Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 27. (2688) 5 juli 1933 - Småskoleseminarier som nedlägges
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 27
SVENSK LÄRARETIDNING
611
Smäskoleseminarier som nedlägges.
Seminariet i Växjö.
Bland de seminarier, som med det nu
tilländalupna läsåret avslutat sin
verksamhet, är även Kronobergs och
Blekinge läns landstings
småskolesemina-rium i Växjö.
Avslutningen, som hölls den 14 juni,
inleddes med sånguppvisning av de 12
avgående eleverna under ledning av
seminarielärarinnan Ester Forsman.
Sedan seminariets rektor Anna Edmar
därefter meddelat årets examensresultat
och stipendiefördelning, riktade hon till
de nyutexaminerade några
varmhjärtade avskedsord, vilka samlade sig kring
en sentens, som rektor skrivit på
betygskuverten : »I $en trädgård, du är ställd,
iskall du blomstra.» Allvar i sinnet, flit
och energi, förmåga att med små medel
åstadkomma något värdefullt, humor
och sång, som trivts vid seminariet
genom tiderna, hade funnits där in i det
sista. Det gällde nu, när gärningen en
gång kallade, att göra sitt bästa och att
giva sitt bästa: att blomstra.
Avslutningstalet hölls så av
folkskolinspektör G. Sivgård. Efter en översikt
av de beslutade förändringarna av
seminarieorganisationen och följderna av
desamma för bygdens vidkommande
lämnade talaren en historik över
småskollärarutbildningen i länet under gångna
tider. Områdets förste folkskolinspektör,
den kände folkbildningsmannen och
läroverkslektorn Abraham Rundbäck tog
redan 1865 initiativet till sommarkurser
för lärare i småskolor, och ur dessa
kurser framgick seminariet, vars
utveckling i korthet skildrades. De tidigare
årens ledare och lärare bringades därvid
i tacksam erinran.
Till rektor och de ännu i tjänst
varande lärarna, »de sista på skansen»,
framfördes ett tack för hängivet och
tappert arbete även under det sista
året, då seminariets öde efter lång
ovisshet varit beseglat.
Till de nya lärarinnorna uttalades en
förhoppning, att de snart måtte bli satta
i tillfälle att utöva kallet, vilket kan
skänka glädje och tillfredsställelse i
högre grad än de flesta andra
levnadsuppgifter. Småskoletiden kan bli avgörande
för hela livets inriktning till arbete och
omgivning. En småskola kan bli en
ljuskälla för en hel bygd.
Till sist framhölls, huru allt
skolarbete men i synnerhet seminariernas är ett
såningsarbete, vars omfattning och
resultat vi ej kunna överblicka. Det kan ej
av tiden härjas.
Högtidligheten slöts med välsignelsen
och ps. 3 : 7.
60-årsjubileum vid
Kristinehamnsseminariet.
Seminariets i Kristinehamn saga är
all. Det har i och med denna
årsexa-men måst nedlägga sin verksamhet jämt
sextio år efter sin tillblivelse. Med
anledning härav var på pingstafton
anordnad en anslående minnes- och
avslutningshögtidlighet på högre
allmänna läroverkets aula. Bland de inbjudna
märktes landshövding Unger,
representanter för landstinget och dess
förvaltningsutskott, skolans inspektor,
kontraktsprosten Fr. Carlsson jämte
representanter för Kristinehamns stad och
läroanstaltens styrelse. Dessutom hade
ett stort antal forna elever mött upp
till denna deras gamla skolas
avslutningshögtidlighet.
Programmet inleddes med första
delen av en kantat, som för tillfället
skrivits av i år utexaminerade lärarinnan,
fröken Maja Andersson, varpå
seminariestyrelsens ordförande,
folkskolinspektör Gustav Stagnér hälsade de
närvarande och särskilt då hedersgästerna
välkomna. Tal. erinrade därvid bl. a.
om skolans 60-åriga arbete och om
läroanstaltens stora betydelse i synnerhet
för våra värmländska bygder. Kärleken
till skolan och seminariets gagnande
arbete skall leva kvar även fast
läroanstalten nu måste vika för tidens krav.
Härpå utfördes av en elev »Nordisk
dityramb» av Sjögren, varefter
seminariets rektor, fil. dr K. G. Jonsson,
talade.
För 60 år sedan gav Värmlands läns
landsting sitt första anslag till seminariet, sade
tal. bl. a. Det gav med varm hand mer t. o. m.
än vad som behövdes. Väl hava anslagen
senare ibland varit förhållandevis knappare,
men det sammanlagda beloppet uppgår dock
till över en tredjedels miljon kronor. Det är
anledning antaga, att pengarna äro väl
använda. Vi bringa i dag ett tack till
landstinget för dess insats -för den första
undervisningen. Ett tack bör också riktas till
Kristinehamns stad, som under de sista 18
åren bestått seminariet med goda lokaler.
Staten har .med sina organ under de
senare åren .alltmer övertagit ekonomiskt
och annat ansvar. Skolöverstyrelsen har
alltid med välvilja omfattat seminariet, och på
dess forna lärares undervisningsrådet »Sven
Nylund förslag har det vid de olika
utredningstillfällena upptagits bland dem, som skulle
fortsätta sin verksamhet, fast riksdagen för
sin del velat annorlunda. Välvilja har
seminariet också rönt av statens och
skolöverstyrelsens ombud, vår inspektor,
kontraktsprosten Carlson, och vår censor, kontraktsprosten
Gunnelius, som också tidigare varit
ordförande i seminariestyrelsen. Traditionerna hava
följts, och jag är glad över att vid detta
tillfälle få uttala ett tack till den nuvarande
styrelsen, enkannerligen dess ordförande
folk-skolinspektör Stagnér. Samarbetet med
Kristinehamns folkskolor har ,genom honom
blivit det ailra bästa. Vi stå i stor
tacksamhetsskuld till seminariets forna lärare för alltid
villigt utförd gärning. Till mina medlärare
av i dag frambär jag ett särskilt tack med
betygande av att var och en gjort sitt bästa.
Tal. riktade därefter några ord till
nuvarande och forna elever. Det har från
sakkunnigt håll vittnats om, att eleverna även efter
utbildningstiden gjort sitt allra bästa och
att den nu levande generationen i Värmland
fått sin inriktning för livet av dem. Vi äro
dessa trägna arbetare i kulturens tjänst tack
skyldiga för vad de uträttat. Det är ock ge-
nom dem som seminariet, ehuru borta, lever
kvar.
Kantatens andra del, som härefter
utfördes, avslutades med Värmlandsvisan,
vilken sjöngs unisont, varpå
landshövding Äbr. Unger höll högtidstalet.
Upprättandet av skolor för barnens
undervisning igår i iSverige tillbaka till slutet av
1500- och början av 1600-talet, sade tal. bl. a.
Vid slutet av Ii600-talet ägde Sverige 40 å
50 s. k. barnaskolor, och läskunnighetens
allmännare spridning främjades mycket genom
iföreskrifter i 1686 års kyrkolag. Inrättandet
av barnskolor var emellertid beroende av
församlingarnas fria vilja, ända till dess genom
1840-41 års riksdagsbeslut en .föreskrift
om obligatorisk ’folkundervisning fastslogs.
Man kan göra sig en föreställning om, hur
det tidigare var ställt med vår folkbildning,
då vid tiden för nämnda besluts fattande,
alltså närmast ’fore 1840-talet, av rikets 2,308
församlingar mer än 1,200 saknade såväl fasta
som ’flyttande skolor.
De, .som anställdes för att meddela den
grundläggande undervisningen i småskolan,
hade till en början ingen särskild utbildning
härför. Med stigande fordringar på
undervisningen uppstod behovet av särskilt
utbildad personal även för småskolestadiet, och det
blev i allmänhet en landstingens
angelägenhet att med understöd av staten anordna
sådana undervisningsanstalter,
småskoleseminarier. Antalet sådana landstingsseminarier
utgör f. n. 18, men skall enligt 1932 års
riksdagsbeslut reduceras till 8.
Det är väl alltid så, att en ny
organisation icke kan genomföras utan att därvid gå
förlorade vissa fördelar, som varit förenade
med den gamla. Och jag tror, att
småskole->seminarierna i sin nuvarande form haft en
särskild styrka däri, att de kommit att till
största delen frekventeras av elever från det
landstingsområde, där seminariet är beläget,
samt att flertalet av dessa elever såsom
’utbildade småskollärarinnor erhållit sin
verksamhet inom detta område. Detta har betytt,,
att skoldistrikten inom landstingsområdet i
allmänhet blivit tillförsäkrade lärarinnor, som
varit förtrogna med folklivet inom provinsen^
med människorna i hem och bygd, i helg och
arbete, i lek och sång, i glädje och sorg. I
den mån inom de blivande statliga
småskoleseminarierna komma att uppställas ökade krav på
småskollärarinnornas allmänna utbildning och
kunskaper, föreligger också fara för att
mindre omsorg kommer att ägnas åt utdanandet
av deras anlag och intresse för barnens
undervisning och uppfostran. Men icke minst
på detta stadium - småekoleseminariet - är
det utan tvivel en vinst, oftast mera
betydelsefull än det teoretiska vetandet, att
förmå-igan att handleda barnen utvecklas och övas.
Till de gamla seminarierna ha i stor
omfattning sökt sig personer med utpräglad
fallenhet för detta skolstadium och dess
undervisning. Och man frågar sig, om man kan
räkna därpå även inom den nya organisationen.
(Småskollärarinnor, utbildade för
småskolans speciella uppgifter och införlivade med
värmländska förhållanden, ha alltså under
de flydda sextio åren utgått från detta
seminarium. Flertalet av dem - antalet från
seminariet utexaminerade elever utgör icke
mindre än 1,273 - torde hava arbetat eller
arbeta alltjämt inom länet, och deras gärning,
präglad av trohet och nit i kallelsen, vittnar
om den värdefulla utbildning, som i detta
seminarium givits dem. Låtom oss, då nu
Kristinehamns småskoleseminarium måste vika
undan för en ny tid och dess krav, med
tacksamhet erinra oss det för länet gagneliga och
betydelsefulla arbete, som under de gångna
sex årtiondena av lärare och elever nedlagt»
i detta seminarium. Och låtom oss till slut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
