har sålunda visat, att
det inte längre är möjligt att fasthålla
vid en undervisning, som endast går ut
på att överbringa kunskap eller att
forma alla efter samma mått.
Tidén kännetecknas ju inte minst av
ett starkt psykologiskt intresse, ett
intresse, som oftast inriktats på det sär-
egna och individuella. Det har också på
sitt sätt främjat strävan för
individua-lisering i skolarbete och undervisning.
Olika anlag i ena eller andra avseendet
och olika arbetstempo ställa bestämda
krav på utövandet av uppfostran, om
inte många av barnen skola tryckas ned .
eller hämmas i sin utveckling. Barnet
måste behandlas på ett annat sätt än
den vuxne. Det är omöjligt att bortse
från det faktum, att den växande
individen genomgår olika skeden, vilkas
omfattning inte är lika för alla. Fordran
på en uppmjukning av den stela och
likformiga undervisningen i den gamla
skolan har sålunda sin grund även i en
ny uppfattning av barnet och dess
egenartade själsliv. En individualpsykologi
sådan som Adlers har särskilt i Wien
fått en viktig funktion i
uppfostrings-arbetet och omvandlat de negativa
straff- och förbudsmetoderna i ett
positivt uppbyggnadsarbete med
förtroende, uppmuntran och träning som
drivkrafter till det goda.
Hur betydelsefull denna sida av
pedagogiken, den individuella behandlingen
av eleverna i skolan, har varit, så kan
det dock inte nekas, att den lider av en
viss ensidighet. Det skulle också vara
att ge en felaktig bild av den så kallade
moderna pedagogiken, om man såge dess
enda eller väsentliga uppgift däri, att
den ger barnet möjlighet att gestalta sig
själv. Ty jämsides med strävan att ta
vara på det individuella går i våra
dagar en annan, som betonar samhällets
- kultursamhällets - berättigade krav.
En uppfostran, som endast är inställd
på att »lösa vingarna till flykt»,
kommer egentligen bort från sin
bestämmelse. Att vara en personlighet, har det
sagts, det betyder, att vara trogen mot
sig själv. Men en trohet även mot det
sämsta inom en människa är åtminstone
ur samhällets synpunkt ingenting
önskvärt. Och så länge uppfostran är en
samhällets funktion, så måste också
samhället i viss mån behålla sin rätt att
söka påverka individerna i den riktning,
som ur det helas synpunkt är mest
lycklig. All mänsklig strävan, den må sedan
ha sitt mål i lycka och välfärd eller i
fullkomning och salighet, så bär den
dock framåt först genom samarbetet.
Människans bestämmelse kan omöjligt
vara enbart självutveckling. Därtill är
individen alltför nära förbunden med
det hela, med familjen, släktet,
mänskligheten. Det individuella kan aldrig
frigöras från det sociala, så länge
människor leva på samma jord och under
samma stjärnor. Kulturen är byggd av
millioner arbetare under släktled efter
släktled. Och individens lycka hänger
intimt samman med mänsklighetens.
Livet är vårt arbetsfält, men detta liv är
ett samspel av krafter. Den, som
inordnar sig i helheten, så att livet4 blir till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
