Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 23. (2684) 7 juni 1933 - Oskar Nilsson: Individualpedagogik och socialpedagogik - Mauritz Greiff: Lärarorganisationernas rationalisering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
540
SVENSK LÄRARETIDNING
Nr 23
na hos barnet. Om krafterna lösgöras,
så är det för att binda, dem, för att låta
dem övergå i nya former och så
oupphörligt omgestaltas i handling och liv.
I vår tid är det knappast tänkbart
att genom skolan skapa individer av
den art, som nyhumanismen och
romantiken drömde om, att dana fulländade
och harmoniska människor, så snart som
skolans undervisning vill gripa om alla,
inte bara om ett privilegierat fåtal.
Demokratien har nivellerat samhället, och
den tekniska organisationen har gjort
människorna till små delar av ett stort,
världsomfattande maskineri. Det kan
väl synas, att mycket av det, som man
trodde, att demokratien skulle
åstadkomma, varit illusioner. Det
eftersträvades frihet för alla, samma rätt åt alla
till bildning, framgång och lycka. Men
för att uppehålla detta demokratiska
samhälle har det varit nödvändigt att
lägga en del nya tvångsbojor på
individerna. Staten skall sörja för alla,
och samhällets uppsikt når till de mest
privata förhållanden. Det är inte
underligt om känslan av ett tryck och
tvång skapat opposition. Ju mer
tillvaron framträder som apparat, som ett
mekaniserat handlande, desto
omöjligare förefaller det bli att uppfostra
personligheter. Vad har egentligen
personligheten för rum, vad finns det för
plats för initiativ och självständigt
handlande f Är det inte meningslöst att
tala om att skapa socialvarelser,
människor med en allvarlig vilja att arbeta
med i det gemensamma, när samhället
fungerar som en automat, där var och
en har att fylla sin plats med eller mot
sin vilja!
Det är något problematiskt över all
uppfostran. Att den nya pedagogiken
satt personlighetsbildningen i samband
med den sociala fostran betyder väl,
att den sökt en väg ut ur ett andligt
kris- och tvångsläge. Uppfostran får
inte enbart ta sikte på den situation, som
för tillfället är för handen. Den
sträcker sig mot framtiden. Skulle den
resignera inför det ofullkomliga, stanna
vid vrångbilderna, hade den inte fyllt
sin uppgift. Uppfostran måste väl i en
viss grad stå över tidsomständigheterna.
Den får inte bli bara en exponent för
uppfattningen hos den nu levande
mänsklighetens summa, för system,
som ha sina rötter i ett förgånget. Den
måste sträva mot det ideal av
mänsklighet, som borde vara, och som
framtiden möjligen skall uppenbara.
Det är därför, som skolan trots allt
vill främja en individuell utveckling
och ge individualiteten en värld att
verka i, där den sociala ansvarskänslan,
hjälpsamheten, godheten, troheten
liksom den säregna begåvningen tas i
anspråk. Organisationen, formerna för
sammanlevnaden, demokratien o. s. v.,
allt detta är ju dock bara yttre ting.
Men det är de tingen, som ge vid
handen människans andliga ståndpunkt.
Om hon kan fostras till en annan upp-
fattning om sin egen och andras
uppgift, så kommer hon också att ge nytt
innehåll åt formerna.
Och slutligen: världen kan inte
undvara ledarna. Men det är sådana ledare,
som den behöver, vilka, som Petersen i
Jena säger, »äro beredda, att ta mer på
sig än de andra för dessa andra utan
att vänta upphöjelse därav». När
skolan söker använda den speciella
begåvningen, göra den fruktbärande genom
arbetet i gemenskapen, så är det i den
tron, att den kan göra något för att
frambringa denna nya typ av ledare.
Det är inte den överlägsna makt
människan eller intelligensaristokraten, inte
den äregirige lycksökaren och gåpåaren,
som den nya tiden behöver, utan den
som lever för att tjäna den stora
helheten.
Det värdefulla och i detta avseende nya
i våra dagars pedagogiska strävanden
utmynnar sålunda däri, att skolan själv
bör vara en socialvärld, där olika
krafter spännas men där den egna viljan
oupphörligt möter andras viljor och
vänjes att frivilligt inordna sig i en
gemensam strävan. Ett socialt
förhållningssätt måste i första hand upplevas,
kan inte uppnås genom enbart
undervisning och reglerande åtgärder. Ju
mer omvandlingen av skollivet växer
fram, ur barnets egen insikt och
erfarenhet under dess aktiva medverkan, desto
sannolikare borde det vara, att en
bättre social inställning vinnes och att de
själsliga konflikterna mildras. Mot det
mekaniserade och själlösa i tidens
sociala liv måste skolan som en motvikt
sätta något själfullt och meningsfullt,
personligt - ett rike, som inte endast
är av denna världen. Kanske skulle
man kunna säga, att det här är fråga
om inte mindre än att av skolan forma
det idealsamhälle, ur vilket en ny typ
av människor kunde framgå, individer,
som förstå sina möjligheter och sin
begränsning och som känna
samhörigheten ined det hela.
Oskar Nilsson.
Lärarorganisationernas
rationalisering.
»Eniga vi står, men söndrade vi
faller.» Det är ett ord, som vi tyckas ha
glömt, då det gäller organiserandet av
vår egen kår. Allt för många hårda
ord ha fällts av de intresserade
parterna. Nog borde vi väl med lite god
vilja kunna ordna frågan i bästa
samförstånd. Strid är, som bekant, ett
bevis på att liv finnes. Men man bör
ändå inte strida bara för att få
njuta.stridens kampglada och innehållsfyllda
minuter. Och inte heller bör man strida
endast för vinnandet av rent personliga
fördelar. Detta sista kan kanske synas
onödigt att nämna. Tyvärr synes det
dock ofta, även då det gäller
lärarorganisationerna, ha blivit en
»knivkastning» mellan vissa »ledare». Vore
det inte lyckligare, om alla ville inse
sin begränsning och försöka lösa
frågan i kamratligt samförstånd? Vi
lä-rarfolk sitter bildlikt talat alla i samma
båt; och i våra dagar kan den
seglatsen bli farofylld, om vi allt för mycket
råkar i strid om vem som ska ha
kommandot ombord. Låt oss i stället
hjälpas åt att nå hamn, d. v. s. få vår
organisationsfråga löst och därmed också få
största möjliga slagkraft, då det gäller
att kämpa för skolans och kårens
intressen.
Efter denna vädjande inledning ber
jag få lämna ett litet förslag till
rationalisering av vår kårs tidningar och
organisationer.
Tidningarnas redaktioner och
expeditioner böra sammanföras till en. Den
genom sammanslagningen möjliggjorda
minskningen av den nuvarande
personalen vore endast till fördel för
tidningarna, som då kunde få bättre ordnad
ekonomi.
Tre (eller två) tidningar skulle
utgivas - folkskollärarinnornas,
småskollärarinnornas och folkskollärarnas. Det
bör bli i stort sett samma innehåll i
dem - alltså bleve det i grund och
botten endast en tidning -. men
redaktionen borde fördela innehållet på ett
lämpligt sätt. Tidningen kan gärna
heta Svensk Läraretidning. Uppl. A (för
lärare). Uppl. B (för
folkskollärarinnor). Uppl. C (för småskollärarinnor).
Eller Uppl. B (för folk- och
småskollärarinnor, .med särskild avdelning för
småskolan). Det kan inte vara av
intresse för lärarinnor att läsa t. ex. om
Levi Johanssons »En handledning i
snickeriverktygens iordningställande
och vård». Lika lite har en lärare
intresse för »Hemmets kokbok» eller Elsa
Valentins »Handbok i kvinnlig slöjd».
En uppsats om småbarnens första
läs-övningar intresserar närmast
småskollärarinnorna. Därför synes det mig, att
det borde vara samma innehåll i
tidningarna, men för grupperna säregna
intressen skulle bli utförligt behandlade i
den tidning, till vilken de hörde.
»Prenumeration sker alltid å
närmaste postanstalt». Det borde gälla för alla
tidningarna. All tvångsprenumeration
är synnerligen osympatisk.
Evad det gäller kårens
organisationer, anser jag, att de tre
grupporganisationerna bör finnas kvar med var sina
kretsstyrelser. Men kretsarna bör göras
så små, att de tre organisationerna kan
ha gemensamma möten.
Gemensamhets-möten bör vara regel, särskilda möten
endast ofrånkomliga undantag.
Inspektörer och övriga intresserade får
rättighet att tillhöra de olika
grupporganisationerna. Årsavgiften bör vara lika för
alla såväl lärarinnor som lärare.
Förbundsstyrelse bör väljas av sin
egen organisation. Och dessa tre
styrelser bör vara förenade till en
centralstyrelse. Vi finge då en centralstyrelse,
som kunde föra hela kårens talan utan
att ängsligt behöva söka stöd än hos en
grupp och än hos en annan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
