- Project Runeberg -  Svensk Läraretidning / 52:a årg. 1933 /
642

(1891-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 29. (2690) 19 juli 1933 - S. A. F:s arbetsskolekurs i Vilhelmina - Adèle Wetterlind: En folkskollärarkårs arbete och kamp under ett halvsekel - Redaktion

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

sett, att den fortsatt tio dagar till. Han
tackade den lokala kursbestyrelsen, för
att den hade ordnat så utmärkt med
inkvarteringen och mathållningen.
Överlärare E. Lindälv framförde
kursledningens tack till skolstyrelsen, som
kostnadsfritt hade upplåtit lokalerna, och den
lokala bestyreisen med överlärare Petré i
spetsen för allt vad den gjort kursens
lyckliga genomförande. Han uttryckte
sin tillfredsställelse över att denna kurs
blivit förlagd till det natursköna
Vilhelmina. Å Vilhelmina folkskolestyrelses
vägnar talade dess ordf. hr John A.
Nilsson, som sade, att Vilhelmina
samhälle kände sig smickrat, då denna kurs
för lärare från olika delar av Norrland
blivit förlagd hit.

Överlärare Petré tackade först och
främst föreläsarna för den
utomordentligt intressanta och givande kursen. Han

tackade deltagarna, f or att de så talrikt
hade sökt till kursen och velat av sina
ferier offra en del för sin fortbildning.
Han hoppades, att detta icke skulle bli
den första och enda kurs för lärare, som
förlagts till Vilhelmina. Under
samkvä-met sjöngs en för tillfället diktad
bordsvisa, som mottogs med livligt bifall.
Vidare förekom solosång, bygdehistorier
m. m. som höjde trevnaden under
samvaron.

Som totalomdöme om kursen kan
sägas, att den i allt var givande och
trevlig. S. A. F., vår gemensamma förening,
fyller en stor uppgift genom att anordna
och bekosta sådana kurser. Och när
centralstyrelsen därtill lyckats förvärva så
intresserade och dugande lärare som
herrar Lindälv, Ahlberg och Olsson, är
den värd ett särskilt tack.

N. E-n.

642

SVENSK LÄRARETIDNING

Nr 29

En folkskollärarkårs arbete och kamp

under etthalvsekel.

Av Adéle Wetterling.

Den generation lärare, som vid
1880-talets början ryckte in i eller bildade
Tvetakretsen, vars födelseår ej ännu
kan med visshet fastställas, övertog
eller företog ett arbete uteslutande
avseende folkskolans utveckling så till yttre
som framför allt inre gestaltning.

Allt efter som bildningsväsendet och
allmänbildningen utanför skolans gebit
av mångfaldiga olika orsaker
(uppfinningar, kommunikationer m. m.) växte,
vidgades ock de fordringar skolan för
sin ställning, sitt arbete och mål måste
ställa på sin lärarutbildning, sina
ekonomiska förutsättningar - lokaler,
materiell m. m. - sina arbetsmetoder och
dessas förutsättningar med en nästan
lavinartad fart. -

Den lärarkår, som utförde
pionjärsarbetet, hade så gott som inga medel,
åtminstone ytterst ringa sådana, till sitt
förfogande. Trång och snävt begränsad
hade dess utbildning varit, och ytterst
anspråkslös var dess sociala och
ekonomiska ställning. Det fanns väl knappast
i hela kåren e,n enda, som var
kommunalt eller politiskt röstberättigad.

Lärarutbildningen, till en början
ettårig, blev i slutet av 1860-talet treårig.
Den lagliga årslönen var ända till mitten
av 70-talet: bostad, bränsle, kofoder och
400 Edr. Tjänstgöringen skulle vara
åtta kalendermånader med 5 dagar i
veckan och 6 timmar per dag samt
repetitionsförhör f or ordnat en sjätte dag med
en undervisningstid av som oftast 6 å 7
timmar. I den s. k. vardagsskolan
uppgick barnantalet oftast till 60, 70, ja
100, fördelat inom alla kunskapslägen
mellan 8 och 14-årsåldern. I varje
skoldistrikt fanns en s. k. fast skola men 2,
3, 4 och kanske flera ambulerande
skolor, beroende av distriktets storlek och

geografiska sträckning. Dessa
ambulerande skolor sköttes av en lärare, som
undervisade på 3 stationer eller i bästa
fall ambulerade mellan 2 skolor, med ej
sällan 11/2 eller 2 mils avstånd från
varandra. Denna väg fick läraren
tillryggalägga gående eller färdas
annorlunda på egen bekostnad. Under
veckans tjänstgöring fick han skaffa sig
rum och mat å tjänstgöringsplatsen bäst
han kunde. Därtill kunde det åligga
honom att en gång i månaden eller kanske
var 14:de dag hålla repetitionsförhör,
sedan dessa i undervisningens intresse
inrättats. Att fylla den oerhört
krävande ambulerande tjänsten ökade dock
varken lönen eller anseendet, oftast
tvärtom.

Den lyckligaste ekonomiska
ställningen och det bästa anseendet hade
klockar-f ar, han, som skulle allting bestyra. Den
fasta skolan låg närmast kyrkan, och
klockar-organist-skollärar-sysslorna -
de s. k. »förenade tjänsterna» - var
den tidens överlärartjänster.

Huru har det varit möjligt, att en
lärarkår under sådana personliga och
sociala förhållanden, som här i ytterst
grova drag tecknats, kunnat
genomkämpa en strid, utföra en bragd, som tagit
gestalt i folkskolans nuvarande
utveckling och väl varit den kraftigaste
hävstången för den svenska allmänna
folkbildningen? Låt vara, att det är ett
verk av lärargeneration efter
lärargene-ration. Vi skänker vår beundran åt dem,
som grundade detta arbete. Ty i
begynnelsen var folkskollärarkåren också
folkskolans så gott som enda och
ensamstående skyddsvakt.

^Folkskolan av 1842 blev som så
många andra nödvändiga och
välsignel-sebringande åtgärder för kommunerna

en tung. börda och betraktades också
vanligast ur den synpunkten.
Slagskuggan föll naturligt nog över folkskolans
närmaste talesman, över folkskolläraren,
över den kår han tillhörde, ja, också
över den utbildningsanstalt, varifrån
han utgick. För grunden till den ovilja,
som ådagalades mot skolan själv och
dess lärare, gjorde man sig nog ej reda,
men skolläraren fick uppbära denna
ovilja såväl i sin omgivning som i
satiriska litterära utgjutelser. Varje
förbättring av lokaler och
undervisnings-materiell eller skärpning av
skolplikten måste han så att säga tigga
sig till ödmjukt och saktmodigt för att
ej genom vad som skulle ansetts och
betecknats som uppstudsighet orsaka, att
möjligheterna till förbättring stängdes.
Han måste ådagalägga denna
ödmjukhet ej endast inför skolråd och
kommunalpampar utan vandrande från hem
till hem be föräldrarna, att barnen
måtte få gå sin bestämda tid i skolan.
Rörande hans egen utbildning hade den
skett efter samma princip som skolans
anordning, nämligen till möjliga lägsta
kostnad. Hans ekonomiska villkor
omöjliggjorde för honom att skaffa sig
böcker, och dock klandrades han och
dömdes för »halvbildning».

En vandring medelst reviderade
protokoll från en folkskollärarförenings
sammanträden, speglande denna kårs
strid och arbete för skolan, kommer att
härutinnan giva bevis, som ej gärna
kunna vederläggas. Med redaktionens
tillåtelse skall jag i ett par följande
nummer av Svensk Läraretidning
avtrycka delar av protokoll från
sammanträden med Tvetakretsens lärare under
1880-talet. De valda protokollsutdragen
ger ett stycke svensk kulturhistoria.

Redaktör och ansvarig utgivare:

Ruben W a g na s ön

Redaktionssekreterare:

Kar l-E rik Karlsson

Redaktion:

Vasagatan 10, l tr. ’ ’.

Telefon 20 37 00.

Mottagningstid aöckendagar 11-1.
Utgivningsdag: onsdag.

Expedition:

Barnhusgatan 8, nedra botten. i

Tel. 103000.

Kontorstid: 10-5.

Prenumerationspris:

Vi ar 10 kr., V» &r 5: 50 kr., V* &r 3 kr.
Lösnummerpris 25 öre.

Stockholm 1933.
Kungl. Hovboktryckeriet Idun» Tryckeri A.-B.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:51:04 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1933/0654.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free