Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 31. (2692) 2 augusti 1933 - Läst och återgivet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
684
SVENSK LÄRARETIDNING
Kr 31
LÄST OCH ÅTERGIVET.
Ett väsentligt större antal
studentklasser vid folkskoleseminarierna anser
Svenska Dagbladet motiverat.
Tidningen yttrar ’bland annat:
Vad som nu gör denna fråga brännande är
icke minst den oerhörda tillströmningen av
studenter, som ju ställer statsmakterna inför
ett arbetslöshetsproblem, av snabbt växande
omfattning. Att denna arbetslöshet inom den
läroverks- och högskolebildade ungdomen är
förbunden med särskilda vådor, det framgår
med all önskvärd tydlighet av utvecklingen i
Tyskland, där »manschettproletariatet» spelat
en avgörande roll. Talet om att vederbörande
»med uppmärksamhet följa detta betydelsefulla
problem» och »till fullo behjärta ungdomens
bekymmer» o. dyl. blir ett tomt och
meningslöst tal, om samtidigt varje förslag till
positiva åtgärder mötes med bleklagt nej. Ännu
i propositionen rörande seminarierna till 1932
års riksdag kunde dåvarande chefen iför
ecklesiastikdepartementet ’Stadener i anslutning
till de seminariesakkunniga förklara sig icke
vilja tillmäta den synpunkten, att
studentkur-ser skulle bereda möjligheter till försörjning
för arbetslösa studenter, något berättigande.
Ett dylikt betraktelsesätt torde numera icke
kunna påräkna någon förståelse. Det tar ju
principiellt icke hänsyn till den
föreliggande verkligheten, erkänner icke sambandet
mellan två frågor, som dock uppenbarligen står i
närmaste sammanhang med varandra. Är det
reson i att bokstavligen ta en yngling från
plogen till seminariet för att göra en annan
tidigare ,från plogen tagen arbetslös?
Ett ’avvisande av ’Studenterna från
folkskol-lärarbanan skulle vara motiverat, om denna
kategori av sökande voro mindre lämplig för
banan, eller om åtminstone på annan väg
bättre kvalificerade sökande skulle kunna
erhållas. Detta är emellertid, som lätt inses, icke
fallet. All risk för att man skulle nödgas
intaga för lärarbanan mindre lämpliga sökande
med studentexamen är med nu rådande
konkurrens utesluten, och 1927 års
skolorganisation borgar för att tillströmningen till
studentexamen icke heller i framtiden kommer
att sina. Under inga omständigheter kan den
av många så omhuldade
seminaristrekryte-ringen »direkt från plogen» få en sådan
omfattning och samtidigt en sådan kvalitet, att
exempelvis en fyrdubbling av den nuvarande
studentutbildningen skulle innebära faror för
en sänkning. Ofta, senast i 1932 års
seminarieproposition, har det yppats oro för att
»utpräglat studiebegåvade ynglingar och flickor
med särskilt god utrustning för lärarkallet,
vilka har sina hem i mera avlägset liggande
bygder, skulle praktiskt taget utestängas från
inträde vid folkskoleseminarium». Denna
ömhet om landsbygdsungdomen, som spelat så
stor roll i diskussionen av denna fråga, får
med varje år som går allt svagare fäste i
verkligheten. Numera finns realskolor och
kommunala mellanskolor inom nära räckhåll
för snart sagt varje studielysten gosse eller
flicka, medan samtidigt inträdet i
seminarierna försvåras genom högt uppdrivna
fordringar, som tvingar till dyra och ofta
fåfänga preparandkurser.
Å andra sidan visar erfarenheten, att icke
ens den nuvarande extrema
åtstramningspolitiken förmår utestänga studenterna. / år sökte
ej mindre än 118 studenter in i det fyraåriga
seminariets första klass, alltså i den klass,
som avser att upptaga elever med endast
folkskoleutbildning. Av dessa studenter
underkändes 14 i prövningen - underkännandena
beror i regel på bristande förutsättningar i
öv-ningsämnen såsom, sång, gymnastik o. dyl.
Godkända blev alltså 104, men endast 62
kunde intas. Dessa siffror innebär, att de nu i den
fyraåriga kursen intagna studenterna räcker
till att överfylla två hela
seminarieavdelning-ar, och att ytterligare två avdelningar skulle
kunna besättas med studenter, villiga att
underkasta sig en fyraårig utbildning, som är
avsedd att bygga vidare på folkskolans kurser
Det är dock uppenbart, att man på denna väg
icke kan vänta sig det bästa urvalet. En
riktigt duktig student underkastar sig icke gärna
en fyraårig eller, om en klass kan
överhoppas, treårig utbildning, när samma
kompetens av andra vinnes på ett år. De ettåriga
studentkurserna ha också förmånen att kunna
gallra mycket kräset, men där har den
onaturligt starka konkurrensen lett till att de
inträdessökande för att ha några utsikter att
bli antagna helst böra ha en filosofie
kandidatexamen eller åtminstone ett par ämnen
fär-digtenterade för denna examen. Förhållandena
är på båda dessa utbildnings vägar helt enkelt
ohållbara.
Den allvarligaste invändning, -som gjorts
mot studenterna på folkskollärarbanan, är att
studenten, och då särskilt stadsstudenten,
skulle vara främmande för landsbygdens
arbetsliv och överhuvud icke skulle passa eller
kunna finna sig tillrätta på landet. Det är
icke minst ur denna synpunkt angeläget att
studentkursen blir tvåårig, så att de blivande
lärarna får tid att ordentligt sätta sig in i sin
uppgift och seminariet får tillfälle att gallra
ut eventuellt mindre lämpligt lärarmaterial.
Det finns mycket att välja på. Under inga
omständigheter bör denna farhåga få stå i
vägen för en förnuftig omläggning av
folkskollärarutbildningen.
Ett betydelsefullt tidens tecken är att det
motstånd, som en äldre generation av
folkskollärare reste mot studenternas inträngande
på deras område, numera uppgivits. Den nya
generationen har i denna fråga mer eller
mindre helt accepterat enhetsskolans idé och
dragit konsekvenserna därav för
lärarutbildningen.
Om den årliga utbildningen av studenter till
folkskollärare skulle ökas i omfattning från
nuvarande 50 till exempelvis 200, så vore
detta säkerligen ingen oproportionerligt hög
siffra - i vissa länder rekryteras denna
lärarkår uteslutande med studenter. Men en sådan
anordning skulle innebära en motsvarande
årlig avgång av studenter och därmed en högst
betydelsefull minskning av det s. k.
studentproletariatet.
Det är att märka, att de som yrkar på en
utveckling i denna riktning för visso icke
syftar blott till att »bereda försörjning för
arbetslösa studenter». Det är deras övertygelse, att
en sådan utveckling ligger i folkskolans
sanna intresse. Det är också med denna
utgångspunkt som de för studenterna yrkar på en
tvåårig utbildning av högskolekaraktär. En dylik
utbildning skulle garantera folkskolan en
högre kvalificerad lärarkår, men den skulle
ändå - i sanning en sällsynt skolreform^ -
innebära en besparing för staten.
Minskning av studentprolétariatet,
förbättring >av folkskollärarnas utbildning och
därmed av folkskolans hela standard, besparing
för statsverket - det är verkligen tre
ordentliga flugor i en smäll. Vågar de
seminariesakkunniga smälla till??? I betraktande av
tidsläget frestas man att fråga: Vågar de
underlåta att smälla till?
Konflikten vid Franska skolan har
fått en överraskande snabb lösning,
konstaterar med tillfredsställelse
Stockholms-Tidningen.
Mille Roullier återinsättes sålunda på
posten som skolans föreståndarinna, och även
mille Goddard återinträder i sin
lärarinnebe-fattning.
Innan saken ordnades i Paris, hade utrikes-
ministeriet där informerats av franska
sändebudet i Stockholm, M. Gaussen, -och den
sveneke -ecklesiastikministern Engberg hade å s-in
sida klargjort den svenska statsmaktens
ställning till frågan. Allt har sålunda skett i
korrekta och betryggande former, och de
svenska intressen, som är knutna till Franska
skolan i Stockholm, erkänner sin
tacksamhetsskuld till franska regeringen. Det behöver
knappast framhållas, att också fransk
statsauktoritet i detta fall hade rätt att känna sig
illa berörd av vad som inträffat.
En enhällig svensk opinion har ytterst
lyckats slå vakt om det konfessionella
oberoendet hos en aktad kulturinstitution. De
beklämmande erfarenheterna av det katolska
nitets osympatiska arbetsmetoder måste
emellertid få till resultat, att garantier skapas mot
upprepanden. Såvitt man nu kan se, torde det
bli nödvändigt, att de höigsta svenska
skolmyndigheterna erhåller tillbörligt inflytande
- över ledningen av och undervisningen vid
Franska skolan. Man förnimmer -ej det rätta
lugnet med en ordning, som i en tråkig
situation tvingar till anlitandet av en främmande
regerings goda tjänster.
En ändring i antydd riktning synes
nödvändig.
I Svenska Dagbladet skriver Eveo om
det inträffade:
M: lie Roullier kommer tillbaka, liksom
Mille Goddard. De händelser, som
åvägabrag-te detta lyckliga resultat, har kommenterats
i dessa spalter. .Saken har förevarit och det
är egentligen icke mer att säga därom. Men
händelsen har ändå med avseende på vissa
detaljer ett så speciellt intresse för oss svenskar
och protestanter, att det är svårt att alldeles
komma ifrån den; här åsyftas själva det
ingripande mot Mille Roullier, som höll på att
beröva Franska skolan i »Stockholm dess
uppburna föreståndarinna.
Den, som följde diskussionen i dess tidigare
skede, kunde inte undgå att känna att det av
Chambérys antagonister och protagonister
talades så skilda språk att man inte kunde
lör-stå varann - ehuru båda parterna uttryckte
sig på svenska. För en katolsk prelat var
saken enkel i generalföreståndarinnan för Mille
Roullier s kongregation hade befallt, för Mille
R. fanns ingenting annat att göra än att lyda.
På svenskt håll hade man svårt att riktigt
förstå denna, den obetingade lydnadens
princip. Att lyda är svårt för ett så pass, låt oss
säga individualistiskt, folk som det svenska.
Lydnadsplikt är för det ett nästan
obegripligt ord. Det irriterar, förargar, man kan inte
få i sitt huvud att det har någon betydelse.
Det är som man tyckte: nå, hon har lovat,
det må nu vara, men det är väl ingenting att
fästa sig vid; hon är väl en fri människa!
Men en medlem av en’ dylik kongregation är
aldrig en fri människa såsom vi fattar
uttrycket. Hon har att lyda eller- eom en svensk
katolsk präst monsignore Assarson påpekar
- att lämna kongregationen, med allt vad
detta skulle innebära av smärta och
förödmjukelse för en religiös människa, uppfostrad
och rotfäst i den katolska traditionen.
Det är inte betydelselöst att folk här
hemma tänker över den sidan av saken en smula.
Det kommer att erinra dem om att mellan vår
protestantiska värld och den katolska är ett
svalg befäst. För åtskilliga protestanter, som
sökt lära känna den romerska kyrkan, är det
varken konfessionella detalj-er eller de yttre
formerna för kyrkans verksamhet, som bringar
-dem i harnesk mot katolicismen, det är det
intriganta prästvälde, vilket är Romkyrkans,,
grundval, som stöter dem. Det är detta
prästvälde, denna hierarki, man satt i verksamhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
