Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 29. (2690) 19 juli 1933 - Pedagogisk-hygienisk kurs i Visby - Fritt forum - Penningsamlandet i skolrummen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ämnen, vilka alla koncentrerades kring
samma sakinnehåll. Deltagarna i kursen
fick sedan själva utarbeta förslag till
arbetsanvisningar för individuella
lärjungearbeten med ledning av medförda
arbetsböcker eller av en deltagare i
kursen utförda teckningar eller i anslutning
till föreläsarens utkast. Så följde en
livlig diskussion, som - då förespråkare
för äldre metoder och. tvivlare på de nya
ej saknades - blev mycket livlig och
säkert ganska givande för såväl
anhängare av som motståndare till
arbetsskolemetodiken. Fröken Eydefält gav i ett
avslutande anförande en
sammanfattning av de viktigaste kraven man måste
ställa på undervisningen i en tid, då
intresset kring skolan och dess arbete är
starkt ej blott i lärarkretsar utan också
i föräldrakretsar och bland den stora
allmänheten. En nyorientering är
ständigt nödvändig, och skolan bör från
tidiga år träna barnen i denna orientering.
Arbetssättet i skolan skall vara sådant,
att det väcker intressen och anlag hos
individen och lär de unga att sätta in
dessa intressen i det helas tjänst.
Helgdagar och söndagar användes till
utfärder till Gotlands vackra gamla
kyrkor, till fornlämningarna vid Lojsta,
till det av folkskollärare Erlandsson
skapade märkliga Bungemuseet på norra
Gotland och till Stora Karlsö. Stor
tillfredsställelse och den bästa
kamratstämning präglade kursen.
Nr 29
SVENSK LÄRARETIDNING
649
Fritt forum.
För att främja en fri och saklig diskussion i skolfrågor införes här för denna avdelning lämpade inlägg av medarbetare utanför redaktionen.
Artiklarna ska vara undertecknade av vederbörande författare, och ansvaret för de uttalade meningarna bäres uteslutande av dessa. Inlägg,
som brister i koncentration och språklig reda eller som är ägnade att skada skolan och kåren, införes icke.
Penningsamlandet i
skolrummen,
I nästan varje skolrum finns en sparbössa.
För varje barn finns en springa- att släppa
småmynten ned genom, som hamnar i den
lilla bleckbehållaren, väl skild från grannens.
I mycke.t är klassen en kollektiv enhet> men
vad gäller skolsparbössan härskar
individualistiska principer. Mitt är mitt.
Varje god lärare ska agitera fram
sparsamhet. Han ska skaffa barnen bankkonton.
Driver han på hårt, kan han nog få se, att
barnen från de mera välbärgade hemmen
lyckas skaffa sig ganska innehållsrika
bankböcker, medan de mindre bemedlade icke lyckas
komma längre än till spottstyvern. I vad
mån de senare vid egna jämförelser med de
förra kan hålla själen fri från avund beror
naturligtvis på själsarten, men om skolan
anses medverka till att skapa barnens
grundinställning till livsförhållandena^ så måste
också på detta område något grundläggas. Och
detta något är, utan långa resonemang, helt
enkelt känslan av skillnad mellan barn och
barn, av klasskillnad.
Ett barn från ett fattigare hem lyckas väl
knappast åstadkomma ett sparkapital, som
kan användas som startbelopp, när det
lämnat skolan. Barnet från det mera välbärgade
hemmet däremot kan nog lyckas hopsamla en
summa, som, ägd av ett barn, kan anses
betydande. Men samma barn är ju i regel, även
då det slutat skolan, så välförsörjt, att
bankboken inte behöver anlitas, och faktiskt sker
i många fall endast det, att pengarna
överflyttas på en ny bok.
, iSå har till sist skolåren gått, och eleven
står med sin bankbok i handen färdig att
börja sin vandring in i samhället. Nu invänder
någon, att det väsentliga icke är, hur stort
belopp barnet lyckats samla- det viktigaste
är, att barnet nått -fram till de moraliska
värden, som ligger i själva sparandet. Låt oss
skärskåda förhållandet från båda dessa
synpunkter och samtidigt för enkelhetens skull
särskilja tre olika slag av
sparare,-representativa för en folkskoleklass av genomsnittstyp!
Till det första slaget räknar jag barnet
från det »mycket goda» hemmet, barnet som
utrustas med allt vad ett barn rimligtvis kan
begära och är föremål för föräldrarnas fulla
omvårdnad, ingenting behöver saknas, mat,
kläder, leksaker, fickpengar (gott-pengar),
cykel o. s. v. Detta barn får också ett
bankkonto, ty »det är så roligt ’för lille Per-Erik att
ha egen bok» - ännu en leksak. Här är
»sparandet» ett överflödsnöje. Det bildas
visserligen ett litet kapital, men för det välsituerade
barnet betyder detta reellt sett inte något
nödvändigt. Föräldrarna skulle kunna ha satt in
pengarna för egen del och därigenom
undvikit, att barnet fått sin egendomskänsla än
starkare utvecklad. Ett barn, som har och
får i det närmaste allt och dessutom berikas
med bankbok, övas i bortskämdhet. Det blir
här inte tal om sparande, ty sparandet
förutsätter försakande. På så vis blir det
moraliskt fostrande momentet borta.
Barn av andra slaget är de från något så
när välbärgade hem, där alla slantar behövs.
.Skolan har emellertid satt sparandet i system,
barnen har att ’följa med, de pressar
’föräldrarna på insättningspengar, och så bildas
även här små bankkonton, därför att Lisa
annars skulle gråta, emedan Larssons Märta
har, och föräldrarna själva tycker det är
genant, att deras flicka ska stå tillbaka för
Larssons och Jonssons barn. Så får då om
inte just föräldrarna så åtminstone Lisa
försaka någon nyttig- eller rolighet. Hon får
lära sig att älska penningen själv - en
tvivelaktig dygd. Vore det inte bättre, om
föräldrarna gav ut det belopp, som merendels
går i bankboken, på en för barnet nyttig
och ’sunt glädjealstrande sak? Många barn
drar med sig en hundralapp i bankboken upp
genom skolåren men tigger förgäves sina
föräldrar om t. ex. en cykel. »Det har vi inte
råd till. Tänk på din bankbok och den sköna
räntan.» En dålig uppfostran.
När så barnet slutat skolan och vid fjorton,
femton år börjar tjäna sina första kronor och
själv kan skaffa sig de åtråvärda ting, som
den goda bankboken förmenade dem, har de,t
visserligen sitt bankkapital, men är det då’
samma belopp det-hade som skolbarn?
’Slutsumman är densamma, men en eller två hund*
ralappar är inte detsamma ’för ett skolbarn
som för en ungdom, " som genom sitt arbete
själv tjänar litet pengar. Det har skett en
valutaförsämring av kraftigaste slag.
Pengarnas värde står i relation till hur mycket
jag för tillfället, ärger; då : ägde jag endast
hundra kronor? d0ssa innehöll alla mina
önskningar, nu äger jag åtskilligt mera,
hundralappen, är endast en del. Vad som satte ett
skolbarn i extas, ser en från skolan ’utflugen
på med sval förtjusning.
Av det tredje slaget är barn från ’fattigare
hem. De rives med av sparandepsykosen, och
några surt förvärvade slantar hamnar i
sparbössan. Lyckas de åstadkomma en hjälp till
konfirmationsutrustningen, så är ju detta bra
och nyttigt, men så långt når de sällan.. Det
blir några fattiga kronor, hopplockade under
årens lopp. Men nu borde det nästan vara
förbjudet för den fattige att spara.
Fattig-mansbarn med bankböcker är som champagne
i slumkvarteret. Det är en lyx, som tar sin
tribut av nödvändigheterna. Dels behövs
pengarna säkerligen bättre hemma, och dels ’får ett
barn från ett sådant hem inte flera slantar,
än att det med gott samvete skulle kunna
offra dem på sig själv. Penningar är
glädjeämnen för barn, då de kan köpa något för
dem, och därför ska det -fattigare barnet vara
kvitt penningsamlandet och i stället ge ut
dem på det, som det anser roligt. Det har inte
så många saker, att det inte har rätt unna
sig några till. Här har bankboken sin andel i
förstörd barnaglädje. Men, säger man, det
är en frivillig sak, om de vill sätta in eller
inte. Nej, det finns i varje klass en liten
samlingstävlan, där den mindre bemedlade
sätter in sin mindervärdeskänisla, och det blir
en ambitionssak att ha bankkonto, och
dessutom är läraren auktoritet, pådrivare.
Många lärare och lärarinnor är nog
tveksamma vad gäller inställning till sparandets
innersta, mening. Med verklig entusiasm
förkunnar de, hur Karl IX :s gemål förbjöd
hovfolket bena strömmingen (vad sa
fiskhandlaren?) och mätte sytråden (vad sa
trådspin-naren?), samt att Karl XI ville ha »kistan
rät och slät» (vad sa blomsterhandlaren?).
Detta hindrar inte, att de som privatmening
utanför skolan hävdar, att man måste köpa
för att andra ska få leva, och aldrig
någonsin förr har väl det gamla hederliga sparandet
angripits så som just nu i tidningsartiklar
och annonser. ’Gripsholms tropikresa t. ex.
fick ju sin stora ursäkt, i det att den ,gav
några hundra människor levebröd (Göteb. H.
T. april). De som hyllar denna uppfattning
borde då ömma en smula >för gott- och
leksakshandlare. En annan sak är det för dem,
som anser denna uppfattning lika omöjlig
som den är vanlig.
Sparandet ska rikta sig mot ett mål. Bar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
